Delille

Delille l. Delisle [dölil], Jacques, fransk skald, föddes d. 22 Juni 1738 och var skollärare först i Amiens och sedan i Paris. 1769 framträdde han med en öfversättning af Virgilii "Georgica", hvilken förskaffade honom en plats i Franska akademien och anställning som professor i latinsk poesi vid Collége de France. Hans första sjelfständiga arbete, Les jardins ou l'art d'embellir les paysages (1780), anses för en af den franska literaturens bättre lärodikter. Vid utbrottet af den franska revolutionen (1789) förlorade han sin professorssyssla och sin förmögenhet. 1794 skref han Ode sur l'immortabilité de l'âime, med hvilken dikt han lär hafva uppskakat terroristernas samveten. S. å. emigrerade han till Schweiz, der han utgaf dikterna Homme des champs, ou les géorgiques françaises (1800) och Le malheur et la pitié (1803), i hvilket senare skaldestycke han gaf uttryck åt sin smärta öfver fäderneslandets olyckor. Från Schweiz begaf han sig till Tyskland och från detta land till England der han öfversatte Miltons "Paradise lost" (1805). 1801 återvände han till Paris och blef kort derefter å nyo anställd vid Collége de France. Efter denna tid utgaf han bl. a. Trois règnes de la nature (1809), ett slags naturhistoria i vers, dikten La conversation (1812), ett försök till porträttering af åtskilliga typiska gestalter, och en öfversättning af "AEneiden". Död d. 1 Maj 1813. D:s literära anseende hvilar företrädesvis på hans starkt parafraserade öfversättning af "Georgica" och på "Les jardins".