Dogmatik (af Grek. dogma, lärosats; jfr Dogm), vetenskaplig framställning af en religions trosläror i deras inre sammanhang (judisk, kristlig, islamitisk dogmatik). Den kristna dogmatikern går ut från den förutsättningen att kristendomens lära är absolut sann, och han söker att genom tänkande allt djupare tillegna sig denna sanning, till hvilken han förut bör hafva kommit på trons och den kristliga erfarenhetens väg (enligt Augustini och skolastikernas bekanta uttryck: fides praecedit intellectum, tron går före vetandet, och credo, ut intelligam, jag tror för att kunna förstå). Detta hindrar emellertid icke, att den sant kristliga dogmatiken kan och bör förhålla sig kritisk till de olika historiska uttrycken af kristendomens anda, och hon är således icke någon stillastående eller död vetenskap. När den troende gör sin tros innehåll till föremål för sitt tänkande och fattar det i dess nödvändiga och historiska sammanhang, uppkommer en dogmatik eller troslära. Detta sker genom samverkan af tre faktorer: den
heliga skrift, kyrkans lära och det af båda förmedlade kristliga trosmedvetandet. Den heliga skrift, såsom den gudomliga uppenbarelsens autentiska urkund, är dogmatikens normativa faktor, efter hvilken hennes innehåll skall pröfvas, men äfven hennes organiska källa, emedan skriften innehåller sanningens fullhet, hvilken åter i sig innefattar möjligheten till en mångfald af system. Men dogmatiken måste ock vara kyrklig, emedan den närvarande tidens tro och dogmatiska tänkande stå i ett nödvändigt samband med kyrkans forntid. Det personliga trosmedvetandet eller den inre vissheten om och egandet af den sanning, som skriften betygar och kyrkan lärer, utgör slutligen den närmaste utgångspunkten och källan för troslärans framställning i det dogmatiska systemet.
En väsentlig skilnad eger rum mellan den katolska och den protestantiska dogmatiken. Den förra sätter den hierarkiskt ordnade romerska kyrkans auktoritet som högsta princip; den senare utgår från följande tvänne principer: den s. k. formalprincipen, eller erkännandet af den heliga skrifts högsta auktoritet i religiösa frågor, och materialprincipen, eller läran om rättfärdiggörelsen endast genom tron på Kristus (objektivt: rättfärdighet och frälsning finnas endast i Kristus; subjektivt: Kristus tillegnas endast genom tron).
Dogmatiken indelas af några författare (t. ex. Marheineke, Martensen och Kahnis), efter de tre artiklarna i den apostoliska trosbekännelsen, i läran om Fadern, läran om Sonen och läran om den Helige ande (hvartill såsom inledning kommer en framställning af det allmänna kristliga gudsbegreppet); af andra (t. ex. Thomasius och Philippi) efter den historiska gången af gudsgemenskapens förverkligande, hvilken gudsgemenskaps återställande genom Kristus är den bestämmande grundidén i dogmatiken. I det senare fallet blifva afdelningarna följande: teologi i inskränkt bemärkelse (läran om Guds väsende och egenskaper samt om treenigheten, hvartill kommer läran om Guds allmänna uppenbarelse i verlden genom skapelsen och försynen äfvensom läran om änglarna), antropologi (läran om menniskan, hennes ursprungliga och nuvarande tillstånd), soteriologi (läran om frälsningen, dess beslutande, dess utförande och dess tillämpning) samt eskatologi (läran om de yttersta tingen).
Det första försöket till en i någon mån vetenskaplig framställning af den kristna trosläran är Origenes' verk "Om grundsanningarna" (Grek. Peri archon, Lat. De principiis). Sedan åtskilliga andra kyrkofäder bearbetat särskilda delar af den kristna lärans innehåll, blefvo resultaten af den grekiska kyrkans dogmatiska arbete sammanfattade af Johannes från Damaskus, i hans verk "Kunskapens källa" (Grek. Pege gnoseos, äfven kalladt De fide orthodoxa, d. ä. Om den rätta tron). Vesterlandets mest betydande dogmatici i den gamla tiden voro Tertullianus, den egentlige grundläggaren af en sjelfständig vesterländsk teologi, och framför alla Augustinus, som genom den hos honom rådande uppfattningen af synd och nåd gaf den kristna trosläran en utprägladt antropologisk riktning. -- Medeltidens dogmatik nådde sin höjdpunkt i skolastiken (se d. o.) och karakteriseras af striden mellan realism och nominalism. Vid sidan af skolastiken går mystiken (se d. o.), hvilken, genom sin praktiska riktning och sitt yrkande på ett fromt lif i Gud såsom kristendomens väsende, i betydlig mån banade väg för reformationen. Ännu mera positivt förbereddes denna genom Wicliffe och Hus, hvilka sökte göra den heliga skrifts normativa auktoritet gällande. -- Reformationstidens förnämste dogmatici å den lutherska sidan var Melanchthon, hvilken i sina Loci communes rerum theologicarum ("Teologiens grundsanningar") betraktar allt från synpunkten af menniskans frälsning genom Kristus. I hans spår trädde Strigelius, Pezelius, Selnecker och framför alla Chemnitz, den störste lutherske dogmatikern i senare hälften af 16:de årh. Inom den reformerta kyrkan öfverträffas Zwingli såsom dogmatiker vida af Calvin, hvars Institutio christianae religionis (Undervisning i den kristna religionen), genom skarpsinne, klarