Delfi (Lat. Delphi, Grek. Delfoi), stad i forngrekiska landskapet Phocis, vid foten af berget Parnassos, nära den åt muserna helgade källan Kastalia och floden Pleistos. Dess stora betydelse härrörde från det der befintliga berömda oraklet, hvars uppkomst grundade sig på de ur en jordremna framträngande dunsterna, hvilka man tillade en inspirerande verkan. Oraklet säges ursprungligen hafva tillhört Gaia (jordgudinnan) samt från henne öfvergått först till Themis och slutligen till Apollo. Dess besittningstagande af sistnämnda gudomlighet sattes i förbindelse med dödandet af draken Python, hvarifrån man äfven härledde det äldre namnet Pytho, hvarunder orten redan i de homeriska sångerna prisas för sitt med rika skatter välsignade orakeltempel. Sedan detta urgamla tempel nedbrunnit (548 f. Kr.), insamlades från hela Grekland bidrag till dess återuppbyggande, hvilket för ett pris af 300 talenter (öfver 1,200,000 kr.) öfvertogs af de från Athen fördrifne alkmaeoniderna och af dem utfördes på ett ännu praktfullare och kostsammare sätt, än ackordet beskref. Det nya templet smyckades sedermera af attiska konstnärer med härliga bildverk. I dess försal (pronaos) lästes tänkespråk af Greklands "sju vise". I den innersta helgedomen (adyton) öppnade sig den orakelgifvande jordremnan, och der befann sig äfven den s. k. "jordnaflen" (omfalos), ett kägelfonnigt marmorblock, hvilket betecknade D. såsom jordens medelpunkt. -- Det delfiska oraklet förestods af ett talrikt och väl organiseradt presterskap, hvilket såsom sitt verktyg begagnade den s. k. Pythia, Apollos prestinna. När oraklet skulle rådfrågas, fördes Pythia, efter förberedande offer och reningsceremonier, in i tempelcellan, der hon tog plats på en trefot öfver den nyssnämnda jordremnan. Under inflytande af de uppstigande giftiga ångorna råkade hon i ett krampaktigt ekstatiskt tillstånd och utstötte osammanhängande ord. Dessa blefvo derefter af presterna sammansatta, i episkt versmått, till svar, som oftast voro dunkla och mångtydiga; i en senare tid gåfvos dock orakelsvaren merendels på prosa. Till en början lära orakelsvar hafva meddelats endast en gång om året, på sjunde dagen af vårmånaden "Bysios", men sedermera under en viss tid hvarje månad. De många orakelsökande medförde naturligtvis rika skänker, och derigenom hopades småningom omätliga skatter. Genom vidsträckta förbindelser och ett klokt aktgifvande på tidens tecken kunde presterna mången gång meddela välgrundade råd och förutsägelser med afseende på krigsföretag, koloniers anläggande och andra politiska angelägenheter. Också var oraklets inflytande under den äldre tiden synnerligen stort inom hela den grekiska verlden; framför allt lade spartanerna, såsom ifriga Apollodyrkare, stor vigt på att stå i godt förhållande till detsamma och att i alla sina företag låta leda sig af dess röst. Äfven främmande furstar och stater sökte mången gång råd hos den delfiske guden. Småningom förlorade dock oraklet sitt anseende, dels till följd af stigande upplysning, dels äfven derför att presterna genom uppenbar partiskhet och besticklighet ådrogo sig allmänt misstroende, så att t. ex. Cicero kunde beteckna de från D. utgående orakelsvaren såsom i högsta grad föraktliga. Under den romerska kejsaretiden höjde sig oraklet åter något i anseende, men det rådfrågades mestadels endast i fråga om obetydliga privata angelägenheter. I kyrkofädernas skrifter angripes det med stor bitterhet såsom en af hedendomens fästepunkter. -- I D. höll det amfiktyoniska förbundet (se Amfiktyoner) den ena af sina två årliga sammankomster, och skyddandet af det delfiska templet var ett af dess vigtigaste åligganden. Under dess ledning stodo äfven de hvart fjerde år till Apollos ära firade pythiska spelen. -- I politiskt hänseende var D. under äldre tider beroende af den närbelägna staden Krisa, i hvars hamn, Kirrha, de sjöledes ankommande delfiske pilgrimerna brukade landstiga. Men de utpressningar, som Krisas innevånare tilläto sig mot dessa pilgrimer, föranledde det af Amfiktyonerna anstiftade "heliga kriget" (596--586), hvilket slutade med Krisas fullständiga förstöring. Stadens område, det s. k. Krisaeiska fältet, helgades åt Apollo, och dess användning till profana ändamål belades med strängt straff. Med spartanernas biträde frigjorde sig delfierna sedermera (448) äfven från det phociska stadsförbundet. Visserligen blefvo de kort efteråt af athenarna, genom det s. k. "andra heliga kriget", tvungna att återinträda i sitt gamla förhållande till de phociska städerna, men genom Nicias' fred (421) erkände äfven Athen D. såsom en oberoende stat. Under det "tredje heliga kriget" (357--346) satte sig phocierna i besittning af de rika tempelskatterna och befäste sig i den förut öppna staden. Genom den macedoniske Filips inblandning blefvo de likväl slutligen besegrade och skoningslöst straffade. Sedermera bibehöll D., åtminstone till det yttre, sin sjelfständighet ända till det romerska kejsarerikets sista dagar. -- Af fornleinningar kan man i D. ännu skönja grundmurarna af det stora Apollo-templet och den omgifvande inhägnaden (peribolos) äfvensom mer eller mindre tydliga spår af åtskilliga dels inom och dels utom denna inhägnad belägna byggnader, bl. a. ett stadion och en teater (båda afsedda för de pythiska spelen), ett gymnasion och flere mindre tempel. Äfven återfinnes den inom templets peribolos upprinnande heliga källan Kassotis, hvars vatten begagnades vid religionsceremonierna. På det
gamla D:s område ligger nu den nygrekiska byn Kastri. A. M. A.