De Witt, Johan (Jan), holländsk statsman, f. i Dordrecht 1625, tillhörde en gammal patricisk slägt och fick en mycket omsorgsfull uppfostran. Från sin fader, Jakob D., som var borgmästare i Dordrecht och medlem af Hollands generalstater, ärfde han hatet till det oraniska huset och dess ståthållareskap, och efter honom blef han hufvudmannen för det aristokratisk-republikanska storborgarepartiet i Nederländerna. Såsom sin födelsestads sekreterare inlade D. så stora förtjenster, att han 1653 utsågs till Hollands "raadpensionaris", d. v. s. statssekreterare, och derigenom fick ledningen af republikens angelägenheter i sin hand. Hans sträfvan gick ut på att alldeles undantränga det oraniska partiet samt, genom sparsamhet och omvårdnad af industri och handel, förbättra den finansiella ställningen. Bevakandet af republikens handelsintressen förde, mot hans vilja, till krig. Redan vid hans tillträde till styrelsen befann sig Holland i krig med England. Fred slöts 1654, icke utan tillfredsställelse för D., men på ett för nationen sårande sätt. Bland fredsvilkoren ingick nämligen en hemlig artikel, som uteslöt det oraniska huset från alla statsämbeten. Karl X Gustafs framgångar mot Polen och Danmark (1655--60) ledde, trots svenskarnas försök att genom beviljandet af handelsförmåner blidka holländarna, till fientligheter mellan republiken och Sverige, och för att värna holländarnas handelsvälde i Östersjön motarbetade D. energiskt Karl X:s forsök att blifva herre öfver Sundets bägge stränder. Efter ett nytt, lyckligare krig med England (1665--67), hvarunder D. ådagalade en okuflig kraft, ändrade han plötsligt sitt politiska system. Genom trippelalliansen (1668) förband han sig med England och Sverige mot sin forne bundsförvandt Ludvig XIV, som genom sitt angrepp pade spanska Nederländerna 1667--68 tycktes honom hota republikens frihet och Europas jämnvigt.
Frankrike tvangs genom trippelalliansen (1668) till fred. Året förut hade D. nått sitt lifs mål, då Generalstaterna förmåddes antaga det s. k. eviga ediktet, hvarigenom ståthållareämbetet för alltid förklarades afskaffadt. D. in vaggade sig nu i fullkomligt lugn. Men i sjelfva verket undergräfdes hans ställning genom det mot honom fientliga calvinistiska presterskapets agitation och genom den unge prins Vilhelms af Oranien tilltagande popularitet. När så Ludvig XIV 1672, för att hämnas, störtade sig öfver republiken, som stäckt hans planer och i hvilken ingenting var förberedt med afseende på kriget, valdes prins Vilhelm till högste befälhafvare och ståthållare. D., hvilken underskattat vidden af den fara, som hotade från Frankrike, samt försummat armén, utropades som förrädare och nedlade i Juli 1672 sitt ämbete. Hans broder Cornelis D. (f. 1623), som varit en trogen understödjare af hans politik och vunnit mycken ära på den holländska expeditionen uppför Themsen 1667, blef på en falsk anklagelse för mordförsök mot prinsen af Oranien dömd till lifstidsfängelse i Haag. Vid ett besök, som D. gjorde hos sin broder i fängelset, uppstod ett mot dem riktadt pöbelupplopp i staden, hvarvid de bägge bröderna bokstafligen sletos i stycken, d. 20 Aug. 1672. D:s Mémoires utkommo 1709, och 1725 utgafs hans brefvexling, Brieven van J. De W. Jfr "Histoire de la vie et de la mort des deux illustres frères C. et J. De W." (1709), af m:me Zoutelande, och Simons "Johan De W. en zijn tijd" (1832). J. Th. W.