Däggdjur, Mammalia, zool., en till ryggradsdjuren (Animalia vertebrata) hörande klass, som skiljer sig från andra ryggradsdjur derigenom att dess medlemmar hafva mjölkkörtlar och derigenom att honan en längre eller kortare tid daggar (ger di åt) ungarna -- hvilka visa tecken till lif, redan då de födas -- med den mjölk, som nyssnämnda körtlar afsöndxa. Extremiteterna, hvilka merendels äro fyra, bära hos de flesta arterna fötter, mera sällan händer eller fenor. Käkarna äro försedda med tänder (undantagsvis kunna dock sådana fattas eller ersättas af hornbildningar), och de bägge underkäkshalfvorna sammanväxa tidigt med hvarandra. Vidare äro däggdjuren kännetecknade af sin hårbeklädnad, som likväl hos några slägten är ersatt af hornartade fjäll eller benhårda sköldar. Liksom foglarna hafva däggdjuren ett fyrarummigt hjerta och varmt blod, hvilket drifves till lungorna för att renas och syrsättas. De hafva således ett s. k. fullständigt blodomlopp. I likhet med både foglar och kräldjur andas de, ända från födelsen, med lungor. Kroppens grundform är ungefär densamma för alla däggdjur, med undantag af de vid ett hastigt påseende fogellika fladdermössen och de fisklika hvalarna. Däggdjuren gå, springa, klättra, "flyga", simma och dyka; men de äro fjättrade vid marken eller vattnet, och äfven de snabbaste bland dem öfverträffas vida af måttligt vingsnabba foglar. Landtdäggdjuren röra sig på fyra, mera sällan på två, ben -- i senare fallet endast med stor svårighet och, med undantag för menniskan, aldrig i fullt upprätt ställning. Apan kan nämligen på sin höjd gå lutande och endast kortare sträckor för hvarje gång; kängurun går ej på bakbenen, utan hoppar jämnfota, och springrottan lutar under rörelsen kroppen betydligt framåt. Åtskilliga däggdjur utmärka sig såsom klättrare, och några tillbringa hela sitt lif i träden. Fladdermössen hafva förmågan att fladdra i luften, eller, såsom man plägar uttrycka sig, "flyga", medelst en hud, som kan utspännas; men då deras "vingar" ej, såsom foglarnas, än släppa igenom luften, än hindra dess genomgång, utan göra motstånd vid hvarje rörelse, är den minsta vindfläkt dem till hinders och deras "flygt" omöjlig under en häftigare blåst. Ännu enklare är det slags "flygt" som tillskrifves vissa halfapor, gnagare och pungdjur, hos hvilka, nar de taga språng mellan träden, den mellan benen utspända huden gör tjenst som fallskärm. En ovanlig förmåga att simma och dyka besitta hvaloch säldjuren, hvilka deruti öfverträffa t. o. m. de skickligaste bland vattenfoglarna. Hjertats rörelser äro hos däggdjuren ej så hastiga som hos foglar af motsvarande storlek, och kroppsvärmen, som hos foglarna är 40° C., uppgår hos däggdjuren icke till mer än 36--38° C. Underligt är förhållandet med andningsverksamheten hos de däggdjur, som under vintern ligga i dvala. Ett murmeldjur, som i vaket tillstånd hemtar andan 72,000 gånger under två dagar, gör det endast 71,000 gånger under sin vintersömn, som varar i sex månader, och förbrukar således i detta tillstånd ej fullt 1/90 så mycket luft, som det skulle behöfva under lika lång tid i vaket tillstånd. Samtidigt sjunker blodets värme till något under 10° C. Dessutom äro under vintersömnen de vanliga näringsförrättningarna afstannade, och omsättningen i kroppsmassan sker då uteslutande på bekostnad af det rikliga förråd af fett, som djuret samlat under föregående sommar och höst. De flesta däggdjur hafva en stämma, som bildas i struphufvudet och består i ett bölande, ett tjutande, ett gnäggande o. s. v., hvarigenom de gifva uttryck åt sina känslor af ondska, glädje m. m. Endast några amerikanska apor låta höra ett qvittrande läte, som icke obetydligt påminner
om sångfoglarnas. Hvad den andliga begåfningen vidkommer, måste man obetingadt tillerkänna däggdjuren rummet framför foglarna; ty om också vissa sinnesverktyg hos hela ordningar ibland de senare nå en högre utveckling än hos något enda däggdjur, t. ex. synsinnet hos roffoglarna, är likväl däggdjurens klass öfver hufvud utrustad med en mera harmonisk utveckling af de yttre sinnena och dessutom med inre egenskaper och förmögenheter, till hvilka man hos foglarna finner endast obetydliga spår. Kroppsstorleken är hos olika däggdjur ofantligt olika. Man jämföre näbbmusen, som, utom den 5 centim. (1,7 t.) långa svansen, knappast mäter 10 centim. (3,3 t.) i längd och väger föga