Dictamnus L., bot. och farmak., växtslägte af nat. fam. Rutaceae, kl. Decandria L., ordn. Monogynia. Dit hör blott en enda art, D. albus L., diptam, en vacker, ända till 3 f. (nära 1 m.) hög ört, hvilken ofta odlas som prydnadsväxt i trädgårdar; vild finnes den i södra och mellersta Europa samt i Asien. Bladen äro parbladiga, blommorna hvita eller röda, tämligen stora och sittande i stjelkens spets, der de bilda vackra, långa, uppräta klasar. I körtlar, hvilka till stor mängd förekomma på stam och blad samt i blomställningen, innehåller växten en eterisk olja, som gifver den en starkt aromatisk lukt. Under varma och ljusa sommarqvällar afdunstar denna olja i sådan mängd, att man stundom kan antända den utströmmande gasen. Roten, radix Dictamni albi 1. Fraxinellae, förekommer i cylindriska, olikstora, fingertjocka stycken, med smutsigt hvit eller svagt gulaktig bark, som lätt aflossas från den fasta, hvitaktiga veden. Den friska roten har en stark, vidrig lukt och skarp, aromatisk smak; den torra deremot föga lukt och en slemmigt bitter smak. Under medeltiden var denna rot ett högeligen berömdt läkemedel, hvilket i synnerhet prisades som verksamt mot förgiftningar. I Sverige var den officinel, tills nuvarande farmakopé blef gällande (1870), och i andra land nyttjas den stundom ännu mot hvarjehanda sjukdomar, mest mot epilepsi (fallandesot). Det af Sloet van Oldbruitenburg utbasunade hemliga medlet mot nämnda sjukdom bestod af
ifrågavarande rot. De späda bladen användas i Sibirien såsom ett förträffligt te-surrogat. Ldt. O. T. S.