Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Dödsstraff

Ämne: Straffrätt: brott, straff och straffprocess · Rätt, straff och rättsväsen

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 20 (1899), sp. 566–567 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

*Dödsstraff. I Schweiz hafva efter hand tio kantoner begagnat sig af den 1879 stadgade rätten att återinföra dödsstraffet, dock ej för politiska brott. Den första afrättningen i detta land sedan 1868 egde rum 1892. Hollands nya strafflag af 1881 öfverensstämmer i detta ämne med 1875 års förslag. Följaktligen är dödsstraffet fortfarande afskaffadt i detta land. Ett i Andra kammaren framstäldt förslag om dess återinförande förkastades med stor majoritet. Ur Italiens strafflag af 1889 är dödsstraffet uteslutet. — I Sverige väcktes 1893 inom riksdagens Andra kammare motioner dels om dödsstraffets afskaffande, dels om dess suspenderande under en så lång period, att det måtte blifva utrönt huruvida rättssäkerheten kunde tryggas, utan att afrättningar egde rum. Men motionerna afslogos af båda kamrarna, i Andra kammaren dock först efter votering med 94 röster mot 47, som afgåfvos för bifall till den förra motionen. Norges straffprocesslag af 1887 har dels afskaffat dödsstraffets offentliga verkställande, dels stadgat, att halshuggning skall ske medelst fallbila. Under de tvänne sista årtiondena har emellertid ej någon afrättning egt rum i detta land. I det nya norska strafflagsförslaget (1896) förekommer dödsstraffet ej. I Finland upptog 1884 års strafflagsförslag dödsstraff ej blott, såsom 1875 års förslag, för vissa politiska brott, utan ock för mord. Härmed öfverensstämde propositionerna till 1885 och 1888 års landtdagar. Vid sistnämnda landtdag, då nu gällande strafflag (af 1889) blef antagen, uppstod ett lifligt meningsutbyte i frågan. Bestämmelserna om dödsstraff för de svåraste statsbrotten rönte intet motstånd, enär dessa ansågos dikterade af en politisk nödvändighet. Men striden gällde huruvida dödsstraff skulle stadgas äfven för mord. Presteståndet och bondeståndet uttalade sig för dödsstraffets bibehållande, ridderskapet och adeln samt borgareståndet för dess afskaffande. Vid sammanjämkningen af ståndens beslut blef dödsstraffet bibehållet. För vanligt mord stadgas det endast alternativt med lifstids tukthus, för flertalet af de politiska brott, vid hvilka detta straff förekommer (mord eller viljadråp å kejsaren och storfursten o. s. v.), deremot absolut. »Dödsstraff verkställes genom halshuggning å häktets gård eller sluten plats i närheten af häktet» (angående det verktyg, hvarmed halshuggningen skall ske, finnes intet bestämdt). Någon tillämpning af dödsstraffet hår dock ej förekommit under den nya lagens tid (Rådstufvurätten i Helsingfors har en gång dömt till dödsstraff för mord å maka, men i de högre instanserna bestämdes straffet för brottet till lifstids tukthus), utan gäller det fortfarande, att ingen afrättning egt rum i Finland (utom ibland den i landet förlagda ryska militären) sedan 1826. — Af Olivecronas arbete »Om dödsstraffet» utkom en ny upplaga 1891. J. H–r.