Cuba (Kuba), den största af de vestindiska öarna, spaniorernas vigtigaste koloni, sträcker sig från 74° till 85° v. lgd (fr. Gr.) och från 19° 43' till 23° 12' n. br. samt har ett ytinnehåll af 118,833 qv.-kilom. (2,158,6 qv.-mil). Dess längd utgör omkr. 1,061 kilom. (143 mil) och dess bredd 51--209 kilom. (6,9--28,2 mil). Ön gränsar i n. till Mejicanska viken, Floridasundet och gamla Bahamá-kanalen, i ö. till Windwardpassagen, i s. tiil Karaibiska hafvet och i v. till
Yukatán-kanalen. Den består öfvervägande af vågformigt slättland, men är der och hvar genomstruken af landtåsar, utom i v., hvarest slätten är flack. I s. ö. höjer sig en bergstrakt, som vanligen benämnes "Cubas alper", men desutom på olika sträckningar bär olika namn (Sierra Maëstra, del Cobre, Vela, Imias m. fl.). De högsta topparna äro Pico de Tarquino, 2,375 m. (8,000 f.), Gran Piedra, 2,220 m. (7,477 f.) och Loma di Guinea, 2,119 m. (7,137 f.). Kusten är i allmänhet låg, jämn och sumpig, företrädesvis i norr, samt sträckvis omgifven af korallref, klippor och sandbankar. Det oaktadt finnas ej mindre än fyratiofyra förträffliga hamnar, bl. a. Habana, Matanzas, Nipe, Santiago, Cienfuegas och Bahia Honda. De vigtigaste uddarna äro Cabo de San Antonio i v., Punta do Maysi i Ö., och Cabo de Cruz i s. v. Sydöstra delen af landet är rik på vattendrag, hvilket deremot ej är förhållandet med den vestra. Till följd af sitt lopp åt norr eller söder äro floderna korta; de största bland dem äro Rio Canto, Sagua la Grande och Sagua la Chica. -- Klimatet är tropiskt och under regntiden (Maj--Okt.) i hög grad ohelsosamt. I synnerhet äro de låga kusttrakterna mycket osunda; gula febern härjar der årligen. Det inre af landet är sundare; den årliga medelvärmen är der 23°, i Habana 25° och i Santiago 27°C. Orkaner förekomma, men äro sällsynta och ej så våldsamma som på de öfriga Antillerna. -- Växtligheten är yppig, men endast en tiondedel af den odlingsbara jorden är odlad. Ungefär hälften af landet är skogbevuxen. I bergstrakterna finnas skogar af högstammiga mahognyträd, ebenholtsträd och cedrar; för öfrigt utgör palmen det förnämsta trädslaget. Faunan har få inhemska däggdjur att uppvisa, men europeiska husdjur hafva införts, och boskapsskötseln utgör en ganska vigtig näringsgren. Ön är synnerligen rik på fogelarter (omkr. 200), hvilka utmärka sig för sin fjäderprakt. Sköldpaddor, krabbor och fisk förekomma i stor ymnighet. Bland de oräkneliga insektarterna förtjena nämnas i synnerhet kakerlackan (en verklig landsplåga) och eldflugan, hvilken tjenar de fattigare klasserna till lysämne. -- C. är fattigt på nyttiga mineral. Koppar förekommer ymnigast; äfven finnes något silfver, jern och asbest.
