Döbeln, stad i sachsiska regeringsområdet Leipzig. Den är belägen i en kitteldal och delvis anlagd på en ö i floden Mulde. 10,969 innev. (1875). Yllemanufakturer, cigarrfabriker, jerngjuteri och maskinfabrik. Stora spanmålsmarknader. Vid D. ligger badorten Staupitzbad.
1. Döbeln, Johan Jakob von (före adlandet Döbelius), universitetslärare och läkare, f. 1674 i Rostock, blef 1695 med. doktor, begaf sig 1696 på en resa till England, men blef väderdrifven till Göteborg, utöfvade der någon tid medicinsk praktik, utnämndes sedermera till provinsialläkare, först i Bohus län (1697) och sedan i Skåne (1699), samt blef 1710 med. professor vid Lunds universitet. Han adlades 1717. Död 1743. Skrifter: Carmen heroicum LXXX versibus conscriptum ob Narvam obsessam (1700), Beskrifning om Ramlösa (1708), Historia inediae Estherae (1715) och Historia academiae Lundensis (1740--42). D. upptäckte och undersökte Ramlösa helsobrunn, som 1707 öppnades för allmänheten.
2. Döbeln, Georg Karl von, den förres sonsons son, friherre, militär, föddes d. 29 April 1758 på Stora Torpa, i Segerstads socken af Skaraborgs län. (Han var döpt till Göran Karl, men förändrade det förra namnet.) Vid åtta års ålder blef han faderlös och sattes då i Tuns skola, vid foten af Halleberg. Det var föräldrarnas önskan, att han skulle blifva prest, ehuru han dertill "saknade gåfvor både af naturen och af nåden"; men hans halsstarrighet segrade, och han fick 1773 ingå vid amiralitets-kadettkåren i Karlskrona. 1775 tog han officersexamen. På sin förmyndares enträgna uppmaningar aflade han derefter juridisk examen och åtföljde i två år häradshöfdingar på ting; men krigslusten stod ej att besegra, och D., som 1778 blifvit sekundadjutant vid Sprengtportens värfvade regemente (förlagdt till Skåne), begaf sig i Juli 1780 till Paris, för att söka anställning som frivillig i amerikanska frihetskriget. Efter tretton månaders vistelse i nämnda stad skulle han, försedd med rekommendationsbref af det amerikanska sändebudet Benjamin Franklin, såsom artilleribefälhafvare åtfölja en kapare; men i stället ingick han vid grefve de la Marcks tyska regemente, som fått order att marschera, ovisst hvarthän. I Febr. 1782 afgick detta regemente till Ostindien. D. var till en början "grenadier à la suite" på egen bekostnad, men utnämndes inom kort till underlöjtnant på stat och befordrades i Sept. 1783, efter att hafva blifvit sårad i den stora bataljen vid Cuddalor, till kapten, hvarjämte han erhöll uppdrag att upprätta en karta öfver krigsteatern och öfver nämnda batalj. Efter freden i Versailles (s. å.) fick han en fransk lifstidspension, hvilken han dock förlorade under revolutionen. 1784--88 var han de la Marcks adjutant. 1788 begaf sig D., som 1785 genom ackord blifvit löjtnant vid Sprengtportens regemente, hem till Sverige för att deltaga i kriget mot Ryssland. I den heta drabbningen vid Porosalmi, d. 13 Juni 1789, träffades han i pannan, mellan ögonen, af en förlupen gevärskula. När ryssarna kort derefter intogo S:t Michel, blef
han fången, men fick tillstånd att begifva sig till Stockholm för att vårda sin blessyr. Såret växte dock aldrig fullt igen, utan måste ständigt hållas täckt af en bindel. 1789 blef D. major vid Savolaks infanteriregemente, 1793 sekund-major och s. å. öfverstelöjtnant vid Vestgöta-Dals regemente. 1796 erhöll han transport till Skaraborgs regemente, och 1805 blef han sekundchef vid Nylands regemente. 