Coca

*Coca. Utom cocaïnet och hygrinet har man nu ur coca-bladen isolerat ytterligare 4 alkaloider, och sannolikt finnas deri ytterligare åtminstone 3 sådana. Några af dessa, bland dem cocaïnet, äro till sin kemiska konstitution (d. v. s. atomernas inbördes bindning vid hvarandra i molekylen) närmare kända. — Cocaïnets mest utmärkande verkan, att framkalla lokal känsellöshet, känd redan af dess upptäckare, Niemann (1860), men använd i den medicinska praktiken först 1884 (af Koller), torde bero på en förlamning af känselnervernas ändapparater i de organ, på eller i hvilka en lösning af cocaïn anbringas. Genom indrypning innanför ögonlocken, pensling på slemhinnor, insprutning under huden med morfinspruta o. s. v. alstras efter några minuter lokalt en nedsättning af känseln, som räcker en stund (omkr. 10–15 minuter). Under denna tid kunna operationer å nämnda ställen smärtfritt utföras. Bragt på tungan, nedsätter cocainet äfven smaken, på nässlemhinnan lukten; nedsväljdt i magen i lämplig dos, motverkar det kräkningar. De syd-amerikanska cocatuggarnas erfarenhet, att nämnda bruk minskar sensationerna af hunger, törst, trötthet o. d., torde kunna bero dels på en nedsättning af en del känselnervers retbarhet, dels ock möjligen på en förändring af de uppfattande organen i hjernan. Lindrig akut förgiftning (hufvudvärk, rus, illamående, vanmaktsanfall o. d.) är ej sällsynt vid medicinskt bruk af cocaïn, då känsligheten för medlet är ganska olika hos olika personer. Pulsen plägar vara påskyndad (genom förlamning af hjertats hämningsapparat) och blodtrycket stegradt. Vid svår förgiftning inträda förlamning, kramp, medvetslöshet och död genom andningens upphörande. — Kronisk förgiftning visar sig hos ifriga coca-tuggare mest såsom rubbning i magens och tarmens förrättningar samt stark afmagring och psykisk förslappning, hos personer (s. k. cocaïnister), som under längre tid rikligt bruka cocaïn som läke- eller njutningsmedel, mest i form af psykiska rubbningar (förföljelse- och sjelfmordsvansinne, senare sinnesslöhet). Denna sjukdomsform, cocaïnismen, får ofta sin egendomlighet deraf att dess offer äro f. d. morfinister, som sökt ersätta morfinet med det såsom oskadligare antagna cocaïnet, men som dervid, lockade af det angenäma i cocaïnruset, blott hemfallit till en annan ödesdiger last. C. G. S.