Sensualism (af Lat. sensus, sinne, känsla), en filosofisk term, som dels betecknar en viss kunskapsteoretisk åsigt, dels en motsvarande ståndpunkt inom moralen l. sedeläran. -- Kunskapsteoretisk sensualism är den åsigt, som anser, att all sann kunskaps källa är de sinliga känslorna eller sensationerna. Begreppen kunna hafva värde och betydelse vid det tydligare uppfattandet och ordnandet af våra kunskaper, men när det blir fråga att afgöra om en åsigts sanning eller falskhet, gäller det ej att pröfva med förståndets fordringar, utan endast att »se efter», skaffa sig en sensation l. sinlig varseblifning af saken. Motsatsen är intellektualism (se d. o.). Merendels står det populära medvetandet, »sens commun», på sensualistisk ståndpunkt, och inom naturvetenskapen har sensualismen åtminstone ett relativt, metodologiskt berättigande, hvarigenom förklaras naturvetenskapsmännens sympatier för denna åsigt. Äfven filosofien började dermed; de äldre grekiske filosoferna, den s. k. joniska skolan, voro nämligen sensualister. Först Sokrates lemnade vetenskapliga bevis för en högre åsigt, ådagaläggande, att vetandet är den sanna kunskapen. Men efter att Platon och Aristoteles från sådan utgångspunkt uppbyggt sina filosofiska system, nedsjönko åter sen-antikens filosofer mer eller mindre till sensualistisk ståndpunkt. Äfven den nyare filosofien började med sensualism, hos Baco; och allt sedan dennes dagar har den engelska filosofien hufvudsakligen hyllat sensualistiska åsigter, ända från Locke till Spencer; likaså de franske tänkare, som stått under engelskt inflytande, Condillac, Bonnet, Helvétius m. fl. I och med Kants epokgörande »Kritik der reinen vernunft» kan den sensualistiska åsigten anses vetenskapligt öfvervunnen, ehuru den än i dag räknar en mängd anhängare. Den radikalaste moderna formen deraf är den franska positivismen (se Comte). Sensualismens konseqvenser leda på realistisk ståndpunkt till materialism (i vidstr. bem.) och på idealistisk till subjektiv idealism. Inom kunskapsteorien sjelf leder sensualismen, då »sinnena kunna bedraga», följdriktigt till skepticism, såsom redan sofisterna och Sokrates på olika sätt visade.
Moralisk l. praktisk sensualism är den åsigt inom sedeläran, som anser, att de sinliga känslorna och drifterna äro de enda rigtiga motiven för allt sträfvande och handlande, och att deras tillfredsställande, njutningen, är sedlighetens högsta mål, det högsta goda. Åsigten kallas ock för hedonism l. njutningslära. Motsatser äro å ena sidan den praktiska intellektualismen l. nyttighetsläran, å den andra den praktiska rationalismen (till hvilken art den kristna moralen hör). I det närmare utförandet kan den praktiska sensualismen framträda i gröfre eller finare former: såsom positiv njutningslära eller såsom negativ (hvilken anser frånvaron af smärta såsom det högsta för menniskan möjliga goda); med hufvudvigten på den kroppsliga vällusten eller på själens mera förfinade njutningar; med egoistiskt betonande af ens eget, eller oegennyttigt riktande på allmänt eller andras sinliga väl. Inom filosofiens historia har den praktiska sensualismen merendels gått hand i hand med den teoretiska. Äfven inom den praktiska filosofien började den sjelfständiga utvecklingen med sensualism hos sofisterna, mot hvilka äfven i detta hänseende Sokrates (enligt Platons skildring af honom) uppträdde med än i dag giltiga kritiska invändningar. Detta hindrade dock ej en del bland hans lärjungar, den cyrenaiska skolan, att förfalla till en ännu krassare och radikalare form af den praktiska sensualismen än sjelfva sofisterna. Så förnyades och skärptes kritiken deraf utaf Platon. Men i förfinad form fortlefde åsigten i epikureismen ända till antikens slut. Medeltiden var sedan hufvudsakligen kristet rationalistisk, men så började äfven på detta område den moderna forskningen med sensualism, hos Hobbes. I gröfre eller finare form har sedan den engelska och franska moralen omfattat sensualistiska åsigter, under det att rationalisterna se sitt bålverk i Kants pligtlära. -- Öfverförd på statslärans område, har sensualismen ledt till den s. k. fördragsteorien. (Jfr Nyblaeus, »Om statsmaktens grund och väsende», 1882). -- Sensualist, anhängare af sensualism. -- Sensualitet, sinlighet. S-e.