Columbus, Kristoffer (Ital. Christoforo Colombo, Sp. Cristobal Colon), Amerikas upptäckare, föddes i Genua 1456, enligt den tyske geografen O. F. Peschels forskningar (af andra uppgifves födelseåret vanligen till 1436 eller 1446). Fadern, Dominico C., var en ullväfvare i ringa vilkor, och äfven Kristoffer tyckes en tid, sedan han vid högskolan i Pavia fått någon undervisning, hafva arbetat i samma yrke hemma hos fadern. Vid femton års ålder blef han sjöman och gjorde vidsträckta färder, bl. a. till Levanten, Island (1477) och Guinea-kusten. Efter att hafva varit nära att förlora lifvet vid ett skeppsbrott utanför Kap Vincent, slog han sig ner i Portugal och äktade der Felipa Muñitz Perestrello, hvars fader koloniserat ön Porto Santo (n. ö. om Madeira). På denna ö var C. en tid bosatt. Han sysselsatte sig der med läsning af kosmografiska arbeten och resebeskrifningar -- hans käraste nöje sedan gammalt --, genomgick sin svärfaders efterlemnade dagböcker och kartor samt språkade med gamla sjömän om det underliga hafvet vesterut. Vid denna tid synes tanken på att nå land genom att segla åt vester hafva uppstått hos honom. Liksom Aristoteles föreställde sig C., att jorden är ett klot, som kan kringseglas. Han delade jordperiferien i 360 grader. Af dessa voro, enligt hans åsigt, 240 grader kända; den återstående rymden, 120 grader, var, menade C., till största delen fylld af land, nämligen Asien, och detta måste man ganska snart påträffa genom att segla rakt vesterut. Geografernas teorier, sjöfarandes berättelser äfvensom dunkla rykten gåfvo honom antagliga skäl för denna åsigt. Det berättades, att ute i hafvet, 400 mil v. om Kap Vincent, hade efter en långvarig vestlig blåst hittats ett stycke trä af sällsamt slag och ej arbetadt med jern; vid Porto Santo hade drifvit i land stora rör, hvilka man tyckte likna dem, som enligt Ptolemæus växte i Indien, och vid Flores, en af Azorerna, hade, berättades det vidare, uppvräkts tvänne lik -- "bredansigten, som till utseendet mycket skilde sig från kristna menniskors". Måhända hade C. äfven vid besöket på Island hört talas om ett vesterut beläget fastland. Ändtligen beslöt han sig för att söka nå detta land. För att få hjelp till denna plans utförande vände han sig först till Genua, men fick der afslag, och sedan till Portugals konung, likaledes utan resultat. Efter dessa motgångar begaf han sig, 1484, till Spanien. Der vann han för sin plan lifligt bifall och understöd bl. a. hos hertigen af Medina Celi och drottning Isabella. 1487 fick han i Salamanca för en samling lärda män framlägga sin plan och dess grunder. De fleste af de närvarande tillhörde det andliga ståndet och bemötte hans påståenden med bibeln i hand samt förklarade slutligen hela planen förflugen. I sin förtviflan ämnade C. nu lemna Spanien för att söka hjelp i Frankrike. Han begaf sig ock på väg; men under ett uppehåll i La Rabidas kloster, nära staden Palos i Andalusien, vann han under samtal med munken Perez de Marchena, som varit Isabellas biktfader, denne så för sin plan, att Perez skref till drottningen ett bref, med den påföljd att C. fick respengar och kallelse att begifva sig till hofvet i lägret vid Granada (1492). Då emellertid C:i stora fordringar, för den händelse upptäcktsfärden lyckades, gjorde hvarje öfverenskommelse med hofvet omöjlig, tog han åter till vandringsstafven för att begifva sig till Frankrike. Men han hade endast hunnit några mil från Granada, då ett ilbud kallade honom tillbaka. Den 17 April 1492 undertecknades en öfverenskommelse, enligt hvilken hofvet tillförsäkrade C. ärftlig värdighet af amiral och vice-konung öfver de land, han komme att upptäcka, samt tionden af inkomsten från dessa land. Den 23 Maj var C. redan i Palos, sysselsatt med expeditionens utrustande.