mer än 3 gram (0,7 ort), med Grönlandshvalen, som kan uppnå en längd af mer än 20 m. (67 f.) och en vigt af 60,000 kilogr. (1,412 ctr). Högst olika är också lifslängden. Vanligen antager man densamma vara 6--7 gånger så stor som den tid, hvilken åtgår, innan fortplantningsförmågan uppnås. I samma mån som utvecklingen går långsamt, tilltager således också åldern. Elefanten blir ända till två hundra år gammal, hvaremot rottor och möss på sin höjd uppnå sex års ålder. Däggdjurens utbredning öfver jorden är lika vidsträckt som foglarnas: däggdjur förekomma nämligen vid snögränsen lika väl som under tropikernas glödande sol. Hafva de flesta foglar förmågan att svinga sig högt upp i rymden, så tränga åtskilliga däggdjur deremot så mycket djupare ned i jorden och i hafvets afgrunder. I allmänhet kan man säga, att helaporna lefva inom det varma bältet i Gamla och Nya verlden, men halfapofna endast i de varma delarna af gamla verlden; att pungdjuren hafva sitt hemland hufvudsakligen i Australien, af hvars omkr. 140 arter däggdjur 110 tillhöra nämnda ordning, men att de tandfattiga däggdjuren saknas i Europas fauna, liksom de idislande och mångklöfvade i Australiens; att de enhofvade ursprungligen äro asiater och afrikaner samt att fladdermöss, rofdjur, gnagare och hafsdäggdjur finnas öfver hela jorden. De flesta däggdjur äro sällskapliga och lefva vanligen tillsammans med andra af samma art i större eller mindre skaror. Nästan alla till denna klass hörande djur vaka om dagen och sofva om natten. Dock äro de flesta fladdermössen samt icke få rofdjur nattdjur, som hvila och hålla sig dolda om dagen samt mot skymningen begifva sig ut för att söka byte. En stor mängd däggdjur hemta sin näring ur växtriket, hvaremot en del lifnärer sig af allahanda slags ryggradsdjur eller af insekter. Endast björnen, gräflingen och några få andra taga, i likhet med menniskan, sin föda ur både växtriket och djurverlden. Hvad slutligen vidkommer den nytta, som däggdjuren bereda menniskan, är denna i sanning stor. Visserligen uppställer ingen annan djurklass så fruktansvärda fiender emot henne, men uti ingen har hon häller så trogna tjenare och följeslagare.
Antalet arter af nu lefvande och kända däggdjur uppgår till något öfver 2,000, hvaraf Europa räknar ungefär 150. Det största antalet arter, åtminstone 400, räknar klöfdjurens ordning; det minsta kloakdjurens, endast 3. I systematiska indelningar af däggdjuren finner man icke sällan menniskan, under det af Linné henne tilldelade namnet Homo sapiens, bilda den första ordningen, Tvåhända (Bimana). De öfriga däggdjuren kunna indelas efter nedanstående schema.
I. Däggdjur med benartade, mer eller mindre tandbärande, aldrig näbblikt utdragna käkar och med tvänne nyckelben.
A. Utan hudveck eller säck på buken.
A.) Med bakre extremiteter.
a. Med framtänder åtminstone i endera käken.
a.) Med händer på alla eller åtminstone på de bakre extremiteterna: Ordn. 1. Primates. " 2. Prosimii.
b.) Utan händer på extremiteterna, som äro
1. väpnade med klor och
1) förenade genom en flyghud: Ordn. 3. Chiroptera.
2) ej förenade genom en dylik hud och
* intetdera paret fenlikt;
*) bland kindtänderna ingen roftand: Ordn. 4. Insectivora. " 5. Glires.
**) bland kindtänderna en flerspetsad roftand på hvardera sidan i hvardera käken: Ordn. 6. Carnivora.
** fenlika: Ordn. 7. Pinnipedia.
2. försedda med
1) en hof på hvarje fot: Ordn. 8. Perissodactyla.
2) 2--5 klöfvar på hvarje fot: Ordn. 9. Belluae. " 10. Pecora.
b. Utan framtänder: Ordn. 11. Bruta.
B.) Utan bakre extremiteter; de främre fenlika: Ordn. 12. Sirenia. " 13. Cete.
B. Med ett på buken beläget, af tvänne egendomliga bäckenben understödt hudveck, en pung eller en säck, i hvilken djuren bära sina vid födelsen föga utvecklade ungar: Ordn. 14. Marsupialia.
II. Däggdjur med näbblikt utdragna, hornartade, tandlösa käkar och med ett framför de vanliga nyckelbenen beläget tredje dylikt (motsvarande foglarnas s. k. gaffelben): Ordn. 15. Monotremata. J. G. T.
Dämman, fyr i norra delen af Kalmar sund, utanför köpingen Mönsterås. Den uppfördes 1872--74 på ett förut ytterst farligt undervattensgrund. Fyren är en omgående spegelfyr med blänk och har en lysvidd af 10 minuter. Till följd af grundläggningsarbetena har den blifvit den dyraste fyr i Sverige: den beräknas hafva kostat 186,871 kr. 1878 inrättades en lotsstation på samma plats.