*Chile, republik, sträcker sig nu i s. ända till Syd-Amerikas sydligaste punkt. Enligt med Argentina 1881 afslutadt gränsfördrag hafva nämligen till C. lagts Eldslandet v. om 68° 34' v. lgd (med öarna Hoste, Navarin, Wollaston, Kap Hoorn m. fl.), hela Magalhães sund och Patagonien s. om 52° s. br. och v. om Andernas kam. I n. sträcker C. sig till floden Sama (dess mynning ligger under 18° s. br.), hvilken dock är endast provisorisk gräns. Enligt fredsslutet 1884 mellan C. och Peru skulle nämligen den peruanska provinsen Tacna med Arica, mellan floderna Gamarones och Sama endast under 10 år (till 1894) förvaltas af G., hvarefter en folkomröstning inom provinsen skulle afgöra hvilkendera staten den för framtiden komme att tillhöra. Bolivia har genom afträdandet (1884) af Mejillones till C. utestängts från hafvet. Jämte den omtvistade prov. Tacna beräknas C:s areal officielt till 753,216 qvkm. (af Trognitz å J. Perthes' geografiska anstalt deremot till 776,000 qvkm.). Till C. höra äfven Juan-Fernandez-öarna och Påskön. — Vulkanen Aconcagua ligger numera innanför Argentinas gräns. — Folkmängden uppgick enligt folkräkningen 1885 till 2,527,320 pers. eller med tillägg af 15 proc., som sannolikt förbigåtts vid räkningen, och 50,000 indianer till 2,956,418 pers. Af dem voro 87,000 utländingar (nära 7,000 tyskar, 5,300 engelsmän, 4,200 fransmän, 4,100 italienare, 2,500 spaniorer, 1,300 schweizare, 434 svenskar och norrmän o. s. v.). Omkr. 58 proc. bodde på landsbygden och 42 i städerna, af hvilka Santiago hade 189,330 och Valparaiso 105,000 innev.
Materiel kultur. Genom förvärfvet af de förr Bolivia och Peru tillhöriga provinserna i n. hafva de der förekommande stora tillgångarna af natronsalpeter (hvilka anses ega en ytvidd af 89,000 har och utgöra öfver 230 mill. ton) kommit att intaga främsta platsen bland C:s mineralprodukter. 1878–89 utfördes derifrån nära 5 mill. ton salpeter till ett värde af omkr. 246 mill. pesos, och 1890–92 utfördes för mer än 100 mill. pesos, större delen till Tyskland, Frankrike och England. Utskeppningen försiggår i hamnarna Pisagua, Iquique, Tocopilla, Antofagasta och Taltal. Med produktionen af salpeter står tillverkningen af jod å naturlig förbindelse; 1890–92 utfördes deraf för mer än 13,5 mill. pesos. Med afseende på kopparproduktionen intog G. förr första platsen på verldsmarknaden, nu endast den tredje (efter Förenta staterna och Spanien). Större delen af kopparmalmen smältes inom landet och exporteras i form af stänger; exporten har de senare åren haft ett värde af omkr. 5 mill. pesos. Äfven af silfver och silfvermalm har de senare åren exporterats för omkr. 5 mill. pesos. Rika guanolager finnas på Lobos-öarna, hvilka enligt 1884 års fördrag stå under chilensk förvaltning, tills derifrån förts 1 mill. ton, hvarefter öarna återgå till Peru. — Jordbruket anses afkasta närmare 10 mill. hl. hvete och 2,9 mill. hl. andra sädesslag. Vinodling idkas i större delen af landet (på omkr. 70,000 har), och afkastningen anses uppgå till 1,5 mill. hl.; utförseln är dock obetydlig (endast omkr. 300,000 liter). — Hela varuomsättningen med utlandet hade 1893 ett värde af 140,5 mill. pesos, deraf 68,2 mill. på importen och 72,2 mill. på exporten (salpeter för 39,2 mill., hvete för 6, jod för 5,95, koppar för 5,1 samt silfver och silfvermalm för 13,7 mill. pesos). Störst är densamma med England (som mottager nära 70 proc.), Nord-Amerika, Tyskland, Frankrike och Peru. De förnämsta hamnarna äro Valparaiso, Iquique, Pisagua, Talcahuano, Coquimbo, Antofagasta och Coronel. 