Sida 577
Diamagnetism
den egentliga filosofien. Men då nämnde tänkare lärde, att egentligt filosofiskt vetande är möjligt endast om det sant varande i och för sig sjelf (d. v. s. idéerna), fann hans efterföljare Spevsippos deri en anledning att använda ifrågavarande ord såsom benämning på den del af filosofien, som handlar om det sant varande i och för sig sjelf, och denna betydelse fick det i allmänhet behålla inom den grekiska filosofien. Enligt Aristoteles utgjorde dialektiken en del af den formella logiken, nämligen läran om det probabla vetandet och de vid en induktion lämpliga synpunkterna. -- Dialektiker, en som är hemmastadd i dialektiken (logiken); en som har stor förmåga och öfning i att draga slutledningar samt anföra skäl och grunder. -- Dialektisk, öfverensstämmande med dialektikens läror, logisk; stundom liktydigt med spetsfundig; tillhörande eller vidkommande en munart (jfr Dialekt). -- Dialektisk metod. 1) I vidsträckt bemärkelse ett strängt vetenskapligt förfaringssätt, hvarvid alla obevisade förutsättningar aflägsnas och principens giltighet uppvisas genom fullständig analys (jfr Dogmatisk och Kritisk). 2) I inskränkt bemärkelse detsamma som den hegelska metoden (se Hegel). -- Dialektisk filosofi, en filosofisk åsigt, som använder dialektisk metod. L. H. Å.
Dialektolog (af Grek. dialektos, munart, och logos, lära), forskare inom eller kännare af munarterna. -- Dialektologi, läran om munarter. -- Adj. Dialektologisk.
Dialemma, Grek. (af dialeipein, utelemna), med., vid febersjukdom, den feberfria mellantiden.
Diallag (af Grek. diallage, olikhet, förändring, med anledning af mineralets olika glans på olika ytor), miner., ett till pyroxenernas grupp hörande, hufvudsakligen af magnesium- och kalciumsilikat sammansatt, kristalliniskt mineral, som utgör en hufvudbeståndsdel i bergarten gabbro. Dess färg är grönaktig (af olika nyanser), dess glans perlemorartad på vissa ytor, fettartad på andra. Tätheten = 3,2. Såsom beståndsdel i gabbro träffas detta mineral på ett par ställen i Småland samt flerstädes i utlandet, t. ex. på Harz, i Alperna, Apenninerna och Ural. P. T. C.
Dialog (Grek. dialogos, af dialegesthai, samtala), samtal (mellan två personer). Bland de grekiske filosoferna begagnade sig bl. a. Plato af dialogen såsom framställningsform. Den sokratiska dialogen är ett samtal i frågor och svar, hvarvid den tillfrågade just genom frågornas form ledes till att sjelf i sina svar utveckla de föreställningar, som den frågande önskar att framkalla hos honom. -- Dialogisera, sätta i dialog-form (t. ex. en berättelse). Jfr Monolog.
Dialogus (Dyalogus) creaturarum moralizatus, Lat., en 1483 i Stockholm af Johan Snell tryckt latinsk fabelbok, försedd med träsnitt. Man ansåg länge, att detta arbete var den första bok, som trycktes i Sverige. (Jfr Boktryckarekonst, bd II, sp. 820.)
Dialys (Grek. dialysis, upplösning), kem. och retor. Se Diffusion och Diaeresis. -- Dialysator, en apparat, medelst hvilken kemisk
dialys utföres. -- Dialysera, upplösa, särskilja. -- Dialytisk, upplösande, afmattande.
Dialytisk tub (jfr Dialys), fys., en akromatisk tub, hvars objektivlinser äro skilda från hvarandra. Fördelen af en sådan anordning är, att till kronglaslinsens akromatisering behöfves en betydligt mindre flintglaslins, än hvad fallet är då båda linserna läggas omedelbart på hvarandra. Dessutom är denna tub kortare än andra, och den alstrade bilden ganska skarp och ljusstark. L. A. F.
Diamagnetism (jfr Magnetism), fys., egenskap hos åtskilliga ämnen att frånstötas af en i närheten befintlig stark magnetpol -- således motsatsen till hvad som eger rum, då en magnet närmas till en kropp, som kan antaga magnetism. För att kunna uppvisa olika ämnens diamagnetiska egenskaper behöfver man framför allt utomordentligt kraftiga magneter. Mest lämpliga äro sådana, som uppstå, då en stark elektrisk ström får genomgå en trådspiral, omgifvande ett stycke mjukt, d. v. s. icke härdadt, jern, vid hvars båda ändar starka magnetpoler uppkomma. Vanligen använder man en s. k. hästskomagnet, å hvardera polen försedd med armering af mjukt jern (se fig.). De båda
jernstyckena hvila på hvar sin ände af den hästskoformigt böjda magneten och blifva till följd deraf sjelfva magnetiska med motsatta poler i a och b. Om man, emellan dessa poler, på en fin tråd upphänger ett stycke af ett diamagnetiskt ämne, så finner man, att det bortstötes från båda polerna. Har man gifvit det föremål, som undersökes, en långsträckt form och upphängt det så, att det omkring upphängningstråden kan vrida sig i horisontalplanet, så kommer, i fall det är diamagnetiskt, längdriktningen att ställa sig vinkelrätt mot den linie, som sammanbinder a och b, hvaremot föremålet, om det är magnetiskt, ställer sig längs linien mellan a och b. Man benämner den förra ställningen, som tillhör de diamagnetiska kropparna, eqvatorial och den senare axial. Såsom typer för de båda slag af ämnen, som förete ofvannämnda olikhet, kan man betrakta vismut för de diamagnetiska och jern för de magnetiska. Hos dessa metaller framträda nämligen verkningarna med största intensitet; men alla andra kroppar, såväl organiska som oorganiska, förhålla sig, om de behandlas på samma sätt, antingen såsom vismuten eller såsom jernet, om ock deras diamagnetiska eller magnetiska egenskaper visa sig vara ganska olika till graden. Metaller af det förra slaget, ordnade efter aftagande diamagnetism, äro: vismut, antimon, zink, tenn, kadmium, qvicksilfver, bly, silfver, koppar, guld, arsenik, uran, rhodium, iridium och wolfram; samt af det senare, efter aftagande magnetism: jern, nickel, kobolt, platina, palladium, titan, mangan, krom, cer och osmium.
När man vill undersöka vätskor, innesluter man dem i glasrör, hvilka upphängas mellan elektromagneternas poler, eller ock hälles
Källa: Project Runeberg ·
