*Dödlighet, dödlighetsstatistik. Dödlighetens intensitet uttryckes enklast genom det s. k. dödstalet, d. v. s. årliga antalet aflidne bland ett tusental (tiotusental o. s. v.) personer af en gifven folkmängd. Då dödligheten är mycket olika inom olika åldrar, har man länge velat göra gällande, att dödstalet i dess helhet skulle vara till stor del beroende af befolkningens sammansättning efter ålder. En närmare undersökning ådagalägger dock, att ålders- och civilståndsfördelningen i detta afseende neutraliserar sig sjelf, hvadan dödstalet utgör ett för vanliga ändamål tillräckligt noggrant uttryck för den verkliga dödligheten. Detta gäller dock icke yrkes- eller andra särskildt valda grupper af en befolkning. I fråga om dessa måste afseende alltid göras å fördelningen efter ålder och civilstånd.
Ännu för en mansålder sedan trodde sig Wappäus kunna beteckna ett dödstal af något mer än 17 promille (d. ä. 17 aflidne årligen pr 1,000 innev.) såsom den naturliga gränsen nedåt för dödligheten, derest ej andra orsaker verkade än den späda ålderns svaghet och ålderdomens bräcklighet. Men denna siffra har redan understigits i Sverige och Norge. Den lägsta kända dödligheten för en något större folkmängd och för en längre tidrymd är dödstalet för Jämtlands län under årtiondet 1841–50, uppgående allenast till 12,95 promille, alltså en fjerdedel lägre än Wappäus' minimum.
För menniskoslägtet i dess helhet synes dödstalet för närvarande, gissningsvis, kunna sättas till vid pass 35 promille. Med en folkmängd för jordklotet af 1,600 mill. pers. skulle alltså årliga antalet döde utgöra 56 mill., eller ej fullt 2 pers. för hvarje sekund. (Till jämförelse må meddelas, att årliga antalet födde kan beräknas till 68 mill. pers., och att menniskoslägtet alltså ökas med 12 mill. pers. årligen, eller för hvarje timme med närmare 1,400 individer).
För Europa uppgick dödstalet under perioden 1881–90 till 27,7 promille, nämligen i Vest-Europa till 24,0, men i Öst-Europa till 33,7 promille. För hvart och ett af nedanstående land har dödstalet under de fyra senaste årtiondena utgjort, i promille:
Land 1881–901871–801861–70 1851–60 ―――――――――――――――――――――――――― Sverige 16,9 18,3 20,2 21,7 Norge 17,0 17,0 18,0 17,1 Danmark 18,6 19,5 19,9 20,5 England 19,1 21,4 22,5 22,2 Skotland 19,2 21,6 23,1 21,5 Belgien 20,3 22,9 23,8 22,6 Schweiz 20,8 23,5 Nederländerna 21,0 24,3 25,4 25,6 Finland 21,2 22,2 32,6 23,7 Frankrike 22,0 23,7 23,6 23,7 Tyska riket 25,1 27,2 26,9 26,4 Italien 27,4 30,0 31,0 Österrike 28,1 29,2 29,1 28,6 Spanien 31,8 31,7 Ungern 32,3 41,1 34,0 Galizien 32,8 37,1 33,5 36,5 Ryssland 34,5 35,0 37,5 ―――――――――――――――― Europa 27,7 29,6 29,7 30,3
Då dödstalet anses vara ett sammanfattande uttryck för graden af ett folks civilisation, särskildt från synpunkten af huru djupt kulturen nedträngt inom nationens bredare lager, är det med tillfredsställelse man konstaterar den utomordentligt gynsamma ställning, som här intages af de skandinaviska folken, bland hvilka Sverige numera uppryckt i jämnhöjd med Norge. (Jfr vidare Gr. Sundbärg: »Dödstalen såsom kulturmätare», i »Nationalek. för:s förhandl.», 1895).
En yttring af kulturens framåtskridande är den minskning af dödligheten, som i ofvanstående tabell otvetydigt gifver sig tillkänna. Under förra hälften af 1800-talet uppgick Europas dödstal i genomsnitt till 30,9 promille, men åren 1886–90 till endast 27,3 promille. Förbättringen representerar en vinst af 1 1/3 mill. menniskolif om året, eller vida mer än hela den europeiska emigrationen under de år, då den varit som högst. — En annan verkan af stigande kultur är att vexlingarna i dödstalet från ett år till ett annat blifva allt mindre och att äfven lokala skiljaktigheter flerstädes utjämnas. Särskildt är det senare fallet med hänsyn till skillnaden mellan landsbygd och städer, hvilken mångenstädes synes vara på väg att försvinna, eller åtminstone att inskränkas till vissa ålders- och civilståndsgrupper (t. ex. de spädaste åldrarna, särskildt bland barn af oäkta börd, äfvensom den manliga befolkningen inom medelåldern).
Under de senare åren hafva flerstädes omfattande undersökningar verkstälts angående dödligheten inom olika yrken eller lefnadsställningar — så i England, Sverige, Danmark, Schweiz m. fl. land. Dock försvåras dessa undersökningar ännu af ofullkomligheter uti det förhandenvarande materialet. (En sammanfattande öfversigt af resultatet för England och Schweiz äfvensom staden Paris finnes i öfversättning meddelad i svenska »Försäkringsför:s tidskr.», 1892). De svenska undersökningarna, som i flere afseenden äro de omsorgsfullaste och rikhaltigaste af alla, men tyvärr i hög grad lida af materialets bristfällighet och ibland otillräcklighet, återfinnas i (den äldre) Arbetareförsäkringskomiténs betänkande (1889). Såsom man väl kan vänta, visar sig en rörlig verksamhet i fria luften (landt- och skogsbruk, fiske m. fl.) vara den hygieniskt fördelaktigaste. Inom industrien förekomma stora skiljaktigheter, mera kanske beroende å de yttre vilkor, under hvilka arbetet måste försiggå, än å yrkesarbetet sjelft. Den bildade medelklassens dödlighetsförhållanden äro i regeln fördelaktiga, men samhällets högsta kretsar höra icke gifvet till de mest gynnade. För de manliga medlemmarna af Europas suveräna furstefamiljer är sannolika återstående lifslängden vid tjugu års ålder 45 år, men för en svensk bruksarbetare vid samma ålder fulla 50 år. Inom vissa industriella yrken hinner å andra sidan motsvarande siffra endast till omkr. 30 år.
Angående dödsorsakerna se Dödsorsaker (äfven i Suppl.). Jfr C. Wallis: »Om orsakerna till dödlighetens minskning i Sverige 1748–1885» (i »Nord. tidskr.», 1889). G. S–g.