Första resan: 3 Aug. 1492--15 Mars 1493. Expeditionen bestod af ett för-däckadt fartyg, amiralskeppet "Santa Maria", och tvänne smärre kraveler utan för-däck: "Pinta", under Martin Pinzon, och "Niña", under Vicente Yañez Pinzon. Den lilla eskadern, på hvilken sammanlagdt 120 personer befunno sig, lyfte ankar fredagen d. 3 Aug. 1492 kl. 8 på morgonen och seglade först till Kanarieöarna samt derifrån d. 6 Sept. vesterut för att nå den af Marco Polo beskrifna ön Zipangu (Japan). Den 13 Sept. observerade man för första gången kompassens missvisning, och d. 16 mötte väldiga sjögräsbankar ("Sargasso-hafvet"). Dessa ovanliga företeelser väckte manskapets farhågor, hvilka C. dock genom fyndiga förklaringar lyckades skingra. Flere gånger trodde man sig nära målet, ja t. o. m. se land, och betogs då af en plötslig glädje, men återföll i en för hvarje gång djupare misströstan. Ändtligen, d. 11 Okt. på qvällen, fästes C:i uppmärksamhet på ett ljussken, som kom och försvann vid horisonten, och när vid midnattstid molnen skingrade sig, fick man se en sandig strand utbreda sig i månskenet. Med ett bart svärd i den ena handen och Kastiliens fana i den andra steg C. morgonen derpå i land. Sedan han och hans män på knä tackat Gud och kysst marken, tog han landet i besittning för Kastiliens krona och kallade det, till tack för sin frälsning, San Salvador (Den helige frälsaren). På infödingarnas tungomål hette landet Guanahani. Det var en af Bahama-öarna, ovisst hvilken, sannolikast den nuv. Vatlingön. C. hade således kommit till Amerikas öar och ej till dess norra fastland, hvilket han skulle hafva funnit, om han ej d. 7 Okt. ändrat kurs från v. till s. v. Enär han trodde sig hafva kommit till en af Indiens yttersta öar, kallade han infödingarna "indianer". Från San Salvador seglade han söderut och upptäckte, utom flere små öar, Cuba och Haiti (Española l. S. Domingo). På den sistnämnda ön anlade han ett nybygge, La Navidad, och qvarlemnade i detta omkr. 40 frivilliga, hvarefter han (Jan. 1493) återvände till Europa. Efter en stormig resa kastade han d. 4 Mars 1493 ankar vid Tajos mynning och mottogs med stor utmärkelse af Portugals konung. Den 15 Mars gled han in i Palos hamn under klockringning i staden. Hofvet vistades vid den tiden i Barcelona, och C. begaf sig dit, i midten af April. Hans intåg var ett slags triumf. Inför Ferdinand och Isabella fick han aflägga en fullständig berättelse om sin färd. Nyheten om den underbara resan spred sig snabbt kring Europa och framkallade en allmän hänförelse. En ny resa beramades genast, och på alla håll röjde sig äflan att få följa med.
Andra resan: 25 Sept. 1493--11 Juni 1496. Den 25 Sept. 1493 lemnade C. Cadiz med en flotta af 17 fartyg och 1,500 man. För att omvända hedningarna i det nya landet medföljde tolf andliga. I Nov. upptäckte C. öarna Dominica, Maria Galante, Guadeloupe, Antigua och Portorico samt nådde d. 22 Nov. Haiti. Nybygget på sistnämnda ö hade blifvit förstördt och kolonisterna dödade af de uppretade indianerna. C. anlade derför ett nytt nybygge, Isabella, på nordkusten af ön. I Febr. 1494 hemsände han till Spanien en flotta med något i floderna vaskadt guld och med lysande skildringar af landets härlighet. Sjelf besökte han under en fem månaders seglats (April--Sept. 1494) Cuba, som han antog vara ett fastland, äfvensom Jamaica. Vid återkomsten till Isabella föll han i en långvarig sjukdom. Vidrigheter af annat slag tillstötte. Under hans frånvaro hade den ene af hans bröder, Diego, fört befälet på ön, men icke kunnat upprätthålla ordningen. De hetlefrade spaniorerna, som funnit sig svikna i sina förhoppningar om den nya verlden, hade gjort myteri. En trupp missnöjda seglade till Spanien, der de inför hofvet framställde både det nya landet och den energiske vice-konungen i allt annat än fördelaktig dager. Hofvet skickade då Juan Aguado, C:i personlige ovän, för att anställa en undersökning. I Okt. 1495 anlände denne till Haiti, men C. ansåg sig för god att stå till svars inför honom och inskeppade sig till Spanien. Vid hans ankomst dit (Juni 1496) miste förtalet sin kraft: C. mottogs väl vid hofvet och fick löfte om hjelp till en ny upptäcktsfärd.
