Sida 613
Dilemma
Dilatabilitet (af Lat. dilatare, utvidga), fys., förmåga af utvidgning. Se Dilatation.
Dilatation (Lat. dilatatio, af latus, bred), fys., utvidgning, företrädesvis en sådan, som orsakas genom värmet. Som allmän regel gäller, att en kropp, då dess temperatur höjes, ökas till sin volym, om den är i tillfälle att fritt utvidga sig. Om en kropp vid höjd temperatur minskar volym, så ar minskningen nästan alltid beroende derpå att kroppen afgifvit fuktighet eller någon annan flyktig beståndsdel. Undantag från nämnda regel göra endast några få kroppar, bland hvilka den vigtigaste är vatten (se d. o.). På liknande sätt som dessa förhålla sig några saltlösningar och vissa legeringar. De fasta kropparnas utvidgning genom värme är ganska obetydlig och kan inom vissa gränser anses proportionel mot temperaturhöjningen, så att en viss temperaturhöjning alltid motsvaras af samma utvidgning. Dervid kommer längd-, yt- och volymutvidgning i betraktande. Måttet på ett ämnes utvidgning är dess utvidgnings- eller dilatationskoefficient, hvarmed förstås den utvidgning, som uppstår på enheten af vare sig längd, yta eller volym, då temperaturen höjes en grad. Såsom redan är nämndt, kan denna qvantitet anses konstant inom vissa icke allt för stora temperaturområden. I allmänhet är dock utvidgningen för samma temperaturtillskott större, ju högre temperaturen är, och den ökas, i synnerhet då temperaturen närmar sig smältpunkten. En fast kropps lineära eller längd-utvidgning bestämmes derigenom att man varierar temperaturen hos en stång af känd längd och, med användning af häfstångssystem, starkt förstorar utvidgningen, så att densamma kan med noggranhet uppmätas till sin storlek. Exempelvis anföras här några fasta kroppars lineära utvidgningskoefficienter mellan 0° och 100°, under antagande att koefficienten mellan dessa gränser är konstant:
bly ......... 0,00002867 guld ........ 0,00001514 smidjern .... 0,00001115 koppar ...... 0,00001718 gjutjern .... 0,00001109 glas ........ 0,00000850
Utvidgningen beror dock ej ensamt på den kemiska sammansättningen, utan äfven på sådana molekulära egenskaper, som kunna framkallas genom olika mekanisk behandling. Sålunda utvidgas en metall olika, allt efter som den varit underkastad hamring, valsning eller dragning, allt efter som den är härdad eller ej, o. s. v. Kristaller visa olika utvidgning i olika riktningar.
Yt- och volymutvidgningarna bestämmas efter den lineära. Man tanke sig en qvadrat med sidan = 1 af ett ämne, hvars lineära utvidgning är = a. Höjes temperaturen en grad, blir qvadratens sida 1 + a, och således dess yta = 1 + a gånger 1 + a, eller 1 + 2a + a2. Men eftersom a är ett mycket litet tal, är a2 så litet, att denna term kan utelemnas och ytan sättas = 1 + 2a, då således 2a är ytutvidgningen. På samma sätt erhålles den kubiska utvidgningen derigenom att man beräknar volymen af en kub med sidan 1 + a. Denna volym är = 1 + 3a + 3a2 + a3, hvari dock termerna 3a2 + a3 kunna betraktas såsom försvinnande små och utvidgningen
således sättas = 3a. Ytutvidgningskoefficienten kan alltså sägas vara två och volymutvidgningskoefficienten tre gånger större än längdutvidgningen.
I fråga om vätskor och gaser har man att fästa sig endast vid volymutvidgningen. Denna är hos vätskorna större än hos de fasta kropparna och förändras hastigare med temperaturen. Oregelbundenheter och hastiga förändringar förekomma i närheten af de temperaturgrader, vid hvilka vätskan öfvergår till fast form eller till gasform. Vid öfvergången till fast form sker hos vissa vätskor en plötslig sammandragning; hos andra deremot, t. ex. gjutjern och vatten, försiggår en ej obetydlig utvidgning i stelningsögonblicket. Vid bestämning af vätskors utvidgning kunna olika förfaringssätt användas: man fyller en större termometerkula med den vätska, som skall undersökas, man observerar den vigtsförlust en i vätskan vid olika temperaturer nedsänkt kropp undergår, eller man använder två kommunicerande glasrör, af hvilka det ena hålles vid 0° och det andra vid högre temperatur, under det vätskans höjder i båda rören observeras, o. s. v. De vätskor, hvilkas utvidgningsförhållanden blifvit noggrannast undersökta, torde vara qvicksilfver och vatten. Qvicksilfrets utvidgning är emellan 0° och 100° C. 1/5550 för hvarje grads temperaturhöjning. Mellan 100° och 200° C. är samma utvidgning 1/5425, och emellan 200° och 300° C. 1/5300. Sådana vätskor, som vid vanlig temperatur endast genom mycket högt tryck kunna bibehålla sin flytande form, t. ex. kolsyra, cyan och svafvelsyrlighet, synas undergå en långt betydligare utvidgning.
Alla de gasformiga kropparna utvidgas ungefär lika mycket, om de äro i rent och oblandadt tillstånd, och denna utvidgning utgör omkr. 0,3665 af hela volymen, om temperaturen höjes från 0° till 100° C. Volymförändringen är proportionel mot temperaturhöjningen äfven hos sådana gaser, hvilka jämförelsevis lätt öfvergå till flytande form, dock endast så länge som gaserna äro fullkomligt luftformiga, d. v. s. innan de börjat förtätas. -- Gasernas utvidgning kan bestämmas genom användning af ett jämntjockt glasrör med utblåst kula. Röret indelas i lika stora volymdelar, och kulans volym bestämmes i sådana delar. Gasmassan atspärras med en qvicksilfverdroppe, och af den vid olika temperaturer observerade volymen kan gasens utvidgning beräknas. Man kan ock bestämma utvidgningen genom att observera spänstigheten hos en och samma gasmassa vid olika temperaturer, under det volymen tvingas att vara oförändrad. Spänstigheten under oförändrad volym varierar nämligen i alldeles samma förhållande som volymen, då spänstigheten bibehålles oförändrad. L. A. F.
Dilatationskoefficient, fys. Se Dilatation
Dilation (af Lat. dilatio, af diferre), uppskof, anstånd, frist.
Dilemma Grek. (af dis, två gånger, dubbel, och lambanein, taga), log., den art af hornslut (se Disjunktiv slutledning), hvari det disjunktiva omdömet i öfversatsen har två membra disjuncta, t. ex.: Om A är B, så inträffar
Källa: Project Runeberg ·
