Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant

galvanometern till tvärsnittet, d. v. s. längdsnittet förhåller sig positivt elektriskt emot tvärsnittet. Då det undersökta organets lif fullständigt utslocknat, upphör ock denna elektromotoriska verksamhet. Utom genom galvanometern eller andra dylika instrument kan denna verksamhets tillvaro (i synnerhet hos muskler) ådagaläggas äfven medelst det "strömpröfvande grodbenet", d. v. s. ett från en lefvande groda nyss prepareradt bakben med vidhängande nerv. Bringas nämligen denna nerv plötsligt i beröring med muskelns längd- och tvärsnitt, så urladdar sig den elektriska spänningen genom nerven, hvilken derigenom retas och framkallar en ryckning i benets muskler. -- Till förklaring af musklernas och nervernas elektriska egenskaper hafva flere hypoteser blifvit framställda, bland hvilka den af E. Du Bois-Reymond angifna molekylarhypotesen torde räknat de fleste anhängarna. Enligt denna är hvarje muskel och hvarje nerv sammansatt af ett oändligt antal elektromotoriskt verksamma smådelar (molekyler), hvar och en med en positivt och en negativt elektrisk pol, samt ordnade så, att de vända sina liknämnda poler mot hvarandra ("dipolära elektriska molekyler i peripolar anordning"). Enligt en annan, af Hermann uppställd, hypotes ("alterationshypotesen") finnes den nämnda elektriska verksamheten alls icke hos fullt normala, i orubbadt sammanhang med omgifvande delar befintliga muskler och nerver, utan framkallas genom sjelfva preparationen och särskildt genom anläggandet af tvärsnittet. Genom detta blottas muskelns och nervens inre, ytterst lätt föränderliga delar, hvilka till följd deraf dö bort, och det är den kemiska olikheten mellan den friska och den småningom afdöende muskeleller nervsubstansen, som utgör orsaken till den elektriska spänningen.

Sitt hufvudsakliga intresse vinna emellertid dessa hos de overksamma (hvilande) musklerna och nerverna iakttagna företeelser deraf att nämnda organs funktionella verksamhet går hand i hand med en förändring ("fluktuation") i deras elektriska tillstånd, nämligen så, att den elektriska spänningen mellan längdsnitt och tvärsnitt plötsligt förminskas ("negativ fluktuation"). Denna medelst galvanometern eller andra tillräckligt känsliga redskap skönjbara fluktuation är den enda objektiva yttringen af en nervs verksamhet och till följd deraf, såsom lätt inses, utomordentligt vigtig för studiet af dessa organs lifsföreteelser. Hos musklerna föregår den sjelfva sammandragningen och angifver således tillvaron af en förändring i muskelsubstansen under en period, då ännu ingen verksamhet i denna kan ådagaläggas genom något annat medel. Vår uppfattning af orsaken till denna elektriska fluktuation måste naturligtvis väsentligen bestämmas af föreställningen om den hvilande muskelns eller nervens elektriska ström. I fall alterationshypotesen antages såsom den rätta och, i enlighet dermed, hviloströmmen icke anses finnas till i fullt normala, orubbade muskler och nerver, uppfattas den "negativa fluktuationen" såsom en sjelfständig, för organets funktionella verksamhetstillstånd karakteristisk elektricitetsutveckling, som i sådant fall benämnes "aktionsström".

Läran om djurelektriciteten spelade förr en mycket vigtigare rol än nu, ty då i slutet af 18:de årh. de första upptäckterna på detta område gjordes (af Galvani 1786), var man benägen att tillskrifva elektriciteten en genomgripande betydelse för lifsverksamheten i allmänhet. Många af den tidens mest framstående forskare antogo t. o. m., att nervkraften ej är någonting annat än elektricitet, ja en mängd fysiologer trodde sig nästan hafva funnit den gåtlika lifskraft, om hvilken de så länge drömt, och läkarna ansågo sig hafva fått ett allsmäktigt botemedel mot sjukdomar och krämpor. Men oppositionen lät icke länge vänta på sig. Dess fana höjdes af Volta. Striden mellan Galvani och Volta är en af de märkvärdigaste i naturforskningens historia -- mindre kanske för de resultat i fysiologiskt hänseende, hvilka den direkt medförde, än för det lifliga intresse, hvarmed den följdes i hela Europa, och framför allt för de ytterst vigtiga upptäckter på den rent fysikaliska elektricitetslärans område, till hvilka den gaf anledning. Dessa upptäckter fängslade snart så uppmärksamheten, att den animala elektriciteten allt mera trädde i skuggan, hvilket dock äfven berodde derpå att den kom i händerna på charlataner och öfverspända fantaster, som ej kunde bidraga att höja dess anseende. Sin närvarande form har läran om djurkroppens elektriska företeelser väsentligen erhållit genom de mästerliga och outtröttliga undersökningarna af E. Du Bois-Reymond i Berlin. C. L.

Djurepos, Djurfabel, poetisk bearbetning af djursagan (se d. o.).

Djurfång, jagtv., har samma syfte som egentlig jagt, nämligen att bringa vilda däggdjur eller foglar i menniskans våld. Skilnaden ligger hufvudsakligen deri att jagt utöfvas medelst sådana redskap (vapen), som för tillfallet handteras, hvaremot djurfång försiggår medelst utställda redskap eller i marken gjorda anstalter. I fråga om fängen (anstalter eller redskap, som användas att fånga med) har uppfinningsgåfvan, ledd af iakttagelser om djurens lefnadsvanor, visat sig ganska verksam. De i Sverige brukliga fängena -- hvilka hafva sina motsvarigheter i andra land -- kunna ordnas under följande slag: grop och gård, sax, giller, snara och nät. De flesta af dessa anstalter eller redskap fånga djuren lefvande; men en del döda, på samma gång som de fånga. Till djurfång räknas ock djurs dödande medelst förgiftade åtlar. -- Djurfång, liksom jagt, idkas fortfarande i alla land. Men ju mer, vid tilltagande välstånd, jagten räknas till "de glada behofven" eller idkas för nöjes skull, dess mer träder djurfånget i bakgrunden, och detta får då sin egentliga användning i fråga om skadedjur. I de glest bebyggda nordliga landsträckorna af Europa användes dock fångandet rätt ofta äfven i fråga om matnyttigt villebråd, hvarjämte den olofliga jagten med förkärlek anlitar fångningsredskapen. Enligt nu gällande svensk lag få vissa för menniskor eller husdjur vådabringande fangen antingen alls icke brukas eller endast under iakttagande af föreskrifna försigtighetsmått. Finare giller och snaror till fångande af mindre villebråd få ej begagnas annanstädes än i Norrland och Dalarna. J. W. L.