Sida 529
Delta
hvilka planer likväl sedermera undergingo betydande förändringar. Bland af honom utgifna skrifter må nämnas Nouvelles inventions pour bien bastir et à petits frais (1561--76).
Delorme [dölårm], Marion, fransk äfventyrerska, f. 1613, blef beryktad genom sina kärleksförbindelser med Cinq-Mars och den store Condé m. fl. Under fronde-oroligheterna var hennes hus i Paris en samlingsplats för de missnöjde prinsarnas utskickade. När Mazarin till följd deraf 1650 lät utfärda en häktningsorder mot henne, tog hon sig sjelf af daga genom gift. Med romantisk utsmyckning äro hennes öden skildrade i Alfred de Vignys roman "Cinq-Mars" och i Victor Hugos dram "Marion Delorme". 1875 utkommo "Confessions de Marion Delorme".
Delorme [dölårm], Joseph, pseudonym för den franske skriftställaren C. A. Sainte-Beuve.
Délos (nu Mikra Dilos, "lilla Delos", till skilnad från Megali Dilos, "stora Delos", fordom Rheneia), den minsta, men ryktbaraste af Cykladerna. Arealen omkr. 83 qv.-kilom, (1 1/2 qv.-mil). D. består af en granitklippa, hvars största höjd utgöres af berget Kynthos, 106 m. (357 fot), och är bevuxet endast med låga buskar. Grekerna ansågo det som ett heligt ställe; enligt sägnen voro nämligen Apollo och Artemis födda på D., som före deras födelse flöt rotlöst omkring. Ön egde en stad, som var hufvudsäte för Apollo-(Delius) och Artemis-(Delia) kulten. Det praktfulla Apollo-templet derstädes var en af grekernas förnämsta helgedomar, och de olika staterna sände högtidliga beskickningar (theoriai), med rika gåfvor till detsamma. Äfven oraklet på D. var i stort anseende, och hvart femte år firades der de deliska spelen med täflan i sång, kamp och lekar. -- Ursprungligen regerades D. af sjelfständiga prestkonungar, kom derefter i beroende af Athen och var 469--460 f. Kr. medelpunkten för det athenska förbundet. Efter Korints förstöring (146 f. Kr.) blef det en betydande handelsplats. Under mithridatiska kriget intogs staden af fältherren Menophanes, som plundrade och brände densamma. 84 f. Kr. kom D. i romarnas händer, men sedan återlemnades det åt athenarna. Nu är det obebodt.
Delphi, stad i forngrekiska landskapet Phocis. Se Delfi.
Delphinapterus, zool. Se Hvitfisk-slägtet.
Delphinida, zool. Se Delfiner.
Delphinium (af Grek. delfis, delfin, med anledning af blommans förmenta likhet med en sådan), Riddaresporre, bot., växtslägte af nat. fam. Ranunculaceae, kl. Polyandria L., utmärkes i synnerhet derigenom att det åt axeln vända foderbladet bildar en yttre sporre, hvari är inskjuten en inre sporre, bildad af två antingen sammanvuxna eller endast hoplagda kronblad. Hos oss finnes blott en enda art, D. consolida, ett i södra och mellersta Sverige allmänt åkerogräs. Flere arter odlas för blommornas och örtståndets ståtliga utseende, t. ex. D. grandiflorum, D. elatum (båda från Sibirien) och, ännu allmännare, D. Ajacis (från Medelhafslanden). Den sistnämnda har sitt artnamn deraf att man
på dess kronblad tyckt sig läsa bokstäfverna A I A, hvilket gifvit upphof till den sägnen att växten upprunnit ur den grekiske hjelten Ajas' blod. (Enligt en annan sägen -- som, i likhet med den förra, omtalas af Ovidius i hans "Metamorfoser" -- skapades denna växt af Apollo, till åminnelse af dennes älskling, Hyacinthus, hvilken han sjelf af våda dödat. Bokstäfverna skulle beteckna den döendes klagoskri.) S. A.
Delphinus, Lat., dauphin, fordom titel för hertigdömet Dauphinés furstar och för Frankrikes tronföljare. -- In usum delphini, Lat., till bruk för "dauphin". På Ludvig XIV:s befallning utgåfvos till läsning för tronföljaren åtskilliga grekiska, romerska och franska författares skrifter i särskilda upplagor, på hvilkas titelblad orden "in usum delphini" förekomma och ur hvilka alla anstötliga eller i annat afseende för ändamålet olämpliga ställen äro uteslutna. Mest bekant är den samling af grekiska och romerska klassiker (64 band, 1674--1730), hvilken, under tillsyn af hertigen af Montausier, som var guvernör för Ludvig XIV:s äldste son, Ludvig, ombesörjdes af Bossuet och Huet. Uttrycket har sedermera ofta nyttjats äfven om andra skrifter, som utgifvits i stympadt skick.
Delphinus, zool. Se Delfin-slägtet.
Delphiska amfiktyonien l. Pylaiska amfiktyonien, ett politisk-religiöst förbund i det gamla Grekland. Se Amfiktyoner.
Delphos, Grek. mytol., den som byggde staden Delfi i Grekland. Enligt Pausanias var han son af Apollo och en nymf, enligt andra af Neptunus och Melantho, en dotter af Deukalion och Pyrrha.
Delsberg, stad i Schweiz, Se Delémont.
Delsbo, socken i Helsingland, Gefleborgs län, Delsbo tingslag. Arealen 45,469 hekt. (92,105 tnld). 4,533 innev. (1878). D. är ett konsistorielt pastorat af 1:sta kl., Upsala stift, Helsinglands norra kontrakt. Det är rikt på sjöar och berg, vid hvilka många sägner äro fästa. Delsboboarna äro beryktade för sin styfsinthet och slughet. 1764 utgaf Lenaeus öfver denna socken en beskrifning med titeln "Delsboa illustrata".
Delsbovisan, en folkvisa, som härrör från tiden för Engelbrekts befrielsekrig och skildrar helsingarnas betryck under den danske fogden på Faxeholm äfvensom detta slotts förstöring af Olof Djekn. Hvarje vers slutar med omqvadet "Faxehus ligger i svartom brandom".
Delta ([Delta], [delta]). 1. Gram. Den fjerde bokstafven i det grekiska alfabetet. -- 2. Geol. och geogr., benämning på de låga landsträckor och öar, som förekomma vid eller utanför mynningen af vissa floder. Sådana bildningar uppkomma derigenom att de i flodernas vatten mekaniskt uppslammade grus-, sand- och lerpartiklarna aflagra sig utanför mynningen, hvarefter låga grund uppsticka till vattenytan, hvilkas mellanrum småningom fyllas med slam och sand. Genom de sålunda bildade flacka landområdena skär sig floden nya och allt mera förgrenade lopp, en uppdämning eger då och då rum, flodens vatten stiger samt öfversvämmar och aflagrar fasta ämnen på den nybildade marken, hvilken af dessa orsaker
Källa: Project Runeberg ·