1892 inlöpte i hamnarna (inberäknad kustfarten) 8,369 fartyg, om 9 mill. tons, och utgingo 8,371, om 8,9 mill. tons; af dessa hade engelska fartyg 0,3, chilenska 0,4 af tontalet. C:s egen handelsflotta räknade (af fartyg om 100 tons och deröfver) 137 fartyg, om 102,200 tons, deraf 39 ångfartyg, om 43,740 tons. Förbindelsen med Europa förmedlas af 6 ångbåtsbolag: 2 engelska, 2 tyska, 1 franskt och 1 italienskt. Jernvägarna hade 1893 en längd af 2,871 km., deraf 1,106 km. tillhörde staten. Den länge under byggnad varande trans-andinska jernvägen, som genom Uspallatapasset förenar Valparaiso med Buenos Aires, har nyligen fullbordats; en annan öfverlandsbana skall förena Concepcion genom det 1,600 m. höga Pichachenpasset med Bahia Blanca och Buenos Aires. Statstelegrafen hade 1893 en linielängd af 11,217 km. En kabel går till Panamá, en linie går genom Cumbrepasset till Montevideo. Bankerna äro alla privatbanker med sedelutgifningsrätt (1894 till antalet 24). Aktiekapitalet var 1894 47 mill. pesos, beloppet utelöpande sedlar 19,2 mill. pesos, men fr. o. m. d. 1 Jan. 1897 skall pappersmyntet upphöra att vara lagligt betalningsmedel. — Metriska mått och vigter hafva varit lagligen gällande sedan 1865, men de gamla spanska äro ännu i bruk. Myntenheten är peso à 100 centavos. Guldmynt präglas enligt lag af 1895 i valörer af 20, 10 och 5 pesos, kallade condor l. colon, doblon och escudo; 1 doblon väger 5,99103 gr. och innehåller 0,916 fint guld. Silfvermynt äro 1 peso (20 gr., innehållande 0,835 silfver) samt 1/5, 1/10 och 1/20 peso; af brons (95 delar koppar, 5 del. nickel) präglas centavo- och 2-centavomynt.
Författning och förvaltning. Presidenten, som väljes indirekt, kan icke omedelbart omväljas. Han biträdes af ett statsråd, som har dels konsultativ, dels beslutande befogenhet och till hvilket äfven ministrarna höra, samt ett kabinett af 6 ministrar, chefer för de olika departementen (inrikes-, utrikes- och kult- samt kolonial-, justitie- och undervisnings-, finans-, försvars samt industri- och arbetsdepartementet). Deputeradekammaren består af 94 medlemmar (1 för 30,000 innev, och del deraf ned till 15,000 i hvarje departement), valda för 3 år direkt, senaten af 32 medlemmar (1 för 3 deputerade), hvilka väljas provinsvis, likaledes direkt, för 6 år (hälften afgår hvart tredje år). Valmännen måste vara 21 år gamla samt kunna läsa och skrifva. Valbara till deputeradekammaren äro de valmän, som skatta för en årsinkomst af 500 pesos, hvaremot till senatorer kunna väljas endast de valmän, som fyllt 36 år och skatta för en årsinkomst af 2,000 pesos (enl. vallagen af 1874). I administrativt hänseende är republiken (sedan 1887) indelad i 23 provinser (med 74 departement): Chiloë, Llanquihue, Valdivia, Arauco, Cautin, Malleco, Bio-Bio, Concepcion, Nuble, Maule, Linares, Talca, Curico, Colchagua, O'Higgins, Santiago, Valparaiso, Aconcagua, Coquimbo, Atacama, Antofagasta, Tarapaca, Tacna, samt 1 territorium: Magallanes. Provinsernas styresmän (intendenter) och departementens och territoriets guvernörer utnämnas af centralregeringen; hvarje departement har ett för 3 år valdt landsting (med guvernören som ordförande). — Finanser. Budgeten för 1896 upptog inkomsterna till 80,5 mill. pesos och utgifterna till 73,17 mill. pesos, deraf för allmänna arbeten och industrien 24,8 mill. pesos samt för hären och flottan 16,5 mill. pesos. — Statsskulden uppgick 1895, den utländska till 13,626,300 pd st., den inländska till 60,721,963 pesos. — Försvaret. Hären består af den aktiva armén och nationalgardet. Den förstnämnda rekryteras genom frivillig värfning för 5 år. De, som efter dessa 5 år ej rekapitulera, tillhöra de följande 7 ären nationalgardet, till hvilket enligt lag, som dock medgifver många undantag, höra alla vapenföra män från 20:de till 40:de året. Enligt lagen af d. 6 Nov. 1894 får den aktiva arméns styrka ej öfverstiga 6,000 man, fördelade på 7 regementen infanteri, 4 kavalleri- och 2 artilleriregementen, 1 bataljon ingeniörtrupper och 1 regemente fästningsartilleri. Nationalgardet räknar omkr. 51,000 man. — Flottan bestod 1893 af 23 större fartyg (om 29,000 tons, med 65,520 hästkrafter och 196 kanoner), deraf 3 pansarfartyg, 4 däckade kryssare, 2 torpedokryssare, 2 korvetter. 2 kanonbåtar och 10 torpedobåtar, samt flere mindre fartyg. Personalen utgjordes af 120 officerare, 276 ingeniörer, läkare o. s. v. samt 1,650 underofficerare och matroser.