Tredje resan: 30 Maj 1498--25 Nov. 1500. Förberedelserna till denna gingo långsamt; först d. 30 Maj 1498 kunde C:i sex fartyg, till en del bemannade med lösgifna förbrytare, gå till segels, i San Lucar de Barrameda. Tre fartyg togo genaste vägen till Haiti; med de tre öfriga styrde C. åt s. v. och upptäckte d. 31 Juli ön Trinidad samt kort derpå äfven norra kusten af Syd-Amerika, hvilket han antog vara ett fastland, hvarför han kallade det "Terra firma". Sedan han utefter kusten seglat ett långt stycke åt vester, vände han sig mot norr, upptäckte Margarita-ön och kastade d. 30 Aug. ankar vid Haiti. Der herskade fullständig anarki. För att lugna de upproriske grep C. till en utväg, som blef olycksdiger för nya verldens folk. Han utskiftade nämligen landet mellan européerna och fördelade bland dem indianerna för att som slafvar sköta jorden. De kolonister, som så önskade, fingo återvända hem och taga med sig ett antal infödingar. Dessförinnan hade fem skeppsladdningar af indianer öfversändts till Spanien för att säljas som slafvar. Ankomsten af dessa lefvande laster väckte i Spanien mycken harm, äfven hos Isabella, C:i pålitligaste vän. Detta, jämte motståndarnas häftiga klagomål samt insinuationer att C. ämnade göra sig oberoende, förmådde hofvet att till Haiti afsända Francesco de Bovadilla för att göra en undersökning. Straxt efter sin ankomst (Aug. 1500) bemäktigade denne sig C:i hus och enskilda egendom, kallade honom och hans bröder inför sig, öfveröste dem med kränkande beskyllningar och lät belägga dem med bojor samt skicka dem till Spanien. Efter hemkomsten sattes C. genast på fri fot, men behöll kedjorna qvar i sin ego. Sedermera uttryckte han ofta den önskan, att de måtte följa honom i grafven. Förfarandet mot den store mannen framkallade i Spanien en allmän förtrytelse. C. mottogs med utmärkelse vid hofvet, men blef aldrig återinsatt i sina förra värdigheter. Han fick dock medel till en ny expedition.
