Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Damiani

Ämne: Munkordnar och ordensgrundare · Påvar, biskopar, helgon och kyrkliga personer

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 3 (1880), sp. 823–824 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Damiani, Petrus, helgon, kardinalbiskop af Ostia, f. 1007 i Ravenna, tillbragte sin första ungdom som svinaherde hos en af sina bröder. En annan broder, vid namn Damianus (efter hvilken han sedan af tacksamhet kallade sig D.), satte honom dock i tillfälle att studera, hvarefter han slog sig ned som lärare i sin fädernestad, der han gjorde mycken lycka. Vid omkr. trettio års ålder blef han eremit, tillbragte som sådan en tid under den strängaste askes och ingick längre fram i klostret Santa croce d'Avellana, hvars prior och abbot han sedan blef. Der gjorde han sig känd som en mycket sträng sededomare samt egnade sig med kraft och ifver åt upphjelpandet af den sjunkna tukten bland klerus i allmänhet. Mot sin egen vilja tvangs han att 1057 mottaga kardinalbiskopsstolen i Ostia, men afsade sig efter någon tid denna befattning för att återgå till klosterlifvet. Äfven efter sin afsägelse användes han åtskilliga gånger såsom påflig legat i flere maktpåliggande ärenden. I denna egenskap verkade han t. ex. med nit och framgång för Clugny-klostrens reformering, hindrade genom sitt kloka och bestämda uppträdande kejsar Henrik IV:s tilltänkta äktenskapsskilnad och lyckades genom sitt inflytande återknyta Ravennas förbindelse med den påfliga stolen. Vid alla dessa tillfällen visade han sig som en öfverlägsen ande och synnerligen mån om kyrkans bästa. Han var personlig vän med Hildebrand (Gregorius VII), liknade honom i mycket och utöfvade i flere hänseenden en vägrödjande verksamhet för genomförandet af hildebrandismens reformatoriska idéer. Afskaffandet af simonien och införandet af de andliges celibat voro de ledande grundtankarna i all hans kyrkliga verksamhet. Han dog i Faënza d. 23 Febr. 1072. -- Under sin vistelse i klostret Santa croce d'Avellana författade han den bekanta Liber gomorrhianus, i hvilken han på det mest skoningslösa sätt gisslade presterna för deras utsväfvande lefnadssätt. Han skref jämväl en stor mängd bref, traktater, tal och helgonbiografier m. m., som först utgåfvos af Constantin Cajetanus (1606--15) och sedermera flere gånger blifvit omtryckta, bl. a. 1642 och 1663. En af D:s epistlar, innehållande en undersökning om Guds väsende och egenskaper, öfversattes till svenska af Ericus Olai. (Jfr I. Laderchi, "Vita S. Petri Damiani", 1702, och Schröckh "Kirchengeschichte" XXII: 523--545.) J. H. B.