Sida 699
Dopnamn
apostoliska trosbekännelsen. De, som i kyrkans äldre tid bereddes till dopet, kallades katekumener. Dopet föregicks af abrenuntiationen och exorcismen (se d. o. äfvensom Primsigning). Sjelfva dophandlingen förrättades genom nedsänkning (vanligen tre gånger; i Spanien allenast en gång, på arianernas yrkande, hvilket den romerska kyrkan godkände) och endast på sjuka genom begjutning med vatten. Småningom började sistnämnda sätt användas äfven på friska. Giltigheten af detta slags dop betviflades dock länge; ej förr än i 13:de årh. blef begjutningen fullt erkänd och allmänt begagnad i den romerska kyrkan, hvaremot den grekiska ännu behåller nedsänkningen. Hvilketdera sättet som användes är likgiltigt, ty hufvudsaken dervid är icke de synliga elementens qvantitet, utan deras qvalitet. Efter dopet följde smörjelse med olja, Såsom en symbol af den döptes andliga prestadöme, samt handpåläggningen, såsom en symbol af den Helige andes meddelande. Äfven andra ceremonier förekommo, bl. a. korsteckning, att man lät den döpte smaka mjölk och honing eller salt, klädde honom i hvita kläder o. s. v. Dessa bruk hafva till största delen bibehållit sig i den katolska kyrkan, hvaremot de inom den lutherska och ännu mera inom den reformerta kyrkan till större delen efter hand bortfallit. -- I början förrättades dopet i det fria, i floder eller sjöar. Senare inrättades stora dopcisterner, i hvilka man nedsteg på en trappa, och stundom uppbyggdes särskilda dopkapell, baptisterier (se d. o.; jfr Dopfunt). I äldsta tider förrättades dopet företrädesvis vid de stora dopterminerna: epifanias, påsk och pingst. Det gamla bruket att läsa en invigningsbön öfver dopvattnet finnes ännu qvar i den engelska kyrkan, och i den grekiska plägar man på epifanias-dagen med mycken högtidlighet inviga de floder och källor, från hvilka dopvatten hemtas. -- Angående giltigheten af det s. k. kättaredopet, d. v. s. ett sådant dop, som förrättats inom någon kättersk sekt, uppstod i 3:dje årh. en tvist mellan biskoparna Stefanus i Rom och Cyprianus i Kartago. På det första ekumeniska mötet, i Nicaea år 325, godkändes den förres åsigt att ett sådant dop är giltigt och att upptagandet i den rättrogna kyrkan endast bör ske medelst handpåläggning. -- Ett vidskepligt bruk var dopet "för de döde" (1 Kor. 15: 29), ett dop, hvilket någon undergick i st. f. en anhörig eller vän, som dött, innan han hunnit döpas. Detta bruk synes dock ej hafva varit synnerligen allmänt eller länge egt bestånd inom kyrkan, men deremot bibehållit sig hos vissa sekter, t. ex. marcioniterna. I nyare tider har det upptagits af mormonerna. -- Under medeltiden herskade en genom flere synoders (t. ex. i Köln 1281 och Bamberg 1491) beslut godkänd och stadgad sed att döpa ofödda, för hvilkas lif man fruktade. Frågan om lämpligheten af denna sed har emellertid aldrig blifvit afgjord inom den katolska kyrkan. Enligt den romersk-katolska kyrkans åsigt utplånar dopet icke allenast arfsyndens skuld, utan arfsynden sjelf, men är deremot icke af någon nytta för den döptes följande lif; de synder han begår efter dopet måste utplånas genom ett
annat sakrament, boten. Vid barndop anses faddrarnas eller till och med kyrkans tro ersätta tron hos barnet. -- Zwingli ansåg dopet, liksom sakramenten öfver hufvud, vara endast en bekännelsehandling utan högre betydelse. Enligt Calvins af den reformerta kyrkan i allmänhet antagna åsigt afbildar och beseglar dopet för de utvalde den nåd, som meddelas af den Helige ande oberoende af alla yttre tecken. Dopet förkastas helt och hållet af qväkare och socinianer, barndopet af baptister, anabaptister och mormoner. Mer eller mindre afvikande åsigter om dopet hysas af arminianer, svedenborgare m. fl. Se vidare Dopnamn, Dopvittne, Döpelseförbund och Nöddop.
Stundom användas orden "dop" och "döpa" i oegentlig mening, såsom då man talar om att "döpa med den Helige ande" och då Kristus kallar sitt lidande ett dop o. s. v. E. J. Ö.
Dopfunt. Sedan man i den kristna kyrkan hade fått rättighet att döpa i hvarje tempel, öfvergaf man de stora dopbassängerna (de s. k. baptisterierna), som tidigare hade förekommit vid biskopskyrkorna, och gjorde sig i stället funtar af sten eller metall, hvilka ställdes antingen straxt innanför kyrkans dörr eller, i större kyrkor, i det vestligaste kapellet på kyrkans norra sida. Funten bestod vanligen af en fot, som ofta hade likhet med en kolonnbas, och en skål, hvars utsida ofta var prydd med bildserier eller ornament och som var så stor, att ett litet barn kunde nedsänkas deri. När funten icke begagnades, skulle den vara täckt med ett lock. Många funtar, i allmänhet från början af medeltiden, hafva bevarats i Sverige. De flesta äro af sten; metallfuntar förekomma dock, t. ex. i Linköpings, Strengnäs och Munktorps kyrkor. Äfven finnas smärre, kittelformiga metallfuntar. Vid reformationstiden lät man på de flesta ställen funten få sin plats i koret. I vissa trakter af Sverige, framför allt på Gotland, förrättas dopet ännu vid funten; dock slås vattnet icke i denna, utan i en tennskål eller ett s. k. dopfat af mässing. Dopfaten, mycket ofta tyska (i synnerhet augsburgska) arbeten från 1500- och 1600-talen, hafva mången gång en rad af figurer, som hafva utseende af en inskrift, men äro allenast meningslösa tecken. Hd.
Dopnamn. Af Luk. 1: 59 o. f. samt 2: 21 framgår, att judarna plägade gifva sina barn namn vid deras omskärelse. Samtidigt med att barndopet infördes i den kristna kyrkan, uppstod seden att gifva barnet namn vid dopet, om nämligen denna akt följde snart på födelsen. Det finnes inga uppgifter om att i äldsta tider fullvuxna personer ombytte namn i dopet; men efter hand blef en sådan namnvexling ganska vanlig. Valet af dopnamn blef småningom allt mera bestämdt genom det kristliga medvetandet; man undvek namn, som påminte om hedendomen, och valde gerna namnen på apostlarna eller andra bibliska personer, martyrer, änglar o. s. v. Den person, efter hvilken den döpte sålunda blifvit uppkallad, ansågs såsom hans skyddshelgon. Ofta valdes äfven föräldrarnas, faddrarnas eller någon ryktbar persons namn. Det förut blott i enstaka fall förekommande
Källa: Project Runeberg ·
