Collan, finsk slägt härstammande från Claudius Collanus, död som pastor i Pieksämäki 1692. Hans sonsons son Pehr Johan C., död som pastor i Idensalmi 1833, hade bland andra barn sönerna Alexander C., militärläkare i Petersburg, 1874 adlad med namnet von Collan, och de båda nedan nämnde skriftställarna.
1. Collan, Fabian, finsk skolman, författare, föddes d. 18 Dec. 1817, blef student i Helsingfors 1834, filos. kandidat 1839 och filos. magister 1840. I sin hembygd, hvilken varit skådeplatsen för den Sandelsska härens tappra strider (Virta bro ligger blott en half mil från hans hem), insöp han redan som barn ett varmt intresse för allt fosterländskt, och vid universitetet fick det ny näring, genom den, till följd af "Kalevalas" framträdande, vaknade entusiasmen för finska språket. Detta intresse gaf sin prägel åt C:s hela verksamhet. Redan tidigt begynte han arbeta i den periodiska pressen, hvarjämte han skref först noveller, med ämnen ur folklifvet, och sedermera tvänne värdefulla mytologiska afhandlingar: Väinämöinen och Ilmarinen samt Bjarmaland och Pohjola, hvilka infördes i "Helsingfors morgonblad" 1838--39. År 1841 blef han redaktör för nämnda tidning, som förut var ett färglöst nyhetsblad, men under hans ledning höjde sig till ett organ, der vigtiga fosterländska frågor -- så mycket detta under den tidens tryckande censurförhållanden var möjligt -- afhandlades i grundliga, på sakkännedom stödda artiklar och der utgifvaren bl. a. varmt förfäktade den finska befolkningens rätt att höra Guds och lagens ord tolkas på sitt eget språk. 1843 utgaf C. afhandlingen De reformationis in Fennia initiis (Om begynnelsen af reformationen i Finland) och blef på grund deraf s. å. docent i historia, men utnämndes redan året derpå till lektor i samma ämne vid det då inrättade gymnasiet i Kuopio. Enhälligt af sina ämbetsbröder vald till rektor och sedermera omvald 1847, sökte han grunda läroverkets styrelse på den nyare tidens humana principer och lyckades hos ungdomen väcka en ädel och god kamratanda. Han öfvertog sjelf undervisningen i finska språket och verkade för detsamma äfven genom att 1847 utgifva en finsk språklära, hvaruti resultaten af Lönnrots och Castréns forskningar tillgodogjordes för den elementära undervisningen. 1850 utnämndes C. till adjunkt i filosofi vid universitetet i Helsingfors, men dog redan d. 17 Febr. 1851. Hans Valda skrifter utgåfvos 1872 (jämte en af V. Vasenius författad lefnadsteckning). V.
2. Collan, Karl, den förres broder, finsk bibliotekstjensteman, skriftställare och tonsättare, föddes d. 3 Jan. 1828, blef student 1842, filos. kandidat och magister 1850, lärare vid fruntimmersskolan i Helsingfors 1852 och lektor i tyska språket vid universitetet 1859. När, hösten 1858, det finska studentbiblioteket bildades, genom förening af de forna studentafdelningarnas bibliotek (sedan 1852 fördelade fakultetsvis), blef C. vårdare af den nya inrättningen och gaf densamma fast gestaltning, beträffande såväl bibliotekets skötsel som kataloger o. s. v. 1864 lemnade han denna befattning, och 1866 utnämndes han till universitetsbibliotekarie. Äfven på denna plats visade han stor organisatorisk förmåga och arbetade särskildt på åtskilliga reformer, som afsågo att göra biblioteket mera tillgängligt för allmänheten. Död d. 12 Sept. 1871 i Helsingfors (af kolera).
Såsom skriftställare utvecklade C. en betydande verksamhet. Redan 1849 utgaf han (i förening med K. A. Renvall) "Dikter af Heinrich Heine i svensk öfversättning". Såsom, akademiska afhandlingar utkommo 1860 Öfversigt af Serviens historiska folksånger, 1861 Om bibliografiska systemer och biblioteksmetoder och 1865 Königinhofer- och Grünberger-handskriften (öfversättning jämte literaturhistorisk inledning). För Finlands ungdom utgaf han tvänne med sakkännedom och urskilning valda antologier: "Poetisk läsebok" (1864; 2:dra uppl. 1870) och "Läsebok på prosa" (1866; 2:dra uppl. 1870), båda innehållande prof af inhemska författares arbeten på svenska. För "Litterär tidskrift, utgifven i Helsingfors" (Dec. 1863--Jan. 1865), var C. hufvudredaktör, och dessutom meddelade han i åtskilliga tidningar och tidskrifter uppsatser i olika ämnen. Några bland dessa uppsatser utgaf han å nyo under titeln Studier och skizzer (1865). Likaledes samlade han sina väl utförda poetiska öfversättningar under titeln Dikter från främmande land (1864). Det vigtigaste af hans literära arbeten är den med trohet mot originalet och på samma gång med poetisk smak utförda svenska öfversättningen af "Kalevala" (1864--68), hvarigenom detta finska nationalepos i sin utvidgade form (andra upplagan) blef tillgängligt för hela Norden. En utförlig inledning, innefattande en historia öfver den finska folkdiktningens samlande, ökar värdet af denna öfversättning. Äfven på ett annat sätt bidrog C. till att göra det finska folkets sångskatter bekanta. I sin ungdom var han en bland dem, hvilka samlade folkvisor och melodier, och flere bland de nu mest kända och omtyckta af dessa visor blefvo upptecknade af honom. Det var utan tvifvel denna förtroliga bekantskap med folkvisan, som bestämde riktningen äfven af den stora musikaliska begåfning han egde. Denna fann nämligen sitt förnämsta uttryck i de enkla, men varma och innerliga melodier han komponerade till sånger af Runeberg (Fåfäng önskan, fyra af Fänrik Ståls sägner m. fl.), Topelius (Vasamarsch m. fl.), Ahlqvist (Savolaisen laulu, Savolaksarens sång) m. fl. finska äfvensom åtskilliga tyska skalders dikter. Dessa Sånger och visor (1847--65) hafva just genom sin enkelhet och värme funnit vägen till hvarje finskt hem, der sångkonsten odlas. -- C. var gift med Maria Pacius, dotter af kompositören Pacius och i sitt hemland högt ansedd som sångerska, särskildt på den enkla, innerliga. visans område. V.