1793--1808 lefde han som landtbrukare på sina officers-boställen (sist på Friggesby. nära Helsingfors) och samlade sig derunder en liten förmögenhet -- "och så bröt kriget ut". Med utmärkelse deltog D. i striderna vid Lahintalo-Ypperi och Viret-Pyhäjoki, d. 16 April 1808. Den 17 s. m. blef han befälhafvare för Björneborgska brigaden, i spetsen för hvilken han bidrog till segern vid Siikajoki (d. 18 s. m.), Ny-Karlebys intagande (d. 24 Juni) och segern vid Lappo (d. 14 Juli). Såsom högste kommenderande vann han efter nio timmars kamp segern vid Kauhajoki, d. 10 Aug., en af de bäst beredda och utförda striderna under hela kriget. "Det gick som på ett exercisfält". Den 26 s. m. for han, sjuk af öfveransträngning, till Vasa och låg der till sängs till d. 12 Sept., då bekymmer och ängslan för härens belägenhet drefvo honom upp igen. Ryssarna sökte afskära hufvudhärens återtåg genom att vid Juutas intränga på kustvägen, norr om hären. Detta hindrades af D. genom segern vid Juutas, d. 13 Sept. Dagen derefter led hufvudhären det afgörande nederlaget vid Oravais. Samma dag afgaf D. sitt namnkunniga förslag att hela svenska hären skulle kasta sig in mellan sjöarna i det inre landet, afskära ryssarnas förbindelser, tvinga fienden att lemna kusten, hvilken derigenom skulle öppnas för svenska landstigningar, och ställa den ryska hären mellan tvänne eldar samt dymedelst förmå den till en afgörande strid omkring Tavastehus och att man vidare, för den händelse man der blefve slagen, borde söka gränsen till Ryssland, alltjämt attirerande fienden. "Om slutligen allt skulle förloras, vore punkten, der det skedde, indifferent; Petersburg eller Torneå blefve detsamma". Men Klingspor var, såsom ofta, frånvarande från hären, och Adlercreutz kunde ej på eget bevåg företaga en så fullständig omkastning, fastän han fann projektet "väl grundadt", ehuru visserligen "något djerft". Den 19 Sept. måste D. åter såsom sjuk intaga sängen och fördes derefter långsamt framför hären till Brahestad. I början af Okt. blef han utnämnd till befälhafvare på Åland och s. m. till generalmajor. Ehuru ej tillfrisknad, afreste han d. 29 s. m. landvägen till Sverige och ankom d. 20 Nov. till Gefle. Af den för tidiga ansträngningen sjuknade han å nyo och kunde först d. 11 Febr. 1809 tillträda sitt befäl. Åland skulle i det yttersta försvaras såsom utgångspunkten för kommande försök att återtaga Finland. Men der stodo endast något öfver 4,000 man goda trupper. Ryssarna angrepo, omkr. 16,000 man starka. Som hafvet var tillfruset, kunde D. kringgås öfverallt, och derför drog han sig d. 17 Mars, i full snöyra, öfver isen, undan till Grislehamn. Från denna plats sände han bud till den ryske befälhafvaren, med uttalande af det hoppet att fred snart skulle slutas, hvarigenom icke allenast ryska härens marsch mot svenska kusten afböjdes, utan äfven den ryska här, som under Barclay de Tolly gått öfver norra Qvarken, återkallades. Den 9 April s. å. fick D. befälet öfver den norra arméns södra (svenska) fördelning, hvilken hade sitt qvartér i Hernösand, och s. å., vid ryssarnas framtågande mot Umeå, sattes han till befälhafvare öfver norra arméns norra (finska) fördelning. De betydliga förråden i sistnämnda stad lastades på tio briggar, som utsågades ur hamnen och räddades till Hernösand. När s. å. en norsk här inföll i Jämtland, skickades D. dit, lockade norrmännen i en för dem ofördelaktig ställning och ingick med dem en konvention, enligt hvilken de skulle utrymma Jämtland och ersätta den skada, som allmogen derstädes lidit. Denna konvention afslöts i skogen vid Blekåsen, i Alsens socken, mellan Östersund och Åreskutan, d. 25 Juli 1809. I brist på bord skrefs fördraget på ryggen af en mot ett träd lutad soldat. Från d. 24 Sept. s. å. till d. 1 April 1810 hade D. befälet öfver hela norra armén, och efter härens upplösning generalbefälet i Vesterbotten och Ångermanland. -- Öfver Bernadottes val till tronföljare gladde sig D. på det högsta. "Honom och ingen annan skola vi ha! Och att se'n piska ryssarna ur Finland, det skall gå som en dans", yttrade han vid ett tillfälle. 