Sida 489
Debreczen
Welam och de nedan nämnde Gillis, Hubert samt Gerhard -- före honom begifvit sig på olika tider.
1) Gillis Gilliusson D., f. 1579 i Luykerland (biskopsstiftet Liége), i Nederländerna, fick efter sin ankomst till Sverige anställning vid Nyköpings slott och var der från 1603 verksam vid de omfattande förändringar denna ståtliga byggnad undergick på Karl IX:s tid. Det är sannolikt, att han äfven gaf ritning till Vibyholms slott (numera betydligt ändradt), hvilket uppfördes till enkesäte åt Karl IX:s gemål Kristina och (att döma efter teckningen i Dahlbergs "Suecia") var ett ståtligt prof på nederländsk renaissance. D. afled i Nyköping 1648.
2) Hubert D., f. 1582, d. 1664, inkallades till Sverige af Karl IX och hade från 1613 anställning som byggmästare på Stockholms slott. I hufvudstaden utförde han 1613--18 ett ganska prydligt verk, Tyska kyrkans torn (förstördt af brand 1878). Derjämte införde han i Sverige den rätta styckgjutarekonsten och anlade åtskilliga jern- och mässingsbruk. Hans son, Gillis D., f. 1624 på Guldsmedshyttan, vid Torshälla, naturaliserad svensk adelsman 1692, d. 1709, ansågs vara sin tids rikaste bruksegare i Sverige.
3) Gerhard D., f. 1585, inkallades 1608 till Sverige, der han snart gjorde sig så känd, att Gustaf II Adolf 1613 åt honom anförtrodde uppförandet af de båda tornspetsarna på Upsala domkyrka, med hvilket arbete han var sysselsatt till 1630. Dessa tornöfverbyggnader förstördes genom branden 1702, men deras utseende är bevaradt genom ett kopparstick i Peringskiölds "Monumenta". De voro visserligen icke hållna i annan stil än den på D:s tid vanliga, men utmärkte sig genom vackra mått och stor lätthet. De uppfördes af timmer och kläddes med koppar. Kort efter 1615 byggde D. jämte den äldste, redan 1596 till Sverige inkallade brodern, Welam, för kronans räkning Forsmarks och Barkinge jernbruk i Upland, hvilka han sedan förpaktade och 1654 fick inlösa. Död på Forsmark 1656. -rn.
Debet, Lat. ("han är skyldig", näml. att betala), handelst., skuldräkning, skuld. Jfr An och Kredit.
Debetsedel, förv., en till den skattskyldige ställd utmätningsbar räkning, som upptager de skattebelopp, till staten eller kommunen, hvilka han för ett visst år skall betala. Kbg.
Débit [-bl], Fr. (af Lat. debitum, skuld, af debere, vara skyldig), handelst., minutförsäljning af en vara, afsättning, afgång. -- Debitant, varuafsättare, krämare. -- Debitera, uppsätta på skuldräkning, påföra. -- Debitor, gäldenär. Jfr An, Debet och Kredit.
Debiteringslängd, förv., förteckning, som årligen för hvarje särskild kommun upprättas öfver de i bevillningsstadgans 3:dje artikel upptagna särskilda afgifter, hvilka ej äro beroende af taxering, nämligen afgifter af frälseegendomar, af postoch lotshemman, för skogsfång och kolningsfrihet på allmänningar, af bankbolag, som hafva sedelutgifningsrätt, samt för karaktersfullmakter. Kbg.
Déblai [-blä], Fr. (af débalayer, sopa, feja), utgräfning vid jordarbeten; den vid sådant arbete uppgräfda jordmassan. -- Déblais et remblais [-e rangblä], krigsv., jordarbeten vid fästningars anläggande. -- Deblayera, bortskaffa uppkastad jord; krigsv., igenkasta löpgrafvarna efter en belägring.
Deblockera (Fr. débloquer), befria från blockad, undsätta; boktryckarek., borttaga "flughufvud" (upp- och nedvända bokstäfver, som begagnas i brist på tillräckligt antal typer) och insätta de rätta typerna.
De Boni, Filippo, italiensk skriftställare, f. 1820, tillhörde först det andliga ståndet, var derpå informator hos en veneziansk familj och sedan journalist, först i Lausanne, derefter i Milano och slutligen i Rom. På förstnämnda plats utgaf han den politiska flygskriften Cosi la penso. För Italiens enhet var han ifrigt verksam. 1849 utsågs han till den romerska republikens sändebud i Schweiz, hvarest han efter republikens fall vistades till 1859, då han återvände till Italien. 1860 blef han medlem af parlamentet och lemnade der intet tillfälle obegagnadt att angripa påfveväldet. Död 1870. -- Skrifter: Gli Eccelini e gli Estensi (1841), L'inquisizione e i calabrovaldesi (1864), Ragione e dogma (1866) samt Dell' incrudelità degl' italiani nel medio evo (1868) m. fl.
Debora, profetissa och domarinna i Israel omkr. 1300--1280 f. Kr. Hon lyckades uppväcka det förtryckta israelitiska folkets mod, och på hennes uppmaning samlade Barak 10,000 man af Sebulons och Naftalis stammar, med hvilka han vid bäcken Kison slog den kanaanitiske anföraren Sisera. I anledning af denna seger sjöngo Debora och Barak en lofsång till Gud. (Se Domareb., kap. 4--5.) E. J. Ö.
Debordera (Fr. déborder, af bord, rand), svälla öfver bräddarna; frånskilja (det yttre af något), afbarka, kanthugga; föra ett tygellöst lefnadssätt; krigsv., öfverflygla. -- Débordement [-dömang], Fr., uppsvällande, utgjutning (af galla), öfversvämning; tygellöshet, utsväfning.
Débouché [-sje], Fr. (af bouche, mun, öppning), krigsv., mynningen af ett pass eller en defilé. Att i fiendens närhet genomgå en sådan mynning är ett farligt företag; ty trupperna, som, till följd af sidoterrängens otillgänglighet, kunna framgå endast med smal front och följaktligen endast i mycket djup formering, förmå blott långsamt och med stor svårighet utveckla sig till strid. På det att utmarschen ur passet eller defilén (deboucherandet) likväl skall kunna lyckas, böra de främsta truppafdelningarna (avantgardet) genast söka framrycka och besätta marken så långt framom -- d. v. s. på fientliga sidan om -- débouchén, att den efterkommande hufvudstyrkan kan hafva tillräckligt utrymme att i deras skydd utföra sin strids-uppmarsch. -- Debouchera (Fr. déboucher), öppna; marschera genom ett pass eller en defilé. G. U.
Debreczen [däbrätsjin], T. Debreczin, stad och hufvudort i ungerska komitatet Bihar, på ett sandigt, enformigt och vattenfattigt slättland, kalladt Debreczen-heden, mellan Teis och Siebenbürgens högland. Omkr. 50,000 innev.
Källa: Project Runeberg ·