När Columbus 1492 upptäckte ön, var den bebodd af omkr. en half mill. indianer, men till följd af hård behandling utdogo dessa snart. De förste hvite kolonisterna landstego 1511. De förste negerslafvarna infördes 1524. Af dessa båda på mångfaldigt sätt blandade element har den nuvarande befolkningen uppkommit. De hvite äro till största delen spaniorer eller spanska kreoler. 1876 uppskattades befolkningen till 1,414,508, hvaraf 700,000 färgade och omkr. 115,000 slafvar. Spaniorerna bekläda alla ämbeten och alla militära poster. De infödde cubanerna äro jordegare, handlande och advokater. Kineserna och de svarte förrätta det mesta kroppsarbetet. C. var länge ryktbart för sin slafhandel och för de fruktlösa ansträngningar, som gjordes att undertrycka densamma. Den engelska regeringen lyckades slutligen (1853) förmå spanska styrelsen att vidtaga åtgärder för slafhandelns minskning, och insurgentgeneralen Cespédes upphäfde slafveriet 1868; men den spanska regeringen har ännu ej bekräftat denna åtgärd. F. n. är C. det enda land i Amerika, der slafhandel är tillåten. -- Odling af kolonialvaror är landets hufvudnäring. De vigtigaste plantagerna äro sockerplantager (ingenios), omkr. 1,500, tobaksplantager (vegas), omkr. 1,200, och kaffeplantager (cafetelas), omkr. 800. De förstnämnda intaga främsta rummet. Någon fullt tillförlitlig uppgift om afkastningen eger man icke, men af allt det rörsocker, som utgår i verldshandeln, anses 1/3 komma från C. 1875 tillverkades 738,430 tons socker och 223,840 tons melass. 66 proc. af sockret och 93 proc. af melassen gå till Förenta staterna. Den första kaffeplantagen anlades 1748. Förr utsändes från C. kaffe i ofantliga qvantiteter, men numera är utförseln af denna vara högst obetydlig. Tobaken är inhemsk på C. Den finaste växer i en trakt vester om Habana, och särskildt på ett litet område omkring floden Cuyaguateje. 1875 exporterades 164,533,000 cigarrer och omkr. 6,947,600,000 kilogr. (163,443,800 ctr) blad. Andra exportvaror äro vax, honing, rom, kakao, bomull, sago, ris, indigo och kokos-olja. -- Först i senare tid har någonting blifvit uträttadt för samfärdseln i det inre. Jernvägar började anläggas redan år 1834, men goda landsvägar saknas ännu. Jernvägarnas sammanlagda längd är 640 kilom. (86,2 mil). Fullständig handelsfrihet infördes 1818, och från denna tid datera sig öns framsteg i åkerbruk, handel och sjöfart. -- C. bildar, tillika med de omkringliggande öarna Pinos, Jardinillas och några andra, det spanska generalkapitanatet Habana, hvilket jämte Portorico utgör den sista större återstoden af det fordom så betydande spanska Amerika. I spetsen för förvaltningen står den i Habana residerande generalkaptenen, som utöfvar en nästan oinskränkt makt. Ön indelas i två departement: det vestra, med hufvudstaden Habana, och det östra, med hufvudstaden Santiago de Cuba. -- Religionen är den romersk-katolska; dock äro, enligt ett dekret af d. 23 Okt. 1869, alla kristna trosbekännelser tillåtna. I spetsen för kyrkan stå en ärkebiskop, i Santiago, och en biskop, i Habana. Folkundervisningen är ytterst bristfällig. I Habana finnes ett universitet.
