Dödsorsaker. Redan före sin födelse eller snart derefter dör mången menniska till följd af något bildningsfel, något hinder för förlossningens normala gång, bristande utveckling och allmän svaghet eller någon ärfd eller redan under fosterlifvet förvärfvad sjukdom (syfilis, smittkoppor o. d.). Af de barn, som födas lefvande, aflider ett stort antal under de första, i synnerhet det första, lefnadsåret. Framför allt är detta förhållandet i många stora städer, hvilkas höga mortalitet i väsentlig mån beror på den stora dödligheten bland de späda barnen. De hufvudsakligaste dödsorsakerna för denna ålder äro dels sjukdomar i andedrägts- och matsmältningsorganen, hvilka sjukdomar hafva sin förnämsta orsak i dåliga sanitära förhållanden inom hemmen samt missvård och felaktig näring, dels epidemiska sjukdomar: smittkoppor, skarlakansfeber, kikhosta m. fl. Mången menniska ärfver från sina föräldrar ett sjukdomsanlag, som väl icke nödvändigt skall, men förr eller senare kan träda i verksamhet och gifva upphofvet till den sjukdom (lungsot, kräfta), som blir hennes bane. Af återstoden falla somliga offer för någon akut sjukom, vare sig smittosam, t. ex. fläcktyfus, tyfoidfeber och kolera, eller någon icke smitttosam, t. ex. inflammation i något vigtigt organ, andra deremot för någon kronisk sjukdom i ett eller flere organ, hvilkens grund icke alltid står att upptäcka, men som ofta nog kan hänföras till något förutgånget akut lidande eller till de aflidnes yrke, lefnadssätt o. s. v., hvaremot andra dö en våldsam död o. s. v. Endast jämförelsevis få hinna den åldersgräns, som borde vara den normala. -- Dödsorsakerna hafva i afseende på sin freqvens varit underkastade en betydande vexling. Hos de nu bildade folkens i vildt tillstånd lefvande förfäder var våld i en eller annan form kanske den vanligaste dödsorsaken, och så torde ännu förhållandet vara hos vår tids vilda folkslag. I mån af civilisationens framsteg har våldets vigt som dödsorsak aftagit. Men detta har icke gått hastigt. I stället för det vikande våldet uppträdde till en början en här af farsoter, som, understödda af folkvandringarna och sedermera af medeltidens barbari och förakt för alla sanitära åtgärder, ofta decimerade eller stundom utödde befolkningarna. Äfven i vår tid spela dessa bägge dödsorsaker en stor rol, om också obetydlig i förhållande till hvad den fordom var. På grund af historiens vittnesbörd om krigens aftagande i antal och humanare förande samt med kännedom om de framsteg, som hygienen i våra dagar gör, kan man dock förutse, att denna rol skall fortfarande allt mera inskränkas. Äfven i andra afseenden har civilisationen otvifvelaktigt verkat till dödlighetens minskning: genom en jämnare fördelning af medlen till lifvets uppehälle, förbättringar af jordkulturen och bostäderna, en ordnad fattig- och sjukvård m. m.; men å andra sidan har samma civilisation -- genom allt mera ökade behof och anspråk hos individen, högre fordringar på såväl kroppsligt som i synnerhet intellektuelt arbete och en i sammanhang dermed fortgående revolution i folkens vanor och lefnadssätt -- skapat nya och ökat antalet af redan förut befintliga sjukdoms- och dödsorsaker, och så måste äfven framgent ega rum. Af alla dessa skäl undergå dödsorsakerna en ständig, om också långsam, förändring, så att en dödsstatistik från vår tid ingalunda skall om ett eller annat århundrade motsvara dåvarande förhållanden. De flesta europeiska lands statistik utvisar med säkerhet, att dödligheten aftagit under innevarande århundrade, och utan fara för misstag kan antagas, att dödligheten skall ytterligare betydligt minskas och menniskornas medelålder sålunda höjas, så mycket mera som de vigtigaste faktorerna för en sådan förändring till det bättre: en omsorgsfullare vård af de späda, en klokare uppfostran af det växande slägtet och andra hygienens fordringar, stå på dagordningen hos alla bildade folk. -- Liksom tiden inverkar äfven klimatet på dödsorsakerna. Mången för en ort såsom dödsorsak vigtig sjukdom visar sig aldrig på ett annat ställe af vår jord, och dödligheten till följd af samma sjukdom kan på olika orter vara mycket olika. Äfven menniskans ålder har ett stort inflytande på dödsorsakerna, och likaså, fast i vida ringare grad, könet.