Med afseende på undervisningsväsendet står C. främst i Syd-Amerika. 1893 funnos omkr. 1,200 offentliga folkskolor, med omkr. 113,000 lärjungar, och omkr. 450 enskilda primärskolor, med närmare 30,000 lärjungar. Skoltvång finnes icke, men undervisningen är kostnadsfri. Jämte det 1743 af jesuiter grundade statsuniversitetet i hufvudstaden finnes der sedan 1889 ett katolskt universitet. Dessutom finnas skola för konstslöjd, skola för grafisk konst, maskinistskola, 2 bergsskolor, ett landtbruksinstitut samt flere landtbruksskolor.
Republikens vapen är en i blått och rödt delad sköld med en femuddig silfverstjerna; sköldhållare äro en huemul (ett rådjur) och en kondor; på skölden tre strutsfjädrar. Devisen lyder: »Por la razon o la fuerza» (genom förstånd eller mannamod). Flaggan har två horisontala fält: det öfre i första tredjedelen blått med en hvit femuddig stjerna, för öfrigt hvitt, det nedre rödt.
Historia. År 1879 började C. ett krig mot sina båda nordliga grannar, Peru och Bolivia. Orsaken var att ett omtvistadt gränsområde (emellan 23° och 24° n. br.) i norra delen af Atacama-öcknen efter upptäckten af stora guano- och salpeterlager vunnit ett mycket ökadt värde. Till en början var kriget riktadt endast emot Bolivia, under det att Peru uppträdde som medlare; men det förklarades d. 4 April äfven emot denna stat, då den ej ville förklara sig neutral och upphöra med sina rustningar. I början fördes kriget till sjös, enär alla tre landen saknade vapen för arméernas utrustande. Den chilenska flottan under amiral Rabelledo blockerade peruanska kusten till Mollendo och belägrade i synnerhet Iquique, men led der så svåra skador genom det peruanska krigsskeppet »Huascar», att belägringen måste upphäfvas i slutet af Juli. Sedan chilenerna emellertid i en sjöstrid d. 8 Okt. 1879 eröfrat »Huascar», voro de herrar till sjös, och stödd på flottan kunde nu äfven deras landtarmé börja större operationer. General Escala ryckte med 7,000 man mot Iquique, der Perus och Bolivias förenade arméer tagit ställning under befäl af Perus president Prado, och slog dennes underbefälhafvare general Buendia i spetsen för 8,800 man d. 19 Nov. nästan i grund vid S. Francisco (Dolores), medan chilenerna förlorade endast 1,000 man. Escala ryckte derpå mot Iquique, som utrymdes af peruanerna, tog staden Tarapaca och fick dermed i sitt våld hela prov. Tarapaca med dess utomordentligt rika salpeterlager, som eröfrarna genast började bearbeta. I April 1880 börja chilenerna blockera Callao, Limas hamnstad; deras kryssare beherskade kusten och seglade ända till Panama för att borttaga de transportskepp, som voro på väg till Peru. Men det hufvudsakliga anfallet riktades mot Arica, der de förenade fientliga trupperna stodo. Emellertid var Arica så starkt befäst, att det ej kunde anfallas. Man beslöt derför att draga vidare mot n. och locka fienden bort från Arica. Med 18,000 man seglade Escala till Ilo; Perus och Bolivias trupper lemnade Arica och blefvo efter flere mindre strider i grund slagna vid Tacna d. 26 Maj, hvarefter Arica stormades d. 7 Juni. Bolivia uppgaf nu striden, och Förenta staterna sökte medla fred äfven mellan C. och Peru, ehuru utan framgång. C. beslöt att angripa Perus hufvudstad. Den 20 Nov. landstego 10,000 chilener s. om Callao, några dagar senare 20,000 man v. om nämnda