Dödsstraff, jur. Detta straff är oaktadt de angrepp, för hvilka det under det sista århundradet varit föremål, ännu i de flesta lands strafflagar bibehållet såsom den svåraste af lagens straffarter. Dess användning är dock numera en helt annan än förr. Under medeltiden och långt in i den nyare tiden förekom detta straff allmänt i fråga om alla svårare förbrytelser. Det träffade äfven sådana brott som gudsförsmädelse, tvegifte, blodskam, förfalskning, flere slags egendomsbrott o. s. v. Afrättningar voro följaktligen den tiden ytterst vanliga tilldragelser. Vid stadsportarna och på torgen samt på fritt och högt belägna platser å landsbygden stodo alltid galgar eller schavotter uppresta, till skräck och varnagel för illasinnade menniskor. I fråga om sättet för dödsstraffets verkställande var man synnerligen uppfinningsrik. Utom de enkla dödsstraffen, till hvilka halshuggning och hängning hörde, hade man ett rikt urval af s. k. qvalificerade (skärpta) dödsstraff, såsom rådbråkning, bränning på bål, fyrdelning o. s. v. I samma mån som sederna mildrades, blef visserligen detta slösande med menniskolif något minskadt; men dödsstraffet var och förblef dock ett af de mest använda straffmedlen, och dess berättigande såsom ett sådant sattes icke på länge i fråga. År 1764 angrep emellertid Beccaria (se d. o.), i sitt ryktbara arbete "Dei delitti e delle pene", tidens grymma strafflagstiftning, och vid samma tid lyckades det Voltaire få lagdt i dagen det juridiska mord, som blifvit begånget på den olycklige Calas (se d. o.). Derigenom gafs uppslaget till den numera öfverallt utbredda rörelsen för dödsstraffets afskaffande. Sedan dess har år från år literaturen i detta ämne vuxit. Såväl filosofer som rättslärde och statsmän hafva behandlat detsamma. Bland dem, som kämpat för dödsstraffets upphäfvande, märkas från senare tider fransmannen C. Lucas, italienaren Ellero, tyskarna Mittermaier och v. Holtzendorff samt svensken Olivecrona. I flere land hafva särskilda sällskap bildats i ändamål att verka för detta mål, och uti Italien har under en följd af år en särskild tidskrift arbetat i samma syfte. Så godt som öfverallt har frågan om dödsstraffets afskaffande upprepade gånger varit föremål för öfverläggning inom de lagstiftande församlingarna. Allt detta oaktadt stå dock fortfarande stridiga meningar emot hvarandra. Emot dödsstraffet har hufvudsakligen anförts: att staten icke har någon makt öfver menniskans sinliga tillvaro, hvilken ej är henne gifven genom staten, hvarför denne, då han beröfvar en brottsling lifvet, går utöfver sin befogenhet; att straffets ändamål att förbättra brottslingen alldeles åsidosättes; att dödsstraffet visat sig verka demoraliserande på massan af folket; att det emellan dödsstraffet och det straff, som kommer detta närmast, är ett språng, som ej finnes emellan de olika graderna af brottslighet; samt att dödsstraffet lider af det felet att, om, såsom dess värre ofta förekommit, detta straff drabbar en oskyldig, hvarje upprättelse är en omöjlighet. Å
andra sidan har man påpekat: att staten, hvilken för sitt bestånd tager i anspråk sina bästa medborgares lif, otvifvelaktigt också är befogad att, om dess ändamål så fordrar, beröfva missdådare lifvet; att brottslingens förbättring ej är straffets egentliga syfte och att för öfrigt en dödsdom mer än någonting annat har förmåga att väcka en förhärdad brottsling till ånger och bättring;, att den demoraliserande inverkan, som dödsstraffet möjligen utöfvat, måste hafva berott derpå att sättet för dess verkställande varit olämpligt (se nedan), samt att de brister, som i öfrigt anmärkts hos dödsstraffet, i större eller mindre mån förekomma hos de flesta andra straffmedel. På sista tiden hafva de olika åsigterna så till vida närmat sig hvarandra, att dödsstraffets motståndare börjat medgifva, att staten, såsom en personlighet af högre ordning än individen, måste ega rätt att taga förbrytares lif, om detta verkligen är behöfligt för statsändamålet, under det att dödsstraffets försvarare ej längre förfäkta detta straffs begreppsenliga nödvändighet eller genom citat ur bibeln söka ställa det under den gudomliga uppenbarelsens skydd, utan erkänna, att dödsstraffets rättfärdigande måste sökas i dess nödvändighet för rättsordningens upprätthållande. Frågan om dödsstraffets rättmätighet