1812 blef D. öfverste vid Norra skånska infanteri-regementet och 1813 general-löjtnant. I April sistnämnda år blef han chef för en af de arméfördelningar, som öfverfördes till Pommern. Han blef först kommenderad till Mecklenburg och fick der order att göra en "demonstration" för att hindra fransmännen att öfvergå Elbe. Men från Hamburg, som hotades af dem, ankommo till D., som då uppehöll sig i Wismar, trängande böner om hjelp. Utöfver sina orders ordalydelse, men i öfverensstämmelse med den militära ställningen, sände D. trupper, under Boije, till den hotade staden. Sedan undsättningen afgått, ankom från Adlercreutz kronprinsens befallning att ingenting finge företagas och att de afsända trupperna skulle stanna, hvar de upphunnes. D., som var öfvertygad om att Boije ej kunde upphinnas, nöjde sig med att sända denne en afskrift af orderna från Adlercreutz. Emellertid hade Boije ankommit till Hamburg i rättan tid för att sammandrabba med fransmännen och hindra stadens intagande. För Karl Johan, som misstrodde de allierade, särskildt Ryssland, och som ville hålla sig väg öppen till förbindelse med Napoleon, kom detta mot Frankrike afgjordt fientliga steg ytterst olägligt. D. afsattes från sitt befäl, kallades till Stralsund, ställdes inför krigsrätt och dömdes d. 1 Juni 1813 att arkebuseras. Kronprinsen fann utslaget lagligen grundadt, men benådade D. till ett års fängelse på Vaxholms fästning, med bibehållande af tjensten och dermed åtföljande inkomster samt öfriga värdigheter. "Jag tycker mig se D. och höra honom"; sade den gamle Karl XIII. Den 25 Juni s. å. fördes D. till Vaxholm. Snart fann han overksamheten der outhärdlig, och för den skull anhöll han hos kronprinsen att få som frivillig inom sin grad tjenstgöra i någon af de förbundna härarna, med förbindelse att
sedan till fullo utsitta sin fängelsetid, och Karl Johan utverkade då hans frigifning, hvilken inträffade d. 21 Dec. s. å. Under sista delen af norska fälttåget kallades D. till hären, men kom ej att användas. 1816 blef han ständig ordförande i Krigshofrätten. Redan 1809 hade han blifvit upphöjd till friherre. Han afled i Stockholm d. 16 Febr. 1820. -- D. anses som den dugligaste af de svenske befälhafvarna under kriget 1808--09. Han egde fältherreblick och beslutsamhet samt ganska stor framsynthöt i uppgörandet af planer; men han fick aldrig tillfälle att utveckla dessa gåfvor. Soldatens förtroende till honom var oinskränkt. "Är svarta bandet med, så går det nog", hette det under de bekymmersamma timmarna före striden vid Juutas. D. var ytterst lättrörd, så till tårar som vrede. Tillika var han en from man samt derjämte ridderlig, rättvis och ömhjertad. "Du skall alltid gifva åt den fattige något; han bär Guds livré", sade han till sin son. Hans största fel var en synnerlig hetsighet. Runeberg har skildrat honom i Fänrik Ståls sägner ("Döbeln vid Jutas"). Utom "Pommerska general-krigsrättens protokoller och dom" utgaf D. Anmärkningar vid de af f. d. amiralen Cronstedt till trycket utgifna Sanna upplysningar om orsakerna till Sveaborgs öfvergång (1811). Jfr E. G. v. Döbeln, "Anteckningar om och af general von Döbeln" (1856--78), C. A. Brakel, "Anteckningar öfver 1789--90 samt 1808--09 årens fälttåg i Finland" (1862), och D:s biografi i "Biografiskt lexikon öfver namnkunnige svenske män". O. A. S.