Sida 781
Duisburg
Sedan ingick han i franska marinen. 1707 fick han befäl öfver sex krigsskepp, och i förening med Forbin besegrade han s. å. en engelsk eskader, destinerad till Portugal med trupper, vapen och ammunition för ärkehertig Karls räkning. 1709 blef han adlad. 1711 företog han sin namnkunniga expedition till Rio Janeiro, bemäktigade sig dess starka fästningsverk och tillfogade portugiserna oerhördt stora förluster. Ludvig XV utnämnde honom sedermera till generallöjtnant och anförtrodde honom 1731 befälet öfver franska medelhafsflottan. D. afled 1736 i Paris. Han var en ädel och oegennyttig karakter. Hans många krigsföretag planerades med skicklighet och klok beräkning samt utfördes med en ofta till oförvägenhet gränsande djerfhet. O. E. G. N.
Du Guesclin [dygeklä'ng], Bertrand, konnetabel af Frankrike. Se Guesclin.
Duhamel [dyamä'l], Jean Marie Constant, fransk matematiker, född d. 5 Febr. 1797, blef 1840 ledamot af franska vetenskapsakademien, 1844 direktor för polytekniska skolan i Paris och 1851 professor i den högre analysen vid Paris universitet. Död d. 29 April 1872. Han gjorde vigtiga undersökningar om värmets rörelse i fasta kroppar samt om svängningsförhållandet i ett godtyckligt system af materiella punkter m. m. Skrifter: Cours d'analyse, de l'école polytechnique (1840; 3:dje upplagan utkom 1856--57 under titeln Eléments de calcul infinitésimal), Cours de mécanique, de l'école polytechnique (1845--46) och Des méthodes dans les sciences de raisonnement (1866--73) m. fl.
Duhamel du Monceau [dyhame'l dy mångså], Henri Louis, fransk naturvetenskapsman, f. 1700, medlem af franska vetenskapsakademien 1728, d. 1782, utgaf en mängd arbeten i botanik (växtfysiologi), landtbruk, trädgårdsskötsel, skogshushållning och fiskerinäring, bl. a. Traité des arbres et arbustes, qui se cultivent en France en pleine terre (1755--85; 3:dje uppl. 1852), Traité des arbres fruitiers (1768; 3:dje uppl. 1850) och Traité général des pêches maritimes, des rivières et des poissons (1769--82).
Duhesme [dyäm], Guillaume Philibert, grefve, fransk officer, föddes i Bourgneuf (depart. Loire-inferieure) 1760, blef kapten 1791 och divisionsgeneral 1794 samt deltog med utmärkelse i de stora revolutionskrigen, men blef 1797, till följd af de utpressningar han gjort i Kyrkostaten, skild från sitt befäl. Af Napoleon upptogs han åter i tjenst samt deltog i krigen uti Italien 1805 och i Spanien 1807, men anklagades å nyo för utpressningar och miste sitt befäl. Under vintern 1813--14 var han åter i tjenst. Efter Napoleons fall öfvergick han till Ludvig XVIII, men slöt sig till Napoleon efter dennes återkomst. D. afled 1815 af ett sår, som han erhållit vid Waterloo. Enligt Napoleons utsago var han en oförskräckt soldat och en fulländad general, densamme i lyckan som i olyckan. C. O. N.
Duhre, Anders Gabriel, matematiker, utnämndes 1715 till auskultant i Bergskollegium och höll 1717--23 föreläsningar i matematik vid Fortifikationskontoret i Stockholm, fick genom riksens ständers bemedling år 1723 Ultuna kungsladugård åt sig upplåten och anlade der ett "matematisk-ekonomiskt" laboratorium, d. v. s. en teknisk skola eller slöjdskola (som likväl af ekonomiska skäl upphörde 1731), anordnade 1724 i Upsala en föreläsningskurs i de matematiska vetenskaperna, var 1717--31 Bergskollegii stipendiat och lefde ännu 1738. Hans arbeten En grundelig anledning til mathesin universalem och algebram (utg. af G. Brandt 1718) och Första delen af en grundad geometria (1721) voro de första svenska läroböcker, i hvilka hänsyn togs till de matematiska forskningarna utomlands under senare hälften af 1600-talet. D. visar sig i dem väl förtrogen med Wallis' "Arithmetica infinitorum" och Newtons "Arithmetica universalis" samt citerar för öfrigt arbeten af Jacques Bernoulli, Pell, Keil m. fl. Han hade stort anseende såsom matematiker, men tyckes hafva, till följd af bristande talegåfvor och stor tankspriddhet, varit mindre lycklig såsom lärare. Emellertid tillkommer honom äran att hafva handledt "Sveriges förste matematiker", S. Klingenstierna, samt förmått denne att uteslutande egna sig åt matematiska studier. Ännu mera namn känd blef D. genom sina förslag till den tekniska undervisningens upphjelpande. Den vidlyftigaste af hans skrifter i denna fråga är Sveriges högsta välstånd, bygdt uppå en oeconomisk grundval (1738), hvari föreslås inrättandet af en storartad societet, hvilken skulle vara på en gång landtbruks-, bergs- och slöjdskola samt teknisk undervisningsanstalt, men hvars realiserande naturligtvis stötte på oöfvervinneliga hinder. G. E.
Duida, en 2,474 m. (8,332 f.) hög bergstopp på Sierra de Parime, i syd-amerikanska staten Venezuela.
Duilius l. Duillius, namn på en plebejisk slägt i Rom. Den mest bekante bland dess medlemmar är Cajus D., som var konsul 260 f. Kr. Han förde den ännu vid sjöstrider mindre vana romerska flottan mot kartagerna och vann öfver dem, till följd deraf att han genom klokt begagnande af äntringsbryggor förvandlade sjöstriden till ett slags landstrid, en afgörande seger vid Mylae. För den skull erhöll han triumfens utmärkelse och den särskilda hedersbevisningen att, när han återvände från något gästabud, beledsagas af fackelbärare och en flöjtblåsare. En minnesvård, den s. k. Columna rostrata (pelare med afbildning af skeppssnablar), upprättades i Rom till förhärligande af hans seger. Den förvaras ännu på Capitolium. Inskriften anses dock härröra från en senare tid. R. Tdh.
Duim [döjm], Holl., "tum", holländsk benämning på centimeter.
Duisburg [dö'js-], stad i preussiska regeringsområdet Düsseldorf (Rhenprovinsen), vid en kanal, som förbinder Rhen och Ruhr. 37,371 innev. (1875); omkr. hälften katoliker. D. är Tysklands näst största flodhamn och har liflig handel samt eger sju kemiska fabriker äfvensom en mängd jernbruk, tobaksfabriker och bomullsspinnerier. 1655--1802 fans der ett universitet, som sedermera flyttades till Düsseldorf. -- D. är en af Tysklands äldsta städer; det kallades först Castrum Deutonis och sedan Dispargum l. Duispargum. 1145 blef det fri riksstad. 1290
Källa: Project Runeberg ·
