Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant

samfärdsmedel var det länge en bland de minst bekanta delarna af Sverige; men på senare tider har det, genom sin ovanliga naturskönhet, i allt vidsträcktare mån tilldragit sig uppmärksamhet. D. är beläget mellan 59° 16' och 58° 23' n. hr. samt mellan 29° 43' och 30° 24' ö. l. Det gränsar i n. till Värmland, i v. till Norge och Bohus län, i s. till Bohus län och Vestergötland samt i ö. till Vänern. Ytinnehållet beräknas utgöra 4,196,34 qv.-kilom. (36,7274 qv.-mil), hvaraf 407,8 qv.-kilom. (3,57 qv.-mil) upptagas af de insjöar och kärr, hvilka till ett antal af omkr. 400 ingå såsom ett väsentligt drag i den dalska landskapsbilden.

Till sin fysiska beskaffenhet öfverensstämmer D. i allmänhet med södra Värmland, särskildt i sin norra, af omvexlande sjö och berg uppfyllda del, hvarest enstaka punkter nå 700--800 f. (1 f. = 0,297 m.) höjd öfver hafvet (Gölkullen 774 f., Hinsknatten 733 f.). Den tämligen smala, mot söder något vidgade kuststräckan vid Vänern är ett i allmänhet ganska fruktbart slättland (Slätt-D.), som genom en från Värmland nedåt Bohus län löpande höjdsträckning, söderut kallad Kroppefjäll, skiljes från en vestligare dalsänkning. Denna är i sin ordning vesterut begränsad af de mellan Sverige och Norge belägna bergen och ligger öfver hufvud 200--300 f. högre än sluttningen mot Vänern. Östra D. delas, af tväråsen Köpmannefjäll, i en nordlig och en sydlig hälft; jämväl den vestra dalsänkan är på enahanda sätt tudelad, genom en i vestlig riktning från längdåsen utskjutande, vid pass milsbred högslätt, de s. k. Ödskölds-moarna. Detta höjdsystem angifver sjelfva grunddragen af landskapets administrativa indelning. Norr om Köpmannefjäll ligger Tössbo härad, söderut de båda häraden Nordal och Sundal; Vester-D. omfattar Vedbo härad, i norr, och Valbo härad, i söder. Endast de vattendrag, som tillhöra Valbo och sydligaste delen af Vedbo, hafva, genom Bohus län, sitt naturliga utlopp i hafvet; hela det öfriga D. tillhör Vänerns vattensystem. Dit strömma Upperudselfven, som bereder aflopp åt sjöarna Åklången, Råvarpen, Laxsjön, Lelången, Stora Lee samt Östra och Vestra Silen m. fl. -- följaktligen hela det vattensystem, hvilket år 1868, genom öppnandet af Dalslands kanal, vans åt samfärdseln --; vidare Åmåls-ån, som afleder Dalsjöns, Ömmelns och Kalfsjöarnas vatten, samt Dalbergs-ån (rättare Dalaborgs-ån, efter det gamla fäste, der den har sitt utlopp), hvilken genom sina båda källfloder, Frändefors-ån, åt s., och Örs-ån, åt n., bereder aflopp åt de syddalska sjöarna: Hästefjorden, Örsjön m. fl. Yigtigast bland de bohuslänska tillflödena äro Qvistrumselfven, i D. kallad Örekils-ån, samt dess biflod Munkedals-ån, i D. kallad Valbo- eller Högsäters-ån.

I geologiskt afseende är D. ett af mellersta och södra Sveriges mest intressanta landskap. Der träffas, utom vanlig granit och gneis, dels några mindre allmänt förekommande gneisvarieteter, näml. Kroppefjällsgneis och Jerbogneis äfvensom euriter och porfyrartade hälleflintor, dels omvexlande lager af konglomerat, sandsten, lerskiffrar, grönsten, qvartsit och

gråvackeskiffer, hvilka lager sammanfattas under benämningen Dal-formationen (se d. o.). Dessutom erbjuder bergbyggnadens studium ett särskildt intresse för den mängd storartade böjningar och förkastningar, som förefinnes inom densamma. På sidorna omgifvas Dalformationens bergarter af urformationens gneiser (röd gneis, Kroppefjällsgneis och Jerbogneis) samt af yngre euriter och hälleflintor (särdeles i Åmåls-trakten) äfvensom af större och mindre granitmassiv. I vestra delen af D. utbreder sig, troligen lagrad ofvanpå Jerbogneisen, en grå, finskiffrig, med hvit glimmer försedd gneis, som vidare fortsätter in i Bohus län och Norge. Af de många malmfyndigheter, för hvilka D. fordom hade en viss ryktbarhet, är ingen enda under arbete. Alla äro de belägna inom kustlandet, utmed vestra stranden af Vänern, på en sträcka af 20 kilom. (2 mil), och synas hufvudsakligen vara bundna vid der uppträdande hälleflint- och euritbergarter. Grufvorna hafva drifvits på silfver, koppar, jern och brunsten. De bearbetades under 1600- och 1700-talen samt förra hälften af 1800-talet. De flesta, i synnerhet silfvermalmerna -- dels gediget sifver, dels falerz, dels silfverhaltig blyglans --, förekommo i ådror eller gångar af qvarts. I allmänhet voro malmerna rika, men föga uthålliga, hvarför grufvorna upprepade gånger nedlades och upptogos. De betydligaste grufvorna äro Vassvikens silfvergrufva och Vikens jerngrufva, hvilka äro belägna i Ånimskogs socken, ej långt från norra stranden af Vassviken. Af glacialoch postglacial-periodens aflagringar träffas på D. nästan alla de i Sveriges öfriga provinser förekommande jordarterna, näml. åtskilliga slag af lera, grus och sand m. fl. Ler-aflagringarna hafva sin största utbredning inom den s. k. Dalboslätten, som upptager de östra och sydöstra delarna af provinsen. Åkerleran bildar der, öfver ett område af flere qvadratmil, en nästan sammanhängande ytbetäckning, ur hvilken dels enstaka, dels mera samlade berg och hällar äfvensom gruskullar uppsticka och å hvilka sandaflagringar och torfbildningar fläckvis förekomma. Inom de öfriga delarna af provinsen, i hvilka landets höjd öfver hafvet stundom uppgår till mera än 800 f. (237 m.), är krosstens- och rullstensgrus den allmänna jordarten. Leraflagringar saknas der nästan helt och hållet, utom i sjöarnas omgifningar och i lägre belägna dälder. Anmärkningsvärda bland de lösa jordaflagringarna äro de sammanhopningar af hafsmolluskers skal (vanligen med arktiska former), som under namn af snäckbäddar eller skalgrusbankar flerstädes anträffas på många hundra fots höjd öfver den nuvarande hafsytan och som angifva de punkter, till hvilka glacialtidens haf nådde.

I administrativt hänseende utgör D. en del af Elfsborgs län. Det är, såsom ofvan anmärkts, indeladt i 5 härad: Vedbo (17,07 qv.-mil), Tössbo (4,97), Valbo (6,04), Nordal (3,42) och Sundal (5,11). De båda förstnämnda bilda Vedbo fögderi, som har 3 länsmansdistrikt, och de tre sistnämnda utgöra Sundals fögderi, som har 5 länsmansdistrikt. I ecklesiastikt hänseende