har alltså öfvergått till en fråga om dess oumbärlighet, på hvilken fråga naturligtvis svaret kan utfalla olika i olika land och på olika tider. Inom den vetenskapliga literaturen, liksom inom pressen i allmänhet, äro f. n. dödsstraffets motståndare afgjordt öfvervägande, men inom regeringarna och de lagstiftande församlingarna är i de flesta land förhållandet omvändt. Till följd deraf hafva sträfvandena för dödsstraffets afskaffande hittills icke i synnerligen hög grad förmått göra sig gällande inom lagstiftningarna. De qvalificerade dödsstraffen hafva visserligen öfverallt blifvit afskaffade, med hvarje ny strafflag har också dödsstraffet inskränkts till allt färre förbrytelser, och flerstädes stadgas det numera endast alternativt med andra straff; men de lagstiftningar, hvilka ansett sig kunna alldeles undvara detsamma, hafva likväl hittills ej varit många. Der dödsstraffet afskaffats, har detta för öfrigt skett endast med afseende på den allmänna strafflagen. För brott emot krigslagarna, särskildt under krig (vanligen äfven för sjörättsliga förbrytelser), har det blifvit bibehållet. Många författare, som bekämpa dödsstraffet, äro ock af den åsigten, att det undantagsvis bör bibehållas för dessa fall. På flere ställen, der dödsstraffet afskaffats, har det åter blifvit upptaget -- dock ej på grund af den erfarenhet man haft under den tid man saknat detsamma, utan till följd af en meningsförändring hos de maktegande, hvilken ej sällan sammanhängt med någon vexling i de politiska förhållandena. I Toscana upphäfdes dödsstraffet 1786, men återinfördes redan 1790, afskaffades för andra gången 1847, men upptogs å nyo 1852 och afskaffades 1860 för tredje gången. I det nyaste förslaget till strafflag för Italien (1877) är det icke upptaget. I Österrike afskaffades dödsstraffet 1787, men upptogs åter 1795. I Nord-Amerika har det efter hand blifvit upphäfdt i enskilda unionsstater. I Portugal, der icke någon afrättning egt rum sedan 1847, blef dödsstraffet formligen afskaffadt genom en lag af 1867. I Holland upphäfdes det 1870, och i det nya strafflagsförslaget af 1875 finnes det icke. I Schweiz hade redan åtskilliga kantoner hvar för sig uteslutit dödsstraffet ur sina strafflagar, och i än flere hade det ej på lång tid blifvit tillämpadt, då Schweiziska edsförbundets reviderade grundlag af 1874 förklarade detta straff fullständigt afskaffadt. Genom en folkomröstning 1879 ändrades emellertid grundlagen i denna del, så att det numera står de särskilda kantonerna fritt att i sina strafflagar bibehålla eller derifrån utesluta dödsstraffet. I Tyskland beslöt nationalförsamlingen i Frankfurt 1848, att dödsstraffet skulle afskaffas, och till följd deraf upphäfdes det i åtskilliga tyska stater. I de flesta af dessa infördes det dock åter. Endast i några af de smärre förblef det afskaffadt. 1868 upphäfdes det äfven i konungariket Sachsen. Då en gemensam nordtysk strafflag utarbetades, uttalade sig pluraliteten inom riksdagen för dödsstraffets upphäfvande; men för att ej göra den tilltänkta lagen om intet gick man till sist in på att dödsstraffet skulle bibehållas. Genom denna lag (1871 förvandlad till strafflag för Tyska riket) är dödsstraffet åter infördt i hela Tyskland.
I några land (England, Österrike och Ungern) verkställes dödsstraffet genom hängning; det vanliga är dock, att det fullbordas genom halshuggning. Der halshuggning användes, sker den än medelst handbila, an medelst fallbila (s. k. guillotin). Det senare verkställighetssättet, som är snabbare och säkrare, eger utan all fråga företrädet, och det skulle säkerligen hafva erhållit större utbredning, så vida man ej, till följd af den rol fallbilan spelade i den franska revolutionens blodscener, mångenstädes hyst motvilja för densamma. Förr verkställdes dödsstraff alltid offentligt, och på denna offentlighet lade man särskild vigt, emedan man ansåg den egnad att synnerligen främja en afskräckande verkan af bestraffningen. Med anledning af det menliga inflytande de offentliga afrättningarna i mer än ett afseende visat sig utöfva på den åskådande mängden, har man dock i senare tider mångenstädes infört s. k. intramurana afrättningar, d. v. s. afrättningar, som försiggå inom fängelsets murar eller på någon annan kringstängd plats samt endast i närvaro af ett visst antal tillkallade personer.
