Sida 351
Custozza
som tillsattes för att kodifiera de nordamerikanska lagarna. 1871 invaldes han i Alabamakommissionen (se Alabama-frågan), blef 1873 sändebud i Madrid och utnämndes 1874 å nyo till medlem af högsta domstolen. Död d. 3 Jan. 1879. De förnämsta af hans många arbeten äro The practical principles of political economy (1826) och Growth and territorial progress of the United states (1839).
Cushing [kösching], William, nordamerikansk sjöhjelte, f. 1842, inträdde 1857 i krigstjenst, befordrades 1862 till löjtnant och 1864 till kaptenlöjtnant. Under hela det nordamerikanska inbördeskriget (1861--65) gjorde han sig känd genom hvarjehanda vågsamma krigsäfventyr. En Oktobernatt 1864 utförde han vid Plymouth, i Massachusetts, en bedrift, som med ens gjorde hans namn berömdt. Han angrep nämligen då med sin ångbarkass sydstaternas ram Albemarle, som låg förtöjd utanför nämnda stad och var skyddad af svåra stängselbommar, samt lyckades, i trots af en mördande eld från pansarrammen, att passera stängslet och med en torpedo sänka det fientliga fartyget. Hans egen båt gick förlorad; besättningen, utom en man, drunknade eller tillfångatogs, och C. sjelf räddade sig med yttersta möda. För denna bragd fick han mottaga en tacksamhetsadress från kongressen. O. E. G. N.
Cushman [kösch-], Charlotte Saunders, amerikansk skådespelerska, f. 1816, d. 1877, vann lysande framgångar i det tragiska facket, företrädesvis i mansroler.
Cusparin, kem. farmak. Se Angostura-bark.
Cusset [kysse], stad i franska depart. Allier (Bourbonnais), nära Vichy. 6,308 innev. (1876). Tvänne mineralkällor af samma beskaffenhet som de i Vichy befintliga.
1. Custine [kystin], Adam Philippe, grefve de C., fransk general, född d. 4. Febr. 1740, deltog redan vid åtta års ålder i ett fälttåg, utmärkte sig i sjuåriga kriget (1756--63) och fick 1762 ett eget dragonregemente. I nordamerikanska frihetskriget (1775--83) förde han ett befäl vid den franska hjelpkåren. Såsom medlem af riksständerna 1789 röstade han för reformer i friare riktning. 1791--92 hade han en plats äfven i nationalförsamlingen, men vid krigsutbrottet 1792 öfvertog han ett kommando vid mellersta Rhen. Han eröfrade Landau, Speier, Worms, Mainz och Frankfurt, men måste 1793 draga sig tillbaka söderut till Elsass. S. å. fick han befälet öfver franska nordarmén. Han anklagades emellertid för hemliga förbindelser med fienden och begaf sig derför till Paris för att försvara sig, men blef d. 28 Aug. 1793 dömd till döden och dagen derpå afrättad. -- Mémoires posthumes du général français comte de C., rédigées par par un de ses aides de camp (1795) äro utarbetade af generalens son Renaud Philippe de C., som var sin faders adjutant och guillotinerades 1794.
2. Custine [kystin], Astolphe, marquis de C., fransk skriftställare, den förres sonson, f. 1793, d. 1857, företog vidsträckta resor, hvilka han klart och lifligt skildrade i L'Espagne sous Ferdinand VII (1838) och La Russie en 1839 (1843; ny uppl. 1854) m. fl. arbeten.
Csstos (Kustos), Lat., väktare, vårdare, uppsyningsman. I det forna Rom var detta ord benämning på de personer, som voro uppställda bredvid omröstningsurnorna för att kontrollera de röstande. I den äldsta kristna kyrkan betecknade det den person, som hade uppsigt öfver en kyrkas tillhörigheter och reliker. I nyare tid betyder ordet uppsyningsman i ett bibliotek, en konst- eller naturaliesamling e. d. Som boktryckareterm betecknar custos l. kustod (Fr. réclame) den stundom nedanför en sidas sista rad befintliga stafvelsen (nästa sidas begynnelsestafvelse). Sådana kustoder, numera ytterst sällsynta, användes första gången i Ferrara-boktryckaren Andreas Belfortis' (1471--93) "Lilium medicinae", tryckt 1486. I notskrift tjenar kustos-tecknet vid slutet af en notrad till att antyda första noten på nästa rad. -- Custos l. Custos morum, Lat. "sedeväktare", ordningsman, kallas vid åtskilliga undervisningsanstalter den lärjunge, som har sig ålagdt att, när ingen lärare är närvarande, upprätthålla ordningen bland kamraterna.
Custozza, by i den italienska prov. Venezia, 4,5 kilom. (något öfver en half mil) n. v. om Villafranca. Det är bekant genom den lysande seger, som österrikarna under den åttioårige fältmarskalken Radetzky 23--25 Juli 1848 vunno öfver italienarna under konung Karl Albert, och genom det stora slaget d. 24 Juni 1866. När Italien d. 20 Juni 1866 förklarade Österrike krig, voro dess stridskrafter delade i två arméer, af hvilka den ena (3 armékårer med 12 divisioner) under konung Victor Emanuel (stabschef var general La Marmora) stod vester om Mincio för att, så snart fientligheterna utbrutit, öfvergå floden och sätta sig fast i en ställning mellan Peschiera och Verona, under det den andra armén (8 divisioner) under general Cialdini stod vid Ferrara för att derstädes öfverskrida Po. Den österrikiska armén (3 armékårer med 9 brigader och 1 reservdivision) under ärkehertig Albrekt uppehöll sig öster om Verona. Den 23 Juni gingo två armékårer af den förstnämnda italienska armén öfver Mincio, och d. 24 på morgonen ryckte de framåt mot Castelnuovo, Salo, Sommacampagna och Villafranca. Ärkehertig Albrekt hade emellertid blifvit varskodd och beslöt att falla fienden i flanken under hans framryckning. Reservdivisionen gick derför d. 24 tidigt på morgonen från Pastrengo, hvaremot de kårer, som dagen förut dragit sig till Verona, riktades mot Sona och Sommacampagna samt derifrån vidare söderut. De fientliga kolonnerna påträffades i den af höjder uppfyllda trakt, som bildar öfvergången från bergsbygderna till norra Italiens slättland. En rad af enskilda strider utkämpades vid Oliosi, Monte Vento, Santa Lucia, Custozza och på slätten vester om Villafranca. Italienarna ådagalade stor tapperhet, men saknade god ledning. De måste till slut vika öfver allt och gingo under natten samt den följande dagen tillbaka öfver Mincio. De hade haft i elden 66,000 man och förlorade omkr. 8,000. Österrikarnas styrka hade varit något mindre, och deras förlust minst 5,500 man (allt med inberäkning af fångar). Cialdinis företag blef nu tills vidare uppskjutet,
Källa: Project Runeberg ·
