Cycadeae, bot., nat. fam., tillhörande afd. Gymnospermeae och närslägtad med Coniferae. Dithörande växter äro af ganska egendomlig beskaffenhet. Liksom konifererna äro de träd eller buskar. Från nämnda växter skiljas de hufvudsakligen genom sin enkla (någon gång obetydligt grenade) stam samt genom de stora, parbladiga bladen, hvilka alla äro samlade i stammens spets. Derigenom få de en yttre likhet med palmerna, med hvilka de också förr varit sammanställda. I många fall påminna de jämväl om ormbunkarna, särskildt derutinnan att bladen vanligen äro, liksom hos dessa, i knoppen spiralformigt inrullade. Å andra sidan öfverensstämma de med dikotyledonerna deri att de hafva två hjertblad samt deri att fröets rotämne vid groningen förlänges till en pålrot. Befruktningsorganen sitta i oftast kottelika gyttringar (blommor eller blomställningar; jfr Coniferae) i stammens spets, han- och honorgan på skilda stånd. Fröna äro nakna, tämligen stora, vid mognaden stenfruktartade. Familjen innefattar 7 slägten med omkring 50 arter, som förekomma i tropiska och subtropiska land samt på Kap. Stammens märg, som vanligen är ganska stor, innehåller rikligt med stärkelse och blir derigenom ätlig. Märgen af flere arter nyttjas till beredning af ett slags sago eller af bröd. Jfr Cycas.
Den betydelse cykadéerna hafva inom nutidens vegetation är vida underordnad den, som de hade under de forna geologiska perioderna. Under stenkolsperioden funnos antagligen inga egentliga cykadéer, men deremot en grupp gymnospermer, som voro beslägtade på samma gång med cykadéerna och med barrträden och som kunna betraktas såsom föregångare till de förra. Cykadéer funnos med säkerhet vid slutet af den permiska perioden, och dessa fossiliers antal tilltog i hög grad under trias- och jura-perioderna,
under hvilken senare de, efter hvad det tyckes, nådde höjdpunkten af sin utveckling. De bildade då, jämte barrträd och ormbunkar, jordens betydligaste vegetation. Ännu vid början af kritperioden var deras antal ganska stort; men sedan de angiosperma dikotyledonerna uppträdt, blef deras rol alltmera underordnad. Cykadéerna, som då blefvo inskränkta nästan endast till jordens tropiska och subtropiska land, hade under nämnda geologiska perioder en mycket vidsträcktare utbredning, hvilket väl till största delen berodde på det varma klimat, som då var rådande på jordytan. Man har funnit lemningar af dem såväl på Grönland som på Spetsbergen. De fossila cykadéerna visa en betydligt större formrikedom än nutidens, och de tillhörde säkerligen flere grupper än nutidens Zamieae och Cycadeae. Äfven i Sverige voro de mycket allmänna vid tiden för bildandet af Hör-sandstenen och Skånes kolförande formation, och f. n. torde bortåt 40 olika slags cykadéblad derifrån vara kända. Äfven stammar och fröredningsorgan finnas der. Ldt. A. G. N.