Fjerde resan: 9 Maj 1502--25 Nov. 1504. Sedan Nicolas de Ovanda i Febr. 1502 afsändts med en väldig flotta för att i Bovadillas ställe öfvertaga guvernörskapet på Haiti, afseglade C., följd af sin broder Bartolommeo och sin son Fernando, i Maj månad s. å. från Cadiz med fyra kraveler, som förde 150 man. C:i plan var nu att öfver Karaibiska hafvet, som han antog stå i förbindelse med Indiska oceanen, finna en väg till Indien. Det hade blifvit honom uttryckligen förbjudet att på utresan lägga till vid Haiti, men en annalkande storm nödgade honom att söka hamn der (d. 25 Juni). Af Ovanda hindrades han att landstiga; men han kunde under den följande nattens orkan åtminstone skydda sina fartyg från undergång, medan en spansk flotta på aderton skepp, som mot C:i varning lupit till hafs, gick nästan alldeles förlorad, hvarvid bl. a. C:i gamla ovän Bovadilla fann döden i vågorna. Från Haiti styrde C. vesterut och seglade längs Central-Amerikas kust vid Mosquito-bukten, förgäfves sökande en genomfart. Sedan två af hans fartyg förlist, vände han om. Vid inseglingen i S:t Annes bay (på Jamaicas norra strand) nödgades han sätta sina två återstående fartyg på grund, och med svårighet räddade sig C. och hans folk i land, d. 14 Juni 1503. De skeppsbrutnes belägenhet blef fruktansvärd, enär bristen på fartyg tycktes för alltid skola binda dem vid ön. Diego Mendez vågade likväl att i en bräcklig indianbåt begifva sig öfver hafvet till Haiti för att bedja dess guvernör om hjelp. Då Mendez dröjde, derför att Ovanda ej ville lemna bistånd, grepos C:i följeslagare af förtviflan. En del af dem gjorde uppror, hvarunder en mängd våldsamheter begingos mot indianerna. Dessa retades deraf och började visa sig fientliga mot C. samt neka att tillföra honom lifsmedel. C. skrämde dem till tjenstaktighet genom att framställa en d. 29 Febr. 1504 inträffande total månförmörkelse, hvilken han beräknat, såsom ett Guds straff öfver dem. När efter ett års förlopp Mendez återkom med tvänne fartyg, lemnade C. (d. 28 Juni 1504) Jamaica och ankom sjuk (i Nov.) till San Lucar i Spanien. Straxt efter hans hemkomst dog Isabella. Ferdinand kunde, trots alla C:i bemödanden, ej förmås att uppfylla de ingångna förpligtelserna. C. hade nämligen bl. a. betydliga summor att fordra af kronan, och hans sjömän hade icke utfått den aftalade solden. C:i sjuklighet tilltog emellertid allt mer, och d. 20 Maj 1506 afled han i Valladolid. Hans stoft begrofs -- jämte de kedjor, med hvilka han förts bunden öfver hafvet -- i franciskan-kyrkan i nämnda stad, men flyttades 1513 till kartusian-klostret Las Cuevas i Sevilla och derifrån 1536 till domkyrkan i San Domingo på Haiti. När denna del af ön genom freden i Basel 1795 tillföll Frankrike, fördes C:i qvarlefvor med mycken ståt till Havanas katedral, der de nu hafva sin plats.
C. var reslig och välväxt samt hade ett långlagdt ansigte och örnnäsa. Hans hår var i ungdomen kastanjebrunt, men redan vid hans trettionde år hade det blifvit fullkomligt grått. Han var skarpsinnig, dristig och viljefast, men tillika djupt och innerligt from. Kristendomens utbredning bland hedningarna ansåg han som sin upptäckts härligaste vinst, och hans älsklingstanke var, att med den nya verldens skatter den heliga grafvens återeröfring skulle kunna sättas i verket. -- Sin första upptäcktsresa skildrade C. i en lifligt hållen dagbok, hvilket arbete, jämte hans öfriga efterlemnade skrifter (ett testamente af 1493, bref m. m.), utgafs af Torre 1864 under titeln "Raccolta completa". Bland lefvernesbeskrifningar öfver C. torde följande böra nämnas: "Vita del ammiraglio", af F. Colon (1571), "Life and voyages of C.", af W. Irving (1828; "Ch. Columbus, dess lefnad och resor", 1839), "Examen critique de l'histoire de la géographie du nouveau continent", af A. v. Humboldt (1836), "Geschichte des zeitalters der entdeckungen", af Peschel (1858), och "The life of C.", af Helps (1869). C:i lif är behandladt af åtskilliga skalder, bl. a. af F. M. Franzén.
