Diskont (Ital. sconto, Fr. escompte, af Lat. computus, beräkning), bankv., kallas i vissa fall det afdrag från en skuldsummas nominalbelopp, som göres vid skuldens betalande eller fordringens inköpande. Sådana afdrag förekomma hufvudsakligen vid köp af sådana fordringar, som fordringsegaren af rättsliga eller faktiska skäl ej kan genast
utkräfva af gäldenären. De hafva i främsta rummet sin grund deri att den summa köparen betalar bör afkasta en ränta från den tid köparen utgifver den och till dess han kan få liqvid af gäldenären. Derför bör den, som på förhand köper en skuldförbindelse, erhålla ett afdrag från förbindelsens nominalbelopp, liksom den, hvilken genom fordringens försäljning får sina penningar på förhand, har skäl att underkasta sig ett sådant afdrag. För beqvämlighets skull beräknas detta vanligen efter storleken af skuldens nominalbelopp och kallas då diskont. Men ett dylikt afdrag kan äfven förekomma, när en gäldenär inlöser sin skuld, förrän han är pligtig dertill -- en operation, som af juridiska skäl ofta nog iklädes formen af ett köp af fordringen. Om den skuldförbindelse, som betalas eller öfverlåtes, löper med vanlig ränta, saknas ofvannämnda skäl att fordra eller underkasta sig ett afdrag. Diskont förekommer derför hufvudsakligen vid köp eller förutbetalning af räntefria förbindelser, och sådana böra, af lätt insedda skäl, i regeln kunna snart utkräfvas för att affären skall komma till stånd. Med ordet diskontering betecknas derför egentligen åtgärden att emot öfverenskommet afdrag köpa korta räntefria fordringar, i synnerhet vexlar. Diskontering är en ytterst vigtig gren af bankverksamheten. Genom diskontering erhåller en bank en för sig lämplig, inkomstgifvande placering af de penningekapital, öfver hvilka den förfogar, liksom å andra sidan varutillverkare och handlande, genom att låta diskontera sina vexlar eller andra affärspapper, tidigare än eljest utbekomma värdet af de varor de sålt på kredit. Diskontering af korta papper är således en af de hufvudformer, under hvilka krediten tillgodoser den materiella produktionens behof af rörligt kapital. Den procent, hvarefter diskont-afdraget beräknas, beror naturligtvis i icke ringa mån på det förtroende, som det diskonterade affärspapperet ingifver. Men diskonträntan, äfven å bästa slag af papper, är mycket olika under olika tider och på olika orter. Det säger sig sjelf, att denna ränta står i ett visst sammanhang med den i landet eljest vanliga räntefoten; men den är underkastad mycket tätare och starkare svängningar än den vanliga räntan å långa lån. Detta beror först och främst derpå att en större vexling råder i förhållandet mellan tillbud och efterfrågan å kapital för diskontering, men äfven på beskaffenheten af de kapital, som dertill användas. Dessa kapital söka nämligen placering för kort tid; de kunna och böra derför mera än de, som placeras i långa lån, betinga en ränta, som är afpassad efter hvarje förändring i förhållandet mellan tillbud och efterfrågan. Enär det företrädesvis är bankerna, som idka diskonteringsaffär, kunna dessa genom höjning eller sänkning af diskonteringsräntan uppmuntra eller hejda spekulationen, allt efter penningemarknadens tillstånd. De regler, som i detta afseende äro att iakttaga, har man kallat diskonteringspolitik.
