Sida 161
1. Choiseul, Etienne Francois
Han åtföljde Alexander den store på tåget mot Persien och lär hafva besjungit dennes bragder samt för hvarje god vers blifvit belönad med ett guldmynt.
Choi, stad i Persiska prov. Aserbejdjan, vid floden Kotur samt vid karavanvägen mellan Tebris och Erzerum. Omkr. 20,000 innev. Det är en af Persiens vackraste städer; dess gator äro genomskurna af kanaler. Trakten är bördig.
Choirilos, tre grekiska författare. Se Choerilus.
Choiseul [sjåasöl], ö i Salomons-arkipelagen.
1. Choiseul [sjåasöl], Etienne François, grefve de Stainville, hertig af Choiseul-Amboise, fransk statsman, född d. 18 Juni 1719, tillhörde en gammal fransk ätt, hvars medlemmar redan under de förste kapetingerna voro mäktiga feodalherrar i Champagne samt under 1500- och 1600-talen beklädde vigtiga statsämbeten. Hans farfader antog namnet Stainville efter sin svärfader, en österrikisk grefve, hvars egendomar han ärfde, och under detta namn trädde C. ut i lifvet. Han uppfostrades i ett jesuitkollegium, ingick derefter i hären och deltog i österrikiska arfföljdskriget (1740--48). Vid Prags belägring 1741 blef han sårad, fick 1743 öfverstefullmakt och utnämndes 1748 till generallöjtnant. Efter krigets slut beträdde han hofvägen, hvarjämte han genom sitt gifte med en rik bankirdotter, Louise Crozat, fick tillfälle att föra ett mera lysande lefnadssätt, än hans egen hårdt medtagna förmögenhet skulle hafva tillåtit. Vid hofvet intog han inom kort en bemärkt plats genom sin qvicka frispråkighet och sitt, trots ett ingalunda fördelaktigt yttre, vinnande sätt att vara. Snart skaffade han sig en gynnarinna i den allsmäktiga madame de Pompadour. 1753 afgick han som sändebud till Rom, der hans medlande till jansenisternas förmån ådrog honom ("ateisten") jesuiternas hat och vållade honom en officiel tillrättavisning. 1757 blef han ambassadör i Wien, men kallades 1758 att efter abbé Bernis öfvertaga ledningen af utrikesärendena, emedan han ej tvekade att göra sig till redskap för Pompadours plan till en fortsatt förbindelse med Österrike mot Preussen, ehuru Frankrike sedan 1755 var inveckladt i ett vidtutseende kolonialkrig med England. Han afslöt med Österrike en för detta land högst förmånlig traktat och blef för sin mjukhet belönad med rättigheten att återtaga familjenamnet Choiseul och hertigtiteln. Det ingångna förbundet var en förnekelse af Frankrikes hela föregående politik; kriget mot Preussen var folket förhatligt, och dess upphofsman blef ytterst impopulär. För att återvinna folkgunsten uppbjöd C. alla sina krafter mot England -- dock ej genom att möta dess härar i kolonierna, som snart sagdt voro blottade på försvar, utan genom försöket att gifva denna makt ett dråpslag i Europa. Detta skulle ske genom landstigningar i Skotland (20,000 man under Aiguillon) och England (50,000 man under Soubise). För utförande af sin "stora plan" sökte C. förmå Sverige, hvars utrikes politik sköttes af A. J. v. Höpken, att på fransk bekostnad och mot löfte om ön Tabago -- som dock befann sig i Englands våld -- öfverföra 12,000 man svenska
trupper till Skotland. Höpken framställde visserligen sina betänkligheter mot denna plan, hvars realiserande skulle hafva tillintetgjort Sveriges handel, men bedrog C. en tid bortåt genom att låtsa beundran för idén. När den "stora planen" 1759 skulle sättas i verket, befans den outförbar. C. grep derefter till ett annat medel för att betvinga England. Genom det bourbonska familjefördraget 1761 indrog han Spanien, Neapel och Parma i Frankrikes politiska system. För att kunna kraftigare bedrifva kriget lemnade han s. å. utrikesärendena åt sin frände Choiseul-Praslin samt öfvertog sjelf marin- och krigsminister-sysslorna. Trots hans beundransvärda ansträngningar för flottans och härens stärkande slöts kriget 1763 med tillintetgörelsen af Frankrikes kolonialvälde i norra Amerika och Ostindien. Genom sin diplomatiska skicklighet uträttade han likväl, att vilkoren blefvo lindrigare, än man väntat. Medelst Corsicas införlifvande med Frankrike (1768) måttade C. ett hugg mot England, och han umgicks med den sedermera af Napoleon I försökta planen att genom Egyptens eröfring träffa hjertpunktcn af Englands välde, Ostindien. Mera lycklig än i striden mot England var C. i striden mot jesuiterna. Minnena från Rom, tycke för tidens rationalism och Pompadours personliga hat till nämnda orden gjorde honom till jesuiternas motståndare. Han förmådde Ludvig XV att bekräfta den parlamentsakt, som 1762 tillintetgjorde deras makt i Frankrike, och 1764 förvisades ur landet "alla förr s. k. jesuiter". Denna kraftåtgärd gjorde C. mycket populär. Att stäfja Rysslands makttillväxt var ett annat af målen för hans politik. Han understödde den polska konfederationen 1768, eggade Turkiet till krig mot Ryssland och sökte rycka Sverige ur dess beroende ställning till detta land. Väl bekant med svagheten i frihetstidens styrelsesätt, yrkade C., som 1766 återtog ledningen af utrikesärendena, en revolution i Stockholm för skapandet af en stark, efter engelskt mönster formad konungamakt. Sina åsigter i detta afseende utvecklade han bl. a. i den berömda memoar af 1766, i hvilken, enligt Geijers ord, revolutionen af 1772 redan ligger. C. blef mycket harmsen öfver den snöpliga utgången af 1768 års revolutionsförsök och inbjöd kronprinsen Gustaf till Paris för att öfverlägga om bättre mått och steg för framtiden. När Gustaf kom till Paris, var C. störtad. Efter Pompadours död (1764) hade hans inflytande småningom aftagit. Hans umgänge med encyklopedisterna gaf honom ett visst mått af frisinthet och gjorde honom misstänkt för ett ännu större. Hans fiender (Aiguillon, Maupeou m. fl. och framför alla den uppstigande solen madaine Du Barry, hvilken C. hardnackadt vägrat sin hyllning) begagnade sig deraf. De intalade konungen, att parlamenten i sin uppstudsighet hade ett godt handtag af ministern, och framställde dennes hemliga underhandlingar med Spanien 1770 (om ett nytt uppträdande mot England till koloniernas återvinnande) som ett egenmäktigt och riksvådligt tilltag. Ett handbref från Ludvig XV julaftonen 1770 underrättade C. om att hans tjenster vållade monarken missnöje och att han hade att inom
Källa: Project Runeberg ·
