Cydonia Pers., bot. farmak., ett från Pyrus L. utbrutet växtslägte, tillhörande nat. fam. Pomaceae, kl. Icosandria L. C. vulgaris Pers. (Pyrus Cydonia L.), Qvitten, en redan i forntiden bruklig medicinalväxt, anses härstamma från Ostindien eller Persien, men har sedan lång tid varit liksom inhemsk i Medelhafstrakterna samt odlas i mellersta Europa och kan äfven odlas i Sverige (ehuru frukterna utvecklas mindre väl der). Vissa slags äpplen och päron, hvilka man vill hålla vid en lågväxt form, ympas i våra trädgårdar på stammar af qvitten. Detta träd är alltid lågväxt, ibland buskformigt; grenarna äro utspärrade, bladen skaftade, äggrunda till omvändt äggrunda, helbräddade, undertill filtludna. Blommorna, ensamma i grenspetsarna, utvecklas vid sommarens början. Frukten är än päronlik, än äpplelik, gröngul, köttig, med fem rum, af hvilka hvart och ett innesluter 6--12 med hvarandra sammanhängande frön. Dessa äro officinella under namnet semina cydoniae,
qvittenkärnor, och tillföras oss från södra och mellersta Europa. Fröna i god drog sammanhållas, genom sin rika halt af växtslem i skalets yttersta lager, till tresidiga klumpar, som hafva två platta, i vinkel sammanstötande ytor och en kullrig ryggsida, å hvilken gränserna mellan fröna bilda en teckning, som påminner om ryggen af en gråsugga. Äppleoch päronkärnor äro deremot alltid fria från hvarandra. Lagda i vatten, omgifvas qvittenkärnorna snart af ett tjockt slemlager. Detta slem (svenska farmakopéns mucilago cydoniae) användes, liksom altérotens slem, i mixturer för att mildra andra läkemedel. Qvittenslem har äfven teknisk användning och torde ännu någon gång begagnas att stryka i håret för att få det att ligga slätt. O. T. S.
1. Cygnaeus, Fredrik, finsk skald och konstdomare, född d. 1 April 1807 i Tavastehus, der hans fader, Zachris C. d. y., då var kyrkoherde (sedermera blef han biskop, först i Borgå och derefter öfver de evangelisk-lutherska församlingarna i Ryssland, i hvilken egenskap han utvecklade en nitisk verksamhet som organisatör). Han blef student i Åbo 1823 samt filos. kandidat och magister i Helsingfors 1832, tjenstgjorde derefter några år såsom lärare vid finska kadettkåren i Fredrikshamn och sedermera vid skolor i Helsingfors. På grund af en 1839 utgifven och offentligen försvarad afhandling, Commentationis de Hannibale pars prior, blef han s. å. docent i historia. 1843 anträdde han en utrikes resa, från hvilken han återvände först 1847. Frukter af denna resa voro diktsamlingen Ljus och skugga (2 häften, 1845--46) och en urkundsamling, Bidrag till de nordeuropeiska folkens historia, hemtade ur sydeuropeiska källor (1848). 1854 utnämndes C., till innehafvare af den då nyinrättade professuren i estetik och modern literatur, för hvilken tjenst han speciminerat med afhandlingen Erik XIV såsom dramatisk karakter (1853). 1867 erhöll han afsked såsom emeritus.