C. hade två bröder och två söner, hvilka alla liksom han sjelf adlades, samt en syster. Hans äldre broder, Bartolommeo Colon (födelseåret ovisst), gaf sig tidigt till sjös och slog sig sedan ned i Lissabon, der han fick stort anseende som kosmograf och kartritare. Han hade mycket inflytande på sin broders vetenskapliga bildning, följde honom på hans andra expedition, hvarunder han 1495 sattes till vice-guvernör ("adelantado") på Haiti, och på den fjerde, hvarunder han 1502 grundade ett nybygge vid Veragua. Död 1514 som direktör för bergverken på Cuba. -- Den yngre brodern, Diego Colon, följde C. på flere af hans resor och blef slutligen president i Kastiliens råd. -- C:i äldre son, Diego Colon, f. omkr. 1480, ärfde sin faders värdighet såsom amiral af Indien. Han var 1509--14 och 1520--23 guvernör på Haiti, men kom, genom sin mildhet mot de infödde, i spändt förhållande till spaniorerna. Vid undertryckandet af ett uppror af negerslafvar och indianer (1522) visade han stor duglighet. Död 1526. -- Dennes son, Luis Colon, f. 1520, lefde till 1533 på Haiti. Efter sin fader ärfde han titeln amiral af Indien, och 1536 fick han titeln generalkapten af Española (Haiti), såsom ersättning för att han nedlade en, likaledes ifrån fadern ärfd, penningeprocess med spanska kronan. 1540 uppgaf han sin slägts rätt till vicekonungadömet öfver de upptäckta landen, men fick i stället titlarna hertig af Veragua och markis af Jamaica, hvarjämte han mot en årsränta af 10,000 karoliner afstod anspråken på tionde af Vestindiens produkter. Död 1572. -- C:i yngre, oäkta son med Beatrix Enriquez, en adelsdam från Cordova, Fernando Colon, f. 1488, följde sin fader på dennes sista expedition och gjorde vidsträckta resor i Europa, men lefde sedan i tillbakadragenhet. Han samlade ett stort bibliotek ("Colombina"), som han skänkte till klostret San Pablo i Sevilla, och författade öfver sin fader en lefvernesbeskrifning, hvilken numera finnes qvar endast i en italiensk öfversättning, tryckt 1571. Död 1539. -- Med Luis' brorson Diego Colon utgick 1578 mansstammen af C:i afkomlingar.
1. Columbus, Jonas, universitetslärare, musiker, f. 1586 i Munktorps socken i Vestmanland, blef direktör för sång och musik vid universitetet i Upsala 1613, filos. magister derstädes 1617 samt direktor musices och lärare i Vesterås 1618. År 1619 erhöll han uppdrag att resa till Tyskland, "i then afsigt, att han icke allenast måste perfektionera sig sjelf uti vetenskapen, utan ock hemskaffa the bästa musicalier och instrumenter, hvilket allt med stor flit af honom skedde". 1623 blef han græcæ linguæ lektor i Vesterås, 1625 poëseos professor i Upsala, 1630 kyrkoherde i Husby församling i Dalarna och 1643 prost. Död d. 27 Aug. 1663. Han är utan tvifvel att anse som "grundläggaren af det musikaliska lif, som sedan utmärkt rikets första högskola". A. L.
2. Columbus, Johan, den föregåendes son, universitetslärare, latinsk skald, f. 1640, blef student i Upsala 1659, filos. magister 1668, filos. adjunkt 1669 och poeseos professor (efter Fornelius) 1673. Död 1684. Jämte grundliga kunskaper i den klassiska literaturen egde C. ovanliga insigter i de moderna språken, af hvilka han obehindradt talade tyska, franska och italienska. Han var äfven en af Sveriges ypperste latinske skalder och författade åtskilliga skaldestycken på svenska. C:i poetiska skrifter äro intagna i "Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin, utgifna af P. Hanselli" (del. I, 1871).
