Dödsdans l. Döddans (T. todtentanz, Fr. danse macabre, Med. Lat. chorea macchabaeorum) kallas i konsthistorien en bildlig framställning af döden såsom med sig bortförande vare sig enskilda personer eller hela grupper af sådana eller personifikationer af menskliga laster (högmodet, lättsinnet o. s. v.). Dessa framställningars syfte är att visa fåfängligheten af det jordiska: huru alla åldrar och stånd måste böja sig för dödens allt jämnande makt. Bortförandet försinligas stundom under bilden af en dans, som anföres af benrangelsmannen eller till hvilken denne utför musiken. (Deraf kommer troligen namnet dödsdans eller döddans, hvilket dock äfven kan betyda de dödes dans.) Man känner ej med visshet vid hvilken tid dödsdansarna först framträdde eller hvad som närmast gaf konstnärerna anledning till denna framställningsform. Antagligen hemtade dessa sitt ämne från skaldernas bildspråk och populära predikanters stränga förmaningstal mot verldens sedeslöshet. Dödsdansarna voro under medeltiden särdeles omtyckta konstföreteelser, och smaken för dem tilltog i synnerhet under midten af 1300-talet, denna hemska tid, då i Europa pest och krig och andra landsplågor skaffade döden så rika skördar (jfr Digerdöden). -- Den äldsta kända dödsdansen är en väggmålning i
klostret Klingenthal i Klein-Basel (en serie af 40 bilder, utförda 1312). Bland andra väggmålningar med detta ämne må nämnas den berömda dödsdansen i Gross-Basel (en fri efterbildning af den förstnämnda, troligen utförd mellan 1436 och 1441 samt förstörd 1805; fragment förvaras i Basels universitetsbibliotek), vidare dödsdansmålningarna i grafkapellet i Mariakyrkan i
Lybeck (1463), på kyrkogården vid minoritklostret Aux innocents i Paris (från början af 1400-talet; förstörd), i abbotskyrkan La chaise-dieu i Auvergne (från slutet af 1400-talet) och i dominikanklostret i Bern (från 1515--1520; förstörd). Bland dödsdansar i tryck och handteckningar är Der doten dantz mit figuren. Clage vnd antwort von allen staten der welt en af de äldsta (tryckt 1459; 42 träsnitt på 22 blad). Den förekommer i flere upplagor med små variationer af titeln. Det förnämsta arbetet af detta slag är den verldsberömda, af H. Holbein tecknade och af H. Lützelburger i trä skurna dödsdansen Imagines mortis. Denna af fyratio miniaturartade träsnitt bestående samling (se figurerna) utkom första gången 1538, med fransk text, och har sedermera utgifvits i en mängd upplagor och kopior. En i ljustryck utförd efterbildning af det i Berlins kopparstickskabinett befintliga exemplaret af den första upplagan utgafs 1879 af Fr. Lippmann ("Der todtentanz von Hans Holbein"). Bland tyska konstnärer, som i senare tider komponerat dödsdansar, må nämnas Chodowiecki (12 blad, 1792), Rethel (6 blad, 1848) och W. v. Kaulbach (4 teckningar). Äfven i Sverige hafva åtskilliga dödsdansar utgifvits. En sådan, öfversatt från en dansk upplaga (som sjelf är en öfversättning från tyskan), utkom 1777 och innehåller 38 träsnitt, visserligen grofva, men icke utan en viss karakter. Den har sedermera flere gånger omtryckts under titeln Det mänskliga lifvets obeständighet, eller samtal imellan döden och människor af allehanda stånd. Senare hafva dödsdansar tecknats af J. Ringdahl (Döddansen, 24 träsnitt, skurna af Rosenstand, text af J. D. Uddman, 1850) och af J. V. Wallander (Den sista färden eller döddansen, 24 litografier, med förklaringar af A. Blanche, 1850). Jfr Peignot, "Recherches sur les danses des morts" (1826), Massmann, "Literatur der todtentänze" (1840), och Wessely, "Die gestalten des todes und des teufels in der darstellenden kunst" (1876; "Dödens och djefvulens gestalter i den bildande konsten", bearbetning af C. Eichhorn, 1877). R-n.