C:i Skaldestycken utgåfvos samlade 1851--70 (6 delar). Andra och tredje delarna af denna samling innehålla de stora dramerna Claes Flemings tider (1851) och Hertig Johans ungdomsdrömmar (1854). Dikter förekomma äfven i de flesta af de många "ströskrifter" C. utgifvit, såsom Jaäkynttilät (1837), Höstispiggarne (1841), Afhandlingar i populära ämnen (2 häften, 1852--53), Små häften rörande litteratur och konst (1867--68) samt Drag ur våra kulturförhållanden och tänkesätt nu för tiden (1874). För öfrigt innehålla dessa skrifter uppsatser i historiska och estetiska ämnen, tal m. m. Nämnas böra jämväl de biografiska skildringarna Johan Jacob Nervander (1848), Joachim Zachris Duncker och hans omgifning (1858) samt Teckningar ur Frans Mikael Franzéns lefnad (1872). Äfven Runebergs skaldskap har C. gjort till föremål för granskning och tolkning, i skrifterna Om Fänrik Ståls sägner (1861) och Om Johan Ludvig Runeberg (1873, hufvudsakligen aftryck ur "Jaäkynttilät"). Kännetecknande drag i alla dessa skrifter äro: det glänsande bildspråket, som genom sin djerfhet oftast öfverraskar och hänför läsaren, men stundom äfven genom sin färgprakt verkar förvirrande, samt en stark hänförelse för lifvets ideala makter och en glödande fosterlandskärlek. Tillika njuter C. rykte för att hafva varit en bland Finlands utmärktaste talare. Genom dessa egenskaper har han äfven vid den personliga beröringen utöfvat stor inverkan på sina samtida, särskildt bland den akademiska ungdomen. Den fosterländska konsten, den dramatiska och musikaliska såväl som den bildande, hafva i honom städse haft en varm och trogen förkämpe. V.
2. Cygnaeus, Uno, den förres kusin, prest, det finska folkskoleväsendets grundläggare, f. i Tavastehus d. 12 Okt. 1810, blef student i Åbo 1827, filos. magister i Helsingfors 1836 och prestvigd 1837. År 1839 utnämndes han till pastor vid evangeliska församlingen i dåv. ryska området af nordvestra Amerika, med station på ön Sitka. Der gjorde han betydande naturalhistoriska samlingar, hvilka han sedan skänkte till det finska universitetet. Från 1846 var han anställd som pastor och lärare i svenska och finska församlingarna i Petersburg. 1858 utsågs han af finska senaten att på statens bekostnad taga kännedom om folkbildningen i utlandet och besökte för detta ändamål Sverige, Danmark, Preussen, Sachsen, Würtemberg, Baden, Österrike, Schweiz och Holland, hvarefter han afgaf ett utförligt Förslag till organisation af ett folkskolelärareseminarium samt folkskolorna i landet (1860). Detta förslag föranledde en liflig polemik, men blef i hufvudsak lagdt till grund vid organisationen af Finlands folkskoleväsende. 1861 utnämndes C. till inspektor för folkskolorna i Finland, och 1863--1869 var han direktor för det af honom organiserade folkskolelärare- och lärarinneseminariet i Jyväskylä, i Vasa län. 1871 och 1873 organiserade han lärarinneoch lärareseminarierna i Ekenäs och Nykarleby. Sedan 1870 har C. varit ledamot i den s. å. inrättade skolöfverstyrelsen. 1877 blef han filosofie hedersdoktor vid Upsala universitets jubelfest.
C:i pedagogiska system ansluter sig närmast till Pestalozzis, Fröbels och Diesterwegs principer. Som bas för undervisningsväsendet bibehåller han den kristligt sedliga undervisningen i hemmet. Om man skall kunna från grunden förbättra ungdomens fysiska och moraliska uppfostran, måste man, enligt hans mening, lägga särskild vigt på qvinnobildningen. Teckning, sång och gymnastik likställas af honom med de öfriga läroämnena, och handarbetet ingår i den finska folkskolans program som ett vigtigt formelt bildningsmedel, hvilket, utan att yrkesskicklighet dermed åsyftas, dock skall bibringa eleven allmän praktisk duglighet. Genom dessa egendomligheter, hvilkas genomdrifvande väsentligen bör tillskrifvas C:i energi, har den finska folkskolan tillvunnit sig mycket loford, bl. a. vid de två senaste verldsexpositionerna (1876 och 1878) äfvensom vid andra utställningar. E. G. P.