I Sverige har man sedan lång tid tillbaka diskonterat ej endast sådana papper, hvilka angifva en fordran å annan person än den, som öfverlåter densamma, utan äfven reverser, utställda af den sistnämnde sjelf, hvilken sålunda icke öfverlåter en fordran, utan sjelf (vanligen under aflemnande af hypotek) på diskonteringsvilkor upptager ett lån, som man derför kallat diskontlån. Anstalter, som bedrifvit diskontering eller utlemnat diskontlån, hafva i Sverige ofta benämnts diskonter. De hafva än bestått af bolag, ehuru privilegierade af staten, än varit rena statsanstalter, än sådana statsanstalter, i hvilka enskilda personer fått deltaga inom en viss gräns. Utom vinst å det använda kapitalet har ändamålet uppgifvits vara näringarnas uppmuntran. Såsom sådana anstalter märkas: Diskontkompagniet i Stockholm och Diskontkontoret i Göteborg, båda privata bolag: det förra privilegieradt 1773, det senare 1783; det förra med, det senare utan understöd genom lån af offentliga medel. Förstnämnda bolag ersattes 1787 af Generaldiskontkontoret, som drefs med af staten tillsläppt grundkapital och för statens räkning. I sammanhang med Riksgäldskontorets inrättande och det första utgifvandet af riksgäldssedlar bildades år 1789 ett särskildt diskontverk för diskontering med Riksgäldskontorets sedlar. Fonden anskaffades genom association mellan staten och enskilda bolagsmän. Detta kontors rätt att lemna diskontlån i riksgäldssedlar upphörde 1792, då i stället Riksgäldsdiskonten inrättades, i hvilken enskilda fingo deltaga till 1/5. En likartad anstalt, bestående af privata delegare och med skyldighet att lemna en del af vinsten till Riksgäldsdiskonten, inrättades 1797 i Götaborg, i stället för Diskontkontoret derstädes. När år 1800 beslut fattades, att riksgäldssedlarna skulle realiseras genom banken, bestämdes, att denna, såsom en ersättning för de uppoffringar realisationen ådrog densamma, skulle få på sig öfverlåten Generaldiskontkontorets och Riksgäldskontorets diskonteringsrätt. Med anledning deraf inrättades 1802 Allmänna diskontverket, med fonder från banken och med rätt för enskilda att deruti ingå till 1/3. I aflägsnare orter skulle dock enskilda diskonteringsbolag få bildas. Så uppstodo disjtontinrättningarna i Göteborg (1802), Malmö (1803), Åbo (1805) och, till understöd för Göta kanal, Götakanaldiskonten i Göteborg (1810) -- den sistnämnda med kanalens aktie-egare till intressenter. Dessa enskilda diskonter ha de betydande kreditiv på Riksbanken; men de tre förstnämnda skulle lemna en del af sin vinst till nämnda bank, den sistnämnda använda den vinst, som öfvergick en viss procent, till arbete å kanalen. 1816 upphörde enskilda delegares rätt att deltaga i Allmänna diskontverket, som derefter kallades Bankodiskontverket. Genom oredlig och försumlig förvaltning kom Malmö diskont på obestånd 1817, och detta hade de öfriga diskonternas fall till följd. För att hindra större olyckor måste staten åtaga sig diskonternas utredning, men led dervid stora förluster på Malmö- och Götakanal-diskonterna. Sedan den tiden hafva, på ett undantag när, de anstalter, som drifvit diskontrörelse, benämnts banker, ehuru Riksbankens diskontering länge utöfvats af särskilda afdelningar under namn af diskonter. Det nämnda undantaget är
Manufakturdiskontkontoret. En fond, hvars bildande började 1727 och som ifrån 1739 kallades manufakturfonden samt hade till ändamål att understödja nyttiga fabriker, ställdes 1766 under Kommersekollegium, i hvilket ett kontor med ofvannämnda namn besörjde dess förvaltning. Fondens tillgångar såväl som en särskild fond, "ulldiskontfonden", samt ett af riksdagen beviljadt kreditiv å banken användes till understöd åt näringsidkare, dels genom diskonteringar å kortare tider, dels genom förlagslån enligt vissa bestämmelser (det sista reglementet är af d. 30 Okt. 1844). År 1873 bestämdes, att diskonteringarna skulle upphöra och att hvad som återstod af tillgångarna, sedan kreditivskulden blifvit betald, skulle ingå i förlagslånerörelsen. Vid början af år 1878 öfvertogs förvaltningen af manufakturförlags-lånefonden af Statskontoret. C. G. H.