C. upptäcktes d. 28 Okt. 1492 af Columbus, på dennes första resa, och kallades af honom Juana, men hvarken detta namn eller de, som sedermera gifvits ön (Fernandina, Santiago och Ave Maria), kunde undantränga infödingarnas benämning. Vid nyssnämnda tid var C. deladt i nio oberoende riken, under lika många kaziker. 1511 utrustade Columbi son Diego en expedition under Diego Velasquez för att kolonisera ön, hvilken efter obetydligt motstånd eröfrades, hvarefter flere större städer anlades och negerslafvar infördes. Redan 1520 var ön i ett blomstrande tillstånd. Men efter 1539 började förtrycket mot indianerna, och redan 1560 voro dessa fullkomligt utrotade. Från denna tid aftog välståndet allt mer, och flibustierernas sjöröfverier framkallade stor osäkerhet på kusterna. Den
gamla hufvudstaden, Santiago, öfvergafs för Habana, som 1584 starkt befästes och 1633 blef guvernörens säte. Dessutom oroades ön ofta af engelsmän, fransmän och holländare. 1762 intogs Habana af engelsmännen, hvilka 1763 utbytte det mot Florida. 1717 blef tobakshandeln ett statsmonopol, och derigenom framkallades flere uppror, hvarjämte smuggleriet steg i oerhörd grad, hvilket allt hade till följd, att monopolet 1740 öfverlemnades till några köpmän i Cadiz. Efter den engelska eröfringen blef handeln något friare, och 1783 togos nya steg i denna riktning. Sedan 1773 var Habana medelpunkt för slafhandeln i hela spanska Amerika. 1777 blef C. ett särskildt generalkapitanat. Genom dessa och dylika åtgärder höjde C. sig till en hög grad af blomstring; men med det stigande välståndet växte äfven sjelfständighetsandan hos såväl de svarte som de hvite. Redan 1812 uppkom ett farligt negeruppror, och sådana hafva sedan gjorts flere gånger, bl. a. 1848, då frigörelsen af slafvarna i de närliggande franska kolonierna i Vestindien äfven på C. framkallade en resning, som kostade många tusen slafvar lifvet. Vid denna tid visade sig ock, att ett starkt parti bland kreolerna sträfvade efter politisk förbindelse med Förenta staterna samt att nordamerikanerna, särskildt slafegarna i sydstaterna, gynnade denna sträfvan. Flere gånger upptäcktes sammansvärjningar i detta syfte, och 1845 framlades i senaten i Washington ett förslag att underhandlingar om C:s afträdande skulle inledas med Spanien. Till en början bildades (1846) ett sällskap, hvilket erbjöd spanska regeringen 200 mill. dollars som lösesumma för C. Den spanska styrelsen tillbakavisade emellertid detta anbud, och en amerikansk friskara under öfverste White gjorde sig då färdig att inskeppa sig till ön; men den amerikanska regeringen förbjöd expeditionen (1849). 1849--51 gjorde en kreol, Narciso Lopez, med sina friskaror flere angrepp mot C., men vann föga medhåll derstädes samt blef slutligen tillfångatagen och afrättad (d. 1 Sept. 1851). Men i trots af denna olyckliga utgång utslocknade icke intresset för C. inom unionen. Genom att inskränka slafhandeln och frigöra en del negrer (1854) sökte man från spansk sida vinna en motvigt mot slafstaternas annekteringsbegär; men detta ökades genom denna åtgärd i stället för att minskas. England och Frankrike sökte förgäfves förmå Förenta staterna att tillförsäkra Spanien besittningen af ön. 1856, då Buchanan blef Förenta staternas president, väntade man ett afgörande steg; men de inre stridigheterna och det borgerliga krig, som utbröt några år senare, trängde hvarje tanke på en eröfringspolitik i bakgrunden. För de herskande klasserna på C. bortföll ock, då slafstaterna besegrats, den grund, på hvilken de förut känt sig dragna till unionen. -- Kort efter den spanska September-revolutionen 1868 bröt kreolernas missnöje med moderlandets godtyckliga styrelse ut i ett uppror under ledning af advokaten Manuel Cespédes. Senare blef Quesada anförare för insurgenterna (omkr. 30,000), och då började ett guerillakrig, som utbredde sig öfver större delen af ön. Kreolerna fordrade politisk likställighet med moderlandet och dessutom en jämnare skattefördelning, bättre förvaltning och framför allt slafveriets afskaffande. Men då spanska regeringen vägrade att bevilja reformpartiets fordringar, proklamerade detta parti i April 1869 C:s oberoende och valde Cespédes till president för den provisoriska regeringen. Kampen fördes med grymhet å båda sidor, och stora sträckor af C. blefvo ödelagda. Intill 1876 lär denna kamp hafva kostat Spanien omkr. 150,000 soldater. Efter carlistupprorets undertryckande (1876) blef general Martinez Campos sänd med förstärkningar till C., och i Maj 1878 lyckades hans efterträdare, Jovellar, betvinga det sista motståndet.