Dimma

Dimma, meteor. När ånga uppstiger från en kokande vattenmassa, uppstår imma, som utgöres af en mängd små, i luften sväfvande vattenblåsor. Imman är icke ånga i egentlig fysikalisk mening, utan förtätad ånga. Om vattenångans förtätning sker i stort, såsom i fria luften, uppstår hvad vi kalla dimma, hvilken således är i stort detsamma som imman från kokande vatten. Dimma bildas företrädesvis när vattnet i sjöar, floder eller fuktig mark är varmare än den med fuktighet mättade luften. Den vattenånga, som alstras till följd af vattnets eller jordytans högre temperatur, förtätas genast åter, så snart den kommer upp i den kallare, med vattenånga redan mättade luften. Är luften icke mättad med ånga, så utfälles ej dimma, äfven om luften har lägre temperatur än marken eller vattnet. Ångan kan då utbreda sig i luften utan att förtätas. -- Af hvad här anförts följer, att företrädesvis om hösten dimma måste uppstå öfver sjöar, floder och sänka trakter. Kuster, mot hvilka hafsströmmarna föra varma vattenmassor, äro särdeles dimmiga. Sådant är, till följd af golfströmmens inverkan, förhållandet t. ex. i England och Newfoundland. Äfven under andra förutsättningar än de nu nämnda kan dimma uppstå. Öfver floder ser man stundom tät dimma, emedan luften är varmare än vattnet eller isen. I detta fall är den varmare, öfre, luften mättad med fuktighet och afkyles genom beröring med de kallare, lägre, lagren, så att vattenångan förtätas och utfälles. Dimma bildas dock ej endast öfver floder och sjöar, utan äfven öfver land, om genom luftströmmarnas inverkan varma fuktiga luftmassor blandas med kallare och bringa deras temperatur under daggpunkten. L. A. F.