Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant

fransmännen och de infödde å den andra. Med en handfull folk intog han 1751, såsom kapten, nabobens af Carnatic hufvudstad, Arcot, och uthärdade sedan i stadens kastell ett par månaders belägring af nabobens hela här -- en vapenbragd, hvarom ryktet trängde ända till Europa. För sjuklighets skull måste han 1753 begifva sig till England, men 1756 blef han guvernör öfver Fort S:t David i Ostindien och återvände då till detta land. Naboben af Bengalen, Suraj-ud-Dowlah, intog samtidigt Kalkutta, emedan den engelske guvernören vägrat att till honom utlemna en flykting. C. sändes att bekämpa naboben, och med 1,900 man, bland hvilka 800 sepoys (indiska soldater i britisk tjenst), slog han vid Kalkutta i Febr. 1757 dennes 34,000 man starka här och tvang honom till fred. Men när Suraj-ud-Dowlah, genom att understödja fransmännen, bröt fördraget, ingick C. aftal -- hvarvid han lät komma sig till last ett drag af äkta asiatisk lömskhet -- med Jaffier Ali kan och andra nabobens missnöjde stormän om dennes störtande och marscherade på hans hufvudstad, Mursjidabad (Moorshedabad). Men vid Plassey, nära Hooghly-floden, möttes han af naboben i spetsen för 68,000 man och 53 kanoner. Med 3,200 man, hvaraf 2,100 sepoys, och 10 kanoner slog C. honom i grund och eröfrade hufvudstaden, hvilken C. sjelf med afseende på storleken jämförde med sin tids London, samt upphöjde Jaffier Ali till nabob. Genom denna seger, som gjorde Bengalen underdånigt, grundlades det britiska väldet i Ostindien. Den nye naboben fick för sin upphöjelse betala ofantliga summor; C. ensam fick 160,000 p. st. och en lifränta på 27,000 p. st. 1760--65 vistades C. i England, der han 1762 utnämndes till irländsk peer, med titeln baron C. af Plassey. Under tiden försämrades emellertid kompaniets ställning i Ostindien, genom tjenstemännens snikenhet och ett fientligt uppträdande af stormogul och naboben af Audh. C. sändes derför såsom guvernör och högste befälhafvare till Bengalen. Vid hans ankomst var de indiske furstarnas förbund redan upplöst, och han begagnade sig deraf. Den 12 Aug. 1765 afslöt han med stormogul ett fördrag ("det vigtigaste i den britisk-indiska historien till dato"), hvarigenom denne till kompaniet afträdde suveräniteten öfver Bengalen, Behar och Orissa -- ett område med 30 mill. innevånare -- samt förlänade det med nabobskapet öfver Dekan. Sedan C. företagit en genomgripande ändring i det britiska Indiens förvaltning och härordning, återvände han 1767 till England. Der bröt en storm lös öfver honom, derför att han trädt en mängd små intressen för nära, framför allt kompanidirektörernas, hvilkas smutsiga egennytta han blottat, och de civile tjenstemännens, för hvilkas bestickning han lagt hinder i vägen. Han anklagades 1773 inför underhuset, der han representerade Shrewsbury, för utpressningar och maktmissbruk, men frikändes. Processen gick honom emellertid djupt till sinnes. "Man har anställt en undersökning med mig, som om jag vore en fårtjuf och icke en medlem af underhuset", yttrade han. Grämelse och en obotlig sjukdom drefvo honom till själfmord d. 22 Nov. 1774. J. Th. W.

Clodia, en romarinna af Claudiska slägten, var syster till Clodius (se nedan) och hustru till Metellus Celer. Denna fagra och snillrika, men utsväfvande qvinna stod i kärleksförbindelse med Caelius (se d. o.), men blef sedan oense med honom och anklagade honom för ett försök att taga henne af daga medelst förgiftning. Mot denna anklagelse försvarades Caelius af Cicero, hvilken genom sitt skoningslösa och bitande skämt för alltid brännmärkte C:s namn. C. anses hafva varit den af Catullus älskade och besjungna Lesbia. R. Tdh.

Clodius, Publius C. Pulcher, romersk folkledare. Anklagad för att hafva i qvinlig drägt smugit sig in till Caesars hustru under festen för Bona Dea, undgick han straffet genom mutor. Från denna stund blef Cicero hans hätske fiende. Af begär att hämnas på denne lät C. adoptera sig af en plebej för att kunna blifva folktribun. Såsom sådan åstadkom han, under medverkan eller på föranstaltande af Caesar och Pompejus, att Cicero måste gå i landsflykt, och äfven sedan denne blifvit återkallad, fortfor han att förfölja honom. C:i makt och inflytande berodde derpå att han, med hjelp af ett band tilltagsna sällar, begick öfvervåld och mord, stack byggnader i brand samt omöjliggjorde all ordning och trygghet i staden. Under en tillfälligtvis uppkommen strid mellan honom och hans ständige motståndare Milo blef han, 52 f. Kr., dödad på Appiska vägen. R. Tdh.

Clodt-Jürgensburg, Peter, baron von C., rysk bildhuggare, f. i Reval 1805, d. 1867 som professor vid konstakademien i Petersburg. Han sysselsatte sig hälst med hästframställningar (kosack- och stepphästar m. m.). Hans förnämsta verk äro Fyrspannet på triumfporten, Hästtämjarna på Anitschkovska bron (af hvilka afbildningar finnas i Berlin framför k. slottet) och kejsar Nikolai ryttarestaty (aftäckt 1859), alla i Petersburg.

Cloelia [kle-] var enligt sägnen en romersk jungfru, som jämte flere andra dylika lemnades till gisslan åt konung Porsena, 507 f. Kr. Det berättas, att hon öfvertalade sina kamrater att rädda sig ur fångenskapen genom att simma öfver Tibern och att hon, efter att hafva lyckats i detta förehafvande, på konungens begäran åter blef utlemnad af senaten, men sedan, jämte några andra, som hon fick välja, frigifven af segraren, som blifvit intagen af beundran för hennes hjeltemod. Sägnen anses sakna historisk grund och stå i samband med föreställningen om Venus Cluilia. R. Tdh.

Cloison [klåasång], Fr. (af Lat. closio, af claudere, tillsluta), mellanvägg, plankvägg, brädvägg.

Clonmel, stad i den irländska prov. Munster, grefskapet Tipperary, vid floden Suir, s. v. om Dublin. 10,112 innev. (1876). Stor handel med landtbruksprodukter. I C. fans fordom en fästning, men denna slopades af Cromwell.

Clootz [klåts], Jean Baptiste, baron von C., svärmare, var till börden tysk och född 1755 nära Kleve (i preussiska Rhenprovinsen), men fick, ifrån sitt elfte år, sin uppfostran i Paris. Genom att insupa de store otrosmännens och samhällsskakarnas läror och genom att kritiklöst studera literatur om och från den klassiska tiden