Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant

räknas landskapet (sedan 1658) till Karlstads stift och delas nu i tre kontrakt: Norra, Södra och Vestra Dals, hvilka tillsammans omfatta 13 pastorat med 43 socknar. Det uppsätter en bataljon (600 man) af Vestgöta-Dals regemente och 38 nummer extra rotering.

Vid 1878 års slut hade detta landskap 83,491 innevånare, af hvilka 2,125 tillhörde dess enda stad, Åmål. Vid senaste folkräkning (1870) befans proportionen mellan könen vara 950 män mot 1,000 qvinnor; samtidigt konstaterades en folkökning af i medeltal 0,93 proc. för hvartdera af de senaste 21 åren.

Jordbruket är numera D:s hufvudnäring, och de på senare tider i landskapet anställda geologiska undersökningarna gifva vid handen, att, jämväl i de af naturen mera styfmoderligt utrustade sydvestra delarna, förutsättningarna för ett framgångsrikt idkande af åkerbruk finnas i långt rikare mått, än man hittills velat tro. Slätt-Dals betydelse ur denna synpunkt är redan antydd. D:s åkrar alstra numera regelbundet skördar, som mer än fylla befolkningens behof. Den odlade jorden uppgifves utgöra omkr. 18 1/2 proc. af hela egovidden (i Sundal ända till 42 proc.), och den naturliga ängen 9 1/2 proc. (i Sundal 18 proc.). Hafre ingår med mer än 71 proc. i det samfällda utsädet, och potates med nära 16 proc. -- Boskapsskötseln, ehuru ej af samma stora betydelse som fordom, är dock ännu alltjämt en synnerligen vigtig näringsgren och gifver tillfälle till en icke ringa afsättning, bl. a. åt Norge, af såväl lefvande kreatur som mejerialster. Vid 1876 års slut var, enligt officiel uppgift, antalet vinterfödda kreatur: 8,439 hästar (delvis af blandad norsk ras), 58,259 nötkreatur, 38,848 får och getter samt 6,512 svin. Dessa siffror, jämförda med folkmängden, anvisa åt D. en ganska framstående plats bland Sveriges landskap. Endast Kronobergs län kan uppvisa en högre proportion för nötkreaturen. Jämväl antalet af får och getter öfverstiger det för riket normala. Mejerihandteringen drifves dels i Åmål, dels på några större egendomar: Väsby, Baldersnäs, Löfås, Qvantensburg och Vestergården m. fl. -- Skogarna, som beräknas upptaga 47 proc. af hela arealen (i Vedbo 57 proc.), lemna i allmänhet ännu afkastning utöfver landskapets eget behof. Dock finnas stora vidder af s. k. "kalmarker", särskildt på "fjällen", hvilka just kännetecknas genom frånvaron af skog; äfven Slätt-D. lider brist på skog.

De tid efter annan gjorda försöken att bearbeta D:s malmfyndigheter (t. ex. i Ånimskog i Tössbo härad) hafva hittills ej ledt till något nämnvärdt resultat: D. är fortfarande för den på några platser idkade bruksdriften hänvisadt till främmande malmer. De senaste årens omgestaltningar på bergsbrukets område hafva föranledt nedläggandet af ett flertal mindre verk, så att numera endast tre mera betydande centra förefinnas, alla i Vedbo, näml. Billingsfors med Bäckefors (mekanisk verkstad), Kristinedal med Lisafors samt Forsbacka med Hanefors och Sersbyn. I Dalskogs, Gunnarsnäs (Hällan) och Örs socknar, på gränsen af Slätt-D. och bergsbygden, finnas goda skifferbrott; i Ärtemark

brytes tälgsten. -- Industrien är för öfrigt af ringa betydenhet och inskränker sig till qvarn- och sågverksrörelse, om man afser från Långeds pappersmassefabrik, en snickerifabrik i Åmål samt skeppsvarfvet vid Upperud, der jämväl eldfast tegel tillverkas.

Det är redan antydt, att D. på senare åren blifvit delaktigt af nutidens förbättrade samfärdsmedel. För en af de nya samfärdslederna, Dalslands kanal, redogöres på annat ställe. Äfven jernvägsanläggningar genom D. äro å bane. I hela sin längd kommer Slätt-D. att genomskäras af den stora Bergslagsbanan, Falun--Göteborg, och i tvär riktning från Mellerud, nära Vänern, till norska gränsen skäras Nordals och Vedbo härad af den i Juli 1879 för trafiken öppnade 6 mil långa, bredspåriga Dalslandsbanan, som vester ut fortsättes af Smålenenesbanan. -- Kuststräckan utmed Vänern eger en del ganska goda hamnar: Hattefura, Åmål, Vingershamn, Sikhall, Dalbergså m. fl. Fyrar finnas vid Fogden (inloppet till Åmål), Hjorten (i Grinstads socken), Gällenäs udde (i Gestads socken) och Bastungen (n. om Vänersborg).

D. bär titeln af grefskap. Sannolikt till antydan om dess boskapsskötsels forna betydenhet har det till vapen en röd oxe i hvitt fält. Anmärkningsvärdt är det fornåldriga och än i dag rådande beteckningssättet "bo på D." (liksom man säger på Öland; jfr i Småland) -- kanske en erinran om innevånarnas isolerade läge. -- Antagligen fick Vestra Dal sin befolkning från Bohus län. Fornminnen, folklynne och språkegendomligheter tala derför, liksom ock för Slätt-D:s kolonisering från Vestergötland. Också räknades D. i äldsta tider till Vestgöta lagsaga, och dess bergsbygd var då känd under det särskilda namnet Markerna (gränslandet; detta namn är ännu bevaradt i några dalska sockennamn äfvensom i det fordom till D. räknade Nordmarks härad).

Såsom alla gränslandskap eger ock D. en mera skiftande historia, än som vanligen kommer på enskilda landskaps lott. Tidigt var det föremål för gränstvister. En kort tid var det norskt, efter att omkr. år 1100 hafva blifvit taget i besittning af Magnus Barfod. Genom gränsregleringen under konung Valdemar erkändes till fullo dess egenskap af svensk provins, men det var dock fortfarande genom sitt läge utsatt för fientliga ströftåg och härjningar under de täta nordiska krigen. Särskildt olycksbringande för D. var det s. k. "sjuårskriget" (1563--70), under hvilket (1568) icke mindre än 281 hemman plundrades och brändes af fienden. En liknande förödelse öfvergick landet under 1611--12 års fejd. Med vanlig seghet började bönderna åter sitt återställningsarbete, men redan inom en mansålder hade den s. k. "Hannibals-fejden" (1644--45) lemnat 109 hemman alldeles öde och ett ännu större antal hårdt medtagna. Karl X:s danska krig vållade föga afbräck i landets fredliga utveckling, men dess mer det dernäst följande, 1675--79. Det var från den i D. nyanlagda befästningen Vestra Ed, som Karl XII anträdde sitt tåg mot Frederikshald. 1778 års krig medförde ett nytt fientligt härjningståg, dock åtföljdt