stad, hvarefter de tillfogade peruanerna stora nederlag vid Chorrillos d. 13 Jan. 1881 och Miraflores d. 14 Jan., besatte Lima d. 17 och Callao d. 18 Jan. samt sålunda blefvo herrar i Peru. Som genom dessa olyckliga strider fullständig anarki inträdt i Peru och således der ingen regering fanns, med hvilken fredsunderhandlingar kunde föras, höll C. landet besatt till d. 20 Okt. 1883, då fred ingicks med den under tiden valde presidenten Iglesias, en fred, som ratificerades d. 31 Mars 1884 och biträddes af Bolivia d. 4 April s. å. Vilkoren voro hårda. C. fick hela det omtvistade området samt af Bolivia prov. Antofagasta och af Peru prov. Tarapaca, hvarjämte bestämdes, att de peruanska provinserna Tacna och Arica skulle stå under chilensk förvaltning i 10 år, efter hvilken tid innevånarna skulle genom omröstning afgöra, till hvilketdera landet de ville höra, och det sålunda valda landet skulle betala det andra 10 mill. dollars. (På grund af oroligheter i Peru uppsköts denna omröstning 1894). Genom ett fördrag med Argentina d. 23 Juli 1881 bestämdes, att Anderna skulle vara gräns mellan de båda staterna och Eldslandet delas så, att hela Magalhães sund stannade i C:s ego.
Efter presidenten Santa-Maria, som ledt republiken sedan 1881, tillträdde 1886 Balmaceda presidentvärdigheten. Han inlade stora förtjenster i fråga om den allmänna undervisningens främjande och jernvägsnätets utvidgning. En budgetkonflikt med kongressen framkallade i Jan. 1891 ett uppror mot honom, hvilket snart tog stora dimensioner. Presidenten upplöste kongressen och utfärdade på egen hand en budget, medan kongresspartiet, till hvilket större delen af flottan slöt sig, bemäktigade sig de norra provinserna och trängde mot söder. Den 7 Mars blefvo Balmacedas trupper slagna vid Pozo Almonte. Deremot lyckades det en Balmacedas torpedobåt att d. 23 April spräga kongresspartiets amiralskepp »Blanco Encalada» och kryssaren »Huascar» i luften. Emellertid upprättade Balmaceda ett verkligt despotiskt regemente, upphäfde de högre domstolarna och inrättade i stället krigsdomstolar, förjagade alla misstänkta ur landet o. s. v. I slutet af Aug. kom det till ett afgörande slag i närheten af Valparaiso. Kongresspartiet hade nu fått en under den preussiske artillerikaptenen Körners ledning väl ordnad armé. Den 21 Aug. vann denna här slaget vid Concon, och d. 28 s. m. blefvo regeringstrupperna i grund slagna vid La Placilla. Samma dag besatte general Canto, kongresspartiets öfverbefälhafvare, Valparaiso. Balmaceda flydde till Santiago, der han d. 19 Sept. tog sig af daga. Kongresspartiets seger var fullständig. Dess ledare, Jorge Montt, öfvertog provisoriskt styrelsen, sammankallade en ny kongress och valdes d. 18 Nov. 1891 till president. Han efterträddes 1896 af Federigo Errazuriz (son till F. Errazuriz, C:s president 1871–76), som 1890 var krigsminister och deltog i revolutionen mot Balmaceda. Revolutionen 1891 saknade ädlare motiv; hon var af aristokratisk art och gick ut på att upprätthålla vissa samhällsklassers privilegier samt politiska och sociala makt, medan Balmaceda i sjelfva verket var en folkfrihetens försvarare. Också har numera en ändring i den allmänna uppfattningen af Balmaceda gjort sig gällande. Jfr J. B. Espinosa: »Balmaceda; su gobierno y la revolucion de 1891» (2 bd, 1894). J. Fr. N.