Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant

Jungfrun (Virgo) Vågen (Libra), Skorpionen (Scorpius), Skytten (Sagittarius), Stenbocken (Capricornus), Vattumannen (Aquarius) och Fiskarna (Pisces). (Inom denna zon röra sig äfven månen och de stora planeterna.) Benämningen djurkretsen härrör uppenbarligen deraf att så många bland stjernbilderna blifvit uppkallade efter djur. -- Från den punkt, der solen befinner sig under vårdagjämningen, och hvilken punkt kallas vårdagjämningspunkt, räknas himlakropparnas längder i ekliptikan. Dessa längder angifvas numera i grader, minuter och sekunder; men förr brukade man benämna hvarje nybörjad 30:de grad ett "tecken" och alltså uppgifva det antal tecken, som förekommo i en viss längd. Sålunda betecknades t. ex. en stjernås längd med 2 tecken, 3° 5", den vi skulle angifva med 63° 5'. De olika tecknen benämndes äfven med de motsvarande stjernbildernas namn, så att den första punkten af Aries sammanföll med vårdagjämningspunkten. Då nu emellertid vårdagjämningspunkten, till följd af processionen, rör sig emot stjernbildernas ordning, så kunna lika benämnda stjernbilder och tecken ej ständigt sammanfalla. I sjelfva verket ligger f. n. (1880) den första punkten af Aries i fiskarnas stjernbild. De nu brukliga benämningarna voro antagna långt före början af vår tidräkning. Detta bevisas bl. a. af den berömda zodiaken från Denderah i Egypten, en numera i Paris förvarad afbildning af de olika tecknen i djurkretsen. H. G.

Djurläkare. Se Veterinär. -- Djurläkekonst. Se Veterinärvetenskap.

Djurmåleri, den art af målarekonsten, som väljer lefvande djur till hufvudföremål för framställningen. Emedan målaren icke endast bör afbilda djurets yttre form, utan äfven gifva uttryck åt dess vexlande själslif, är det företrädesvis de högre organiserade djuren (och bland dem i främsta rummet hästen), som lämpa sig för konstnärlig framställning. Dervid ligger individualiseringens vidsträckta fält öppet för konstnären, hvilken hos djuret kan inlägga karaktersdrag, som på satiriskt sätt låta stegra sig t. o. m. till mensklig höjd. Exempel derpå hafva lemnats af bl. a. Kaulbach ("Reineke Fuchs") och J. Grandville. Framställas djuren i vänligt och gladt sällskap med menniskan, uppstår den s. k. djurgenren, som i förening med landskap bildar idyllen. Andra underafdelningar af djurmåleriet äro jagtstycket, djurporträttet och den komiska eller humoristiska illustrationen till djurfabeln. Framställningen af det döda djuret (vildt, fiskar o. d.) bildar öfvergången till "stilleben". -- Bland mer eller mindre berömda djurmålare i äldre och närvarande tid må nämnas: i Tyskland A. Adam, Ridinger, Fr. Voltz; i England Landseer, Ansdell; i Frankrike Rosa Bonheur, Oudry, Ph. Rousseau, C. Troyon, H. Vernet; i Belgien Ommeganck, E. Verboeckhoven; i Holland Berchem, A. Cuyp, K. Dujardin, Hondekoeter, Potter, Snyders, J. Weenix, Wouverman; i Danmark Bache, Bögh, Gebauer, Lundbye; i Norge Arbo, Askevold, Bo, S. Dahl; i Finland tre konstnärer med namnet Wright; i Sverige O. Anderson, Arsenius, Brandelius, Ehrenstrahl, Holst, Kjörboe, Lönnroth och Wahlbom. R-n.

Djurplågeri har under de senaste årtiondena i de flesta land blifvit föremål för strafflagstiftarnas uppmärksamhet, och mångenstädes hafva s. k. djurskyddsföreningar varit ytterst verksamma för undanrödjandet af detta onda. Såsom något brott mot djuret kan djurplågeriet icke uppfattas, enär rätten ej erkänner djur såsom rättssubjekt och någon rättskränkning således ej kan begås mot sådana. Men det påkallar dock straff, emedan det utgör ett sårande af andra menniskors sedliga känslor och dessutom är en råhet, egnad att förvilda sinnena och derigenom inverka menligt på folkkarakteren. De bestämmelser, hvilka de särskilda strafflagarna innehålla i detta ämne, äro af ganska olika omfattning. Det är endast de svårare formerna af misshandel, som pläga vara belagda med straff. Flerstädes inskränkes också straffskyddet till de s. k. husdjuren. I några land är görningen straffbar, endast då den sker offentligt eller är på annat sätt förargelseväckande (så enligt Tyska rikets strafflag). Den svenska strafflagen stadgar böter, högst 100 kr., för den, som i "behandling af egna eller andras kreatur visar uppenbar grymhet". I Finland är, enligt en förordning d. 20 Juni 1864, samma gerning belagd med högst 200 marks böter. De norska och danska strafflagarna äro strängare. Enligt den förra straffas den, som visar grymhet genom att misshandla egna eller andras kreatur, med böter eller fängelse (före 1874, då en mängd straffbestämmelser betydligt förmildrades, kunde straffet under vissa förutsättningar till och med blifva straffarbete). Äfven i den danska strafflagen stadgas böter eller fängelse för hvar och en, som "gör sig skyldig till rå misshandel eller annan grym och upprörande behandling af djur". J. H-r.

Djurriket, zool. Se Djur.

Djurröd, socken i Skåne, Kristianstads län, Gärds härad. Arealen 2,991 hekt. (6,060 tnld). 936 innev. (1878). Annex till Träne, Lunds stift, Gärds kontrakt.

Djursagan är en saga, i hvilken djuren framställas såsom egande talförmåga och tankeförmåga. Uppkomsten af denna saga är att hänföra till den förhistoriska tiden. En poetisk bearbetning af densamma (djurepos, djurfabel) framträdde först i den indiska literaturen, i "Hitopadesa" (vänlig undervisning), och detta verk blef sedan efterbildadt på flere af österns språk, bl. a. på arabiska, i "Kalila ve dimna" (den dumme och den illistige sjakalen). Till Europa kom den österländska djurdikten på samma väg som den österländska fabeldikten (se Fabeldiktning), och den anslöt sig här med lätthet till redan befintliga traditioner. Hos frankerna förekomma tydliga spår af djursagan redan i 7:de årh. (Fredegars krönika), hos bajrarna från slutet af 10:de eller början af 11:te årh. Från de förre vandrade djursagan öfver Rhen till Lothringen, Flandern och norra Frankrike, och i dessa trakter fick den sin förnämsta utbildning och poetiska behandling. De äldsta af dessa behandlingar äro på latin, nämligen "Ecbasis cujusdam captivi" (på hexameter, sannolikt från början af 10:de årh.), "Isengrimus" (på disticha, från början af 12:te årh.) och "Reinhardus vulpes" (likaledes