Comte [kångt], Isidore Auguste Marie François Xavier, fransk filosof, föddes d. 19 Jan. 1798 i Montpellier, studerade vid polytekniska skolan i Paris och slöt sig tidigt till S:t Simon, hvars inflytande röjer sig äfven i hans skrifter. 1832--51 var han repetitör vid nyssnämnda läroanstalt, hvarjämte han uppehöll sig genom enskilda lektioner. Mot slutet af sin lefnad erhöll han ett årligt underhåll af sina vänner. 1826 rubbades hans förstånd, och han sökte dränka sig i Seinen, men blef räddad och tillfrisknade. Omkr. år 1845 fattade han en öfverspänd kärlek till fru Clotilde de Vaux, och denna kärlek utöfvade ett väsentligt inflytande på hans lifsåskådning och författareskap. Död i Paris d. 5 Sept. 1857. -- Bland C:s skrifter intager Cours de philosophie positive (1830--42) främsta rummet. Dessutom författade han Système de politique positive, ou trinité de sociologie, instituant la religion de l'humanité (1852--54), Catéchisme positiviste (2:dra uppl. 1872), Appel anx conservateurs (1855), Synthèse subjective (1856) m. fl. På svenska har Anton Nyström öfversatt "Framställning öfver den positive anden (1875) och "Positivistisk kalender eller tablå öfver mensklighetens utveckling. Patent, 1 blad" (s. å.).
C. var grundläggaren af positivismen och den förste, som bragte denna filosofiska åsigt i system. Det gifves enligt honom trenne former af verldsåskådning: den teologiska, den metafysiska och den positiva. Den första fattar allt såsom
styrdt af lefvande viljor: antingen så, att hvarje naturföremål är besjäladt, eller ock så, att olika områden af naturen befinna sig under olika högre väsendens omedelbara inflytande, eller ändtligen så, att verlden är skapad och styrd af en enda gud. Äfven den metafysiska verldsåskådningen skiljer mellan det konkreta tinget och det inre väsende, som ligger till grund för dess egenskaper och yttringar, men fattar detta väsende såsom en omedveten och begreppsartad verklighet. Vid högre utbildning fattar denna åsigt den blinda naturkraften såsom alltings grund. Enligt positivismen är menniskans kunskap inskränkt till företeelserna och, strängt taget, till deras lagar eller konstanta förhållanden. Denna indelning af de olika försöken till verldsförklaring tillämpar C. på alla områden af det menskliga vetandet, och deri ligger hans originalitet. På hvarje särskildt område för sin eftertanke, menar C., börjar menniskan med den teologiska, fortgår till den metafysiska och slutar med den positiva uppfattningen.
Sins emellan bilda vetenskaperna ett system af öfveroch underordnade delar. De abstrakta vetenskaperna, som betrakta lagarna för tingens förändringar, gå äfven i tiden före de konkreta, som betrakta sjelfva tingen, emedan man icke kan begripa dessa utan att känna lagarna för deras uppkomst och förändring. Så är t. ex. fysiologien abstrakt, emedan den handlar om lagarna för det organiska lifvet, utan att fästa sig vid bestämda former af detsamma, då deremot zoologien, som betraktar de gifna djurformerna, är konkret. Hvarje senare vetenskap upptager i sig de föregående, med tillägg af några speciellare satser, i följande ordning: aritmetik, geometri, mekanik, astronomi, fysik, kemi, biologi och sociologi. Dervid är det möjligt, att en abstraktare vetenskap, t. ex. astronomien, redan kan hafva hunnit fram till den positiva ståndpunkten, under det att de följande stannat på lägre. C. fordrar således, att vetenskaperna skola bilda ett sammanhängande helt, och han har i "vetenskapens filosofi" undersökt de förfaringssätt, genom hvilka hvarje särskild vetenskap kan bringas till ett helt. Deremot anser han en undersökning af tänkandets allmänna lagar och former, eller en allmän vetenskaplig metod, för omöjlig. Han har således hvarken uppställt någon lära om induktionen eller sökt något kriterium på sanningen, men lemnar i stället ett stort spelrum åt den personliga böjelsen och smaken. Likaledes nekar C. psykologiens möjlighet och öfverlemnar åt frenologien att förklara de moraliska och intellektuella yttringar, som vi finna hos andra menniskor. Sitt eget inre själslif kan man, enligt C., icke observera, ty sjelfva iakttagandet upphäfver den själsverksamhet, som skulle utgöra iakttagelsens föremål. Största delen af sitt arbete egnar C. åt samhällslärans bringande till vetenskap, och rätta metoden dervid anser han vara den att ur biologien härleda de allmänna lagarna för menniskonaturen, hvilka sedan bekräftas genom öfverensstämmelsen med de empiriska lagar för samhällenas lif, hvilka man vinner genom induktion ur historien. Samhället grundar sig på menniskans naturliga böjelse för sammanlefnad och inbördes välvilja; dess utveckling består i de djuriska böjelsernas underordnande under de menskliga. Det ledande i utvecklingen är intelligensen. C. fordrar derför en spirituel myndighet i staten, skild från den verldsliga, som handhafves af bankirer. Sin åsigt modifierade han under inflytande af personliga förhållanden, i det han åt den positiva filosofien gaf en religiös betydelse. Såsom religionens föremål satte han menskligheten, som han kallar "le grand être" (det stora väsendet). Sig sjelf betraktade han såsom mensklighetens öfversteprest. Menskligheten fyller menniskans behof af ett oändligt. Hon förtjenar kärlek, ty från andra menniskor hafva vi allt godt. På vår vördnad gör hon anspråk, när vi i minnet bevara dem, som lefvat och verkat för det allmännas bästa. C. utsträcker menskligheten äfven till de djur, som tjena menniskan. För att alla menniskor skola kunna bilda ett helt, fordras, att individen uppoffrar alla intressen, som icke äro nödvändiga för menniskoslägtets goda. Den högsta sedelagen bjuder således "att lefva för andra". Äfven himlakropparna fattas af C. såsom egande anspråk på menniskans tacksamhet och vördnad, emedan de för menniskans skull offrat en del af sitt lif. I sitt förnämsta verk nekar nämligen C. icke möjligheten af en högre verklighet bakom företeelserna, men anser det omöjligt att derom finna visshet. Det, som styrer verlden, kan lika väl vara blind mekanism som gudomlig afsigt; men analogien talar för det senare. När C. på sin senare ståndpunkt underordnar förståndet under hjertat, säger han, att man bör bakom företeelserna föreställa sig något högre, och fattar då den universella affekten, eller kärleken, såsom besjälande allt. Vetenskaperna betraktar C. på detta utvecklingsstadium från subjektiv synpunkt och ordnar dem icke med afseende på deras objektiva sammanhang, utan efter deras nytta. Att anställa vetenskapliga forskningar, som icke äro nyttiga, är derför osedligt. Se vidare Positivism.
C:s lära har vunnit många anhängare i Frankrike och England äfvensom, på senare tiden, i Tyskland och Italien. Jfr M. P. E. Littré, "Auguste Comte et la philosophie positive" (1864) och "Auguste Comte et Stuart Mill" (1866), samt J. Stuart Mill, "Auguste Comte and the positivism" (1865). E. O. B.