I Sverige var under arbetet på den nya strafflagen mången gång fråga om dödsstraffets afskaffande. Lagkomitén ansåg nödvändigheten af detta straff vara underkastad tvifvel. Hofrätterna och Högsta domstolen förklarade sig deremot enhälligt för dess bibehållande. I samma riktning uttalade sig äfven Lagberedningen. J. G. Richert, som var ledamot af denna beredning, yrkade dock, att man, för att bereda och lätta öfvergången till dödsstraffets afskaffande, endast skulle stadga detta straff alternativt för de gröfsta missgärningarna. Slutet blef, att dödsstraffet upptogs i den nya lagen (endast Bondeståndet uttalade sig vid den riksdag, då strafflagen antogs, emot detsamma); men på intet ställe stadgades det absolut, och för öfrigt inskränktes det till vissa svårare politiska brott samt mord och några fall, i hvilka menniskolif blifvit spildt genom en i och för sig mycket grof förbrytelse (mordbrand, våldtägt o. d.). Det dröjde emellertid ej länge efter strafflagens utfärdande, förrän frågan om dödsstraffet åter kom å bane. Redan vid riksdagen 1865—66 framställdes ett förslag om dess suspenderande under tio år, hvilket dock endast förmådde tillvinna sig ett stånds bifall. Vid 1867 års riksdag väcktes en motion om dödsstraffets afskaffande, hvilken afslogs af första kammaren, men bifölls af den andra. Vid 1868 års riksdag förnyades denna motion, men föll då ej allenast i första kammaren, utan (efter ett längre anförande af dåv. justitiestatsministern, De Geer) äfven i den andra. En motion i samma syfte vid 1872 års riksdag hade ej häller någon framgång. Sedan dess har frågan om dödsstraffets afskaffande ej förevarit inom den svenska riksdagen. Deremot har genom en förordning af d. 10 Aug. 1877 blifvit stadgadt, att afrättningar ej vidare skola ske offentligt, utan försiggå på fängelsegård och i närvaro af vissa tjenstemän samt andra af konungens befallningshafvande och den kommun, inom hvars område afrättningen sker, utsedda personer. Dödsstraff verkställes i Sverige genom halshuggning medelst handbila. För förbrytelser emot krigslagarna förekommer dock här, liksom i andra land, äfven arkebusering. — I Norge gjorde 1842 års kriminallag ett tämligen rikligt bruk af dödsstraffet. Blott i ett enda fall var det stadgadt alternativt med annat straff. Genom en lag af 1874 inskränktes dock dess användning. Såsom ensamt straff bibehölls det endast för det fall att en till straffarbete på lifstid dömd brottsling skulle göra sig skyldig till mord, dråp, mordbrand eller vissa andra mycket grofva brott. — Danmarks strafflag af 1866 använder dödsstraffet ungefär i samma omfattning som den svenska strafflagen. För trenne brott, deribland mord, stadgas det dock absolut. Såväl i Norge som i Danmark verkställes dödsstraff offentligen genom halshuggning medelst handbila. -- I Finland, der missgernings-balken i 1734 års lag ännu utgör hufvudkällan för straffrätten, är dödsstraff stadgadt för långt flere fall än i de öfriga nordiska landen. Sedan 1826 har dock dödsstraffet ej tillämpats derstädes. Enligt de grunder för en ny brottmålslag, som antogos af landtdagen 1863—64, skulle detta straff ej upptagas i den nya lagen. Nämnda landtdag antog ock en förordning, genom hvilken det genast skulle afskaffas. Denna förordning vann emellertid ej sanktion af storfursten-kejsaren. Deremot har denne sanktionerat en af 1867 års landtdag antagen förordning, enligt hvilken dödsstraffet är bibehållet endast för den, som förer afvog sköld emot riket eller i uppsåt att döda föröfvar våldsgerning på kejsaren, kejsarinnan eller deras barn; men denna förordning har ännu ej blifvit kungjord till efterlefnad. I förslaget till strafflag för Finland (1875) är dödsstraffet bibehållet endast för de svåraste formerna af högförräderi och majestätsbrott. — Jfr K. F. Lagus, "Om dödsstraffet" (1859), S. R. D. K. Olivecrona, "Om dödsstraffet" (1866), D. Klockhoff, "Efterlemnade skrifter" (1871), och A. Nyblaeus, "Om statens straffrätt" (3:dje uppl. 1879). J. H-r.