I statistiskt hänseende erbjuda kopporna det rikaste och mest intressanta materialet. I Sverige vållade dessa 1751--1805 i medeltal något mer än 9 1/2 proc. af samtliga dödsfallen, 1806--55 deremot ej fullt 1 proc. Maximum för enskildt år under den förstnämnda perioden inföll på 1779, då i koppor afledo 15,102 personer -- mer än 1/4 af samtliga dödsfallen. Höjdpunkten för det senare tidskiftet intog femårsperioden 1806 --10, med 2,28 proc. Det är vaccinationens införande, som bildar gränslinien mellan dessa tidehvarf. Den första vaccinationen i vårt land egde rum i Malmö d. 23 Nov. 1801, och den första i Stockholm d. 17 Dec. s. å. Från andra land har erfarenheten varit af liknande art. På 100,000 personers folkmängd dogo
före vacinationens efter införande detsamma i Pommern ...... 177 13 i Köpenhamn ..... 313 29 i Böhmen ........ 217 21.
Koleran har hittills bortryckt omkr. 6 mill. européer, af hvilka mer än 1/4 vid sitt första uppträdande. Ryska riket har drabbats af nästan halfva förlusten. I förhållande till den naturliga folkmängdstillväxten har Polen lidit mest (27 proc.), dernäst Österrike (26 proc.). Sveriges motsvarande siffra är endast 11 proc. Den första kolera-epidemien i vårt land (1834) bortryckte 12,637 personer. I Stockholm dog hvar 22:dra, i Göteborg hvar 12:te, i Jönköping hvar 7:de person. -- Bland de mångfaldiga sjukdomsformerna är det lungsoten, som kräfver största antalet offer. I allmänhet tror man sig kunna
beräkna, att hvart 10:de dödsfall bland män och hvart 8:de bland qvinnor vållas deraf. -- Olyckshändelser med dödlig utgång inträffa i det stora hela med långt större regelbundenhet, än man torde vara benägen att tro. De skiljaktigheter -- ofta betydande --, som te sig mellan olika land, kunna lätt föras tillbaka till egendomliga geografiska eller folkliga förhållanden. Så t. ex. är det helt naturligt, att Norges kustrikedom och Finlands många sjöar ur ifrågavarande synpunkt vålla en skarp motsats till det vattenfattiga Spanien äfvensom att Englands och Förenta staternas ofantliga industriella utveckling gifver anledning till en betydande kontingent af vådadöd. På 1,000 dödsfall räknas i England 19 såsom vållade af våda, i Norge 35, i Förenta staterna 46, i Sverige 22, i Danmark 17, i Finland 12, men i Spanien och Italien allenast 5. I förhållande till folkmängden blifva dessa siffror på hvarje 100,000 innev. i England 68 olycksfall, i Norge 62, Förenta staterna 58, Sverige 48, Danmark 23, Spanien 15. På hvarje million af folkmängden angifves i Norge 439 fall af drunkning, i Finland 315, i Sverige 258, i Danmark 149, men uti Italien och Spanien allenast 49. På samma folktal komma i England 286 fall af krossning, men i Norge endast 30 o. s. v. Från nästan alla land gifva underrättelserna -- tvifvelsutan i nära samband med det industriella lifvets växande öfvervigt -- vid handen en snabbare ökning i olycksfallen än i folkmängden. Norge har dock att uppvisa en förbättring, tydligen vållad af den i senare tider anordnade tryggare samfärdseln utmed kusten. Olycksfallen drabba mankönet i betydligt högre, vanligen tredubbelt starkare, proportion än de drabba qvinnokönet. Sina flesta offer hemta de från barn, som äro under 5 år. I vår tid har tillkommit en särskild form af olycksfall, som genom sina mången gång kolossala och fasaväckande proportioner varit egnad att tilldraga sig stort uppseende -- jernvägsolyckorna. Bevisligen är dock färdandet å jernväg långt mindre lifsfarligt än å de vanliga landsvägarna. I Frankrike beräknades 1 olycksfall på 375,000 jernvägspassagerare, men redan 1 på 29,571 bland kunderna hos "Messagéries générales". I Sverige hade 1858--78 olycksfall med dödlig utgång träffat endast en af 3,270,495 bland passagerarne å statens jernvägar. Andra våldsamma dödsorsaker äro mord och dråp samt sjelfmord (se Rätts-statistik). Krigens inverkan på dödligheten -- icke minst den indirekta -- är öfverväldigande stor. Franska republikens och första kejsaredömets krig kostade mer än 5 1/2 mill. menniskor lifvet; turkiska kriget (1876--78) bortryckte 511,000, Kaukasus-krigen kostade ryssarna 220,000 man och sepoyupproret (1857--58) engelsmännen 196,000. Under senaste fransk-tyska kriget (1870--71) var segrarnas förlust 40,743 man, af hvilka 17,570 stupade, och fransmännens minst 89,000 man. Dessa omedelbara följder äro dock i de allra flesta fall rent af obetydliga i förhållande till de in i aflägsnaste tider sig sträckande verkningarna af folkminskning, numerisk disproportion mellan könen, af epidemier framkallad ökad dödlighet och sjuklighet samt temporär minskning i giftermålens och de föddes antal. Jfr Dödlighet och Dödfödda. E. Ö-n. J. H.