Sida 582
Diatomaceae
i sin ordning afgifva mörka värmestrålar; men dessa kunna ej tränga tillbaka ut. Hettan under ett drifhusfönster, en allom känd företeelse, förklaras genom denna lag för glasets diatermanism. Värmestrålar, som redan genomgått ett eller flere ämnen, blifva derigenom förändrade, så att de mer eller mindre lätt genomgå nya ämnen. Låter man t. ex. de strålar, som först gått igenom en alunskifva, falla på en annan skifva af samma ämne, så genomgås denna senare af 90 proc. utaf de strålar, som falla på densamma. Är deremot den första skifvan af gips, så tränga sedan endast 47 proc. genom en alunskifva. Dessa egenskaper hos det strålande värmet föranledde Melloni till det antagandet att hvarje diatermant ämne har en viss värmefärg, d. v. s. att det absorberar vissa strålar och låter andra gå igenom, liksom färgadt glas genomsläpper de ljusstrålar, som hafva glasets färg, men absorberar de öfriga. De strålar, som genomgått ett ämne, blifva sålunda termaniserade och genomgå ett nytt föremål nästan oförsvagade, om detta senare har samma värmefärg, men blifva i annat fall mer eller mindre försvagade. Bergsaltet och dessutom ett eller par andra ämnen äro de enda, som lika lätt genomsläppa alla slags strålar. -- Äfven vätskor och gaser hafva i senare tider blifvit undersökta med afseende på sin förmåga att genomsläppa värme (gaserna företrädesvis af Magnus och Tyndall). Vätskorna inneslutas för detta ändamål i små kärl, begränsade af parallella, planslipade väggar af bergsalt, och gaserna i långa rör, hvilkas bottnar om möjligt böra vara af detta ämne. -- Gasernas genomtränglighet för värme är högst olika, så att, om den värmeabsorption, som försiggår i luft, sättes = 1, är absorptionen i svafvelväte af samma tryck 390 och i ammoniak 1,195. Värmeabsorptionen ökas, d. v. s. gasen blir mindre diaterman, vid ökadt tryck. En ånga absorberar i allmänhet mer, ju starkare värmeabsorptionen är i de vätskor, hvaraf ångan bildats. Vattenångan har, enligt Tyndall, stor absorptionsförmåga för värme. L. A. F.
Diates (Grek. diathesis, af diatithenai, försätta i ett tillstånd) betecknar i allmänhet ett sjukdomsanlag, d. v. s. en individs abnorma benägenhet eller mottaglighet för en viss sjukdom. Denna benägenhet är beroende på medfödda eller förvärfvade egenheter uti individens allmänna kroppsbeskaffenhet eller på ett abnormt tillstånd i hans olika väfnader eller organ. Man talar sålunda om en skrofulös, en tuberkulos, en hemorragisk (blödare-) diates o. s. v. (Jfr Anlag.) A. -y.
Diatessaron, Grek. (af dia, genom, och tessares, fyra), hos antikens och medeltidens musici benämning på qvarten. A. L.
Diatom (af Grek. diatemnein, dela, åtskilja), miner., lätt klyfbar i en viss riktning.
Diatomaceae (af Grek. diatemnein, sönderdela, åtskilja), bot., en till algerna hörande grupp, hvars representanter bestå af en enda cell, som i vanliga fall kan ses endast vid förstoring, och utmärkas i synnerhet derigenom att cellväggen är inlagrad med kiselsyra (deraf dessa växters gamla namn, "kiselinfusorier") och försedd med en
egendomlig, oftast särdeles fin och prydlig skulptur (se fig.) samt derigenom att den färgade delen af
cellinnchållet, till följd af klorofyllets uppblandning med ett annat färgämne, "fykoxaritin", har en gul eller gulbrun färg. När, såsom oftast är fallet, kiselsyran förekommer i större mängd, blir cellväggen fast och af stor varaktighet; den kan t. o. m., utan att förändras till form och skulptur, uthärda glödgning eller kokning i starka syror. På hvarje cellvägg urskiljer man tvänne motstående, sins emellan vanligen lika "skal" samt ett dem förenande "midtband" (vid 4b, 12b och 16b i fig. ses båda skalen och midtbandet, vid 4 a, 12a och 16a endast det ena skalet af samma arter). Med afseende på formen äro cellerna i hög grad olika (se fig.). De förekomma antingen fria eller fastvuxna. Stundom äro flere celler förenade till kolonier af olika beskaffenhet: än bandlika (fig. 17), än bildande en sicksackkedja (fig. 6), än bestående af enkla eller greniga slemrör, i hvilka cellerna inneslutas, o. s. v. Många till denna grupp hörande växter förete ett slags egendomliga rörelser, hvilka sannolikt bero derpå att protoplasman utträder genom öppningar i membranen. -- Diatomacéerna förökas vanligast genom celldelning (derpå syftar namnet), på det sättet att en modercell delas i tvänne dotterceller. Genom oupphörligt upprepande af en sådan delning kunna dessa växter på kort tid förökas i otrolig grad. Utom denna rent vegetativa cellförökning förekommer äfven egentlig fortplantning. Resultatet deraf är alltid en eller tvänne sporer, hvilka dock hos olika arter uppstå på ganska olika sätt, stundom på könlös väg, genom cellföryngring, stundom till följd af kopulation o. s. v. Dessa sporer äro alltid större än den eller de celler, ur hvilka de uppstått, hvarför de ock kallats auxosporer (af Grek. avxe, förstoring). -- Antalet kända diatomacéer kan uppskattas till omkr. 2,000. Bland dessa hafva mer än 350 anträffats i Sverige. För öfrigt äro diatomacéerna utbredda öfver hela jorden. De
Källa: Project Runeberg ·
