Delfi

*Delfi. Om D:s topografi må följande tilläggas. Till D. förde tre hufvudvägar: en från ö. (Beotien), två från v. (Kriseiska slätten); vid dem alla funnos grafplatser tätt utanför stadens mark, till en del inhuggna i den fasta klippväggen och ännu väl bevarade. Vägen från ö. gick först genom ett slags förstad, der en rad mindre tempel låg, af hvilka Athene Pronaias var det största. Der funnos dessutom helgedomar för de båda delfiske heroerna Fylakos och Autonoos och gymnasiet, öfver hvars ruiner Panagiaklostret är bygdt. Vägen gick derefter förbi Kastalia till Apollohelgedomen, som var omgifven af en ringmur, af hvilken stora delar återstå (nu kallad Helleniko). N. v. derom låg stadion (nu kalladt Lakkoma), och s. om detta, vid en af hufvudvägarna mot v., låg, nära den vestra grafplatsen, synedrion (amfiktyonernas församlingsplats, nu ombildad till kyrka, Hagios Elias). På Apollohelgedomens plats låg till 1892 byn Kastri, hvarför det endast i ringa mån varit möjligt att företaga utgräfningar. Partiella gräfningar hafva företagits af bl. a. C. O. Müller (1840), Foucart (1860) och Haussoullier (1880), men möjlighet för en grundlig kännedom om lokalerna bereddes först genom en fullständig utgräfning, hvartill franska staten 1891 beviljade 1/2 mill. frcs. Hela byn Kastri exproprierades, spårväg anlades för att aflägsna grus och jord, och hösten 1892 började franska arkeologiska institutet utgräfningen. De hittills utgifna meddelandena gifva upplysning i synnerhet om helgedomens sydöstra del. Hufvudingången finnes på ringmurens östra mot Kastalia vända sida. Från ingången leder »den heliga vägen» först ett stycke mot v., vänder derefter i rät vinkel mot n., går sedan i en båge mot ö. förbi det ö. om templet belägna stora altaret, följer sedan templets norra och vestra sidor samt mynnar slutligen ut på den södra sidan. Längs vägen ligger en rad fotstycken, som i forntiden burit större votivgåfvor, vidare flere skattkamrar, som grekiska och andra stater uppfört för att mottaga de dyrbarheter, hvilka sändes som gåfvor till Apollo, såsom Sikyons, Sifnos', Athens, den sistnämnda störst och vackrast, till formen ett antetempel med doriska pelare. Af denna byggnads enskilda delar har man funnit så många, att man möjligen kan rekonstruera den. Undersökningen af sjelfva Apollotemplets ruiner bragte endast missräkning: det berömda tempel, som på 500-talet f. Kr. byggdes af Alkmaeoniderna, har blifvit fullständigt förstördt. Det har visat sig vara ett misstag af Strabon och Pausanias, när de beteckna det på deras tid existerande templet såsom identiskt med det af Alkmaeoniderna uppförda. De fundament af Apollotemplet, hvilka vid de franska utgräfningarna blifvit bragta i dagen, förskrifva sig efter all sannolikhet från en nybyggnad i förra hälften af 300-talet f. Kr. Äfven i början af den romerska kejsaretiden synes en större ombyggnad hafva egt rum. Angående templets närmare utseende hafva de franska gräfningarna icke kunnat meddela någon vidare upplysning. Deremot hafva gräfningarna bragt i ljuset en hel mängd märkliga skulpturfynd (företrädesvis tillhörande den arkaiska konsten) samt inskrifter, bland hvilka särskildt må nämnas några på sten inristade hymner med musikalisk notskrift. Jfr Pomtow: »Beiträge zur topographie v. D.» (1889), och »Bulletin de correspondance hellénique» (1893 o. f.).