3. Columbus, Samuel, den föregåendes broder, skald, f. 1642 i Husby socken i Dalarna, blef student i Upsala 1659 och gjorde der snart nog vitterheten till sitt hufvudstudium. Af Olof Rudbeck d. ä. omfattades han med stor välvilja, och bland hans umgängesvänner vid akademien nämnas Urban Hjärne, Jakob Arrhenius, Jakob Wolimhaus (sedermera grefve Gyllenborg) och hans broder Anders (sedermera grefve Lejonstedt) m. fl. Efter en kort vistelse i Upsala emottog han anställning som lärare i en förnäm familj i hufvudstaden, och der gjorde han bekantskap med sin faders ungdomsvän Georg Stjernhjelm. Mellan denne och C. uppstod snart en innerlig vänskap. När Stjernhjelm (1661) kallades till ledamot af Krigskollegium, gjorde han C. till kanslist derstädes, och när han (1667) blef "director" för Antiqvitetskollegium (stiftadt s. å.), följde C. honom dit som amanuens. Långt mera än genom arbetet på ämbetsrummet förenades dock dessa bägge män genom sin kärlek till vitterheten. Också röjes i C:i tidigare tillfällighetsstycken tydligt nog Stjernhjelms inflytande. Gemensamt verkställde de en dramatisk bearbetning af Stjernhjelms "Hercules": Spel om Herculis vägeval. Den förste comoedie, som speltes för H. M:t konung Karl XI, år 1669. De deri förekommande sångstyckena äro författade af C. 1674 fick han uppdrag att såsom guvernör åtfölja tvänne unga Reenstjernor på en utrikes resa. Straxt efter sin återkomst till fäderneslandet bortrycktes han af döden, d. 8 Juli 1679. Han begrofs i Upsala domkyrka med en akademisk högtidlighet, till hvilken universitetets rektor, Olof Rudbeck, utfärdat ett latinskt program -- en ovanlig ärebetygelse för en person, som ej stått i närmare förhållande till akademien.
C:i första kända poem är en gratulation på grekisk vers (1661). Under pseudonymen "Myrtillus af Bergen" framträdde han med hexametriska tillfällighetsverser, efter Stjernhjelms mönster. 1674 utgaf han tvänne samlingar af lyrisk-religiöst innehåll: Den bibliske verlden, thet är hvad om skapelsen, syndafallet ock oprättelsen, upståndelsen ock doomen i den helga skrifft är uppenbarat, på svänsk verss i kort begreep författat, och Odæ sveticæ, thet är någre verldsbetrachtelser, sång-vijs författade. Odena, till hvilka musik komponerades af kapellmästaren Gustaf Düben och hvilka snart sjöngos "i tjäll och hof", skaffade författaren äretiteln "den svenske Flaccus". Bland dem finnes äfven den under n:r 440 i 1819 års psalmbok upptagna aftonpsalmen. 1676 utkom, under titeln Rådrijk oder anweiser zur tugend, en samling tyska dikter, hvilka med afseende på versens ledighet och behag anses öfverträffa hans svenska alster. "Den bibliske verlden", "Odæ sveticæ" och "Rådrijk" utgåfvos tillsammans (1687) af Jak. Reenstjerna. Af C:i hand ega vi dessutom åtskilliga tillfällighetsverser vid bröllop och begrafningar, "öfverskrifter" (epigram), af hvilka många äro ganska väl funna, samt Måålroo eller Roo-måål, bestående af allehanda rolige frågor och svar, snack och sagor, pusser och äfventyr, språk och kortvill, innehållande lustiga berättelser och anekdoter, till stor del belysande den tidens utmärkte män, bl. a. Stjernhjelm. Äfven på språkforskningens område uppträdde C. som författare, ehuru hans dithörande arbeten, Svensk grammatica och Svensk ordeskötsel angående bokstäfver, ord och ordesätt, aldrig blefvo tryckta. 1848 lät Svenska akademien prägla en medalj öfver C., och vid samma tid författade Atterbom ett äreminne öfver honom (Sv. akad:s Handl., XXIV, 1851). Nämnde författare kallar C. "den svenska lyrikens fader" och säger, att han var "den förste, som med Stjernhjelms nit för svenska språkets förkofran och skönhet förenade ett i afseende på den rimmade versens kraf ännu finare sinne för lenhet och välljud än denne". 1856 utgåfvos af P. Hanselli, i 2:dra bandet af "Samlade vitterhetsarbeten", C:i samlade skrifter, af hvilka många förut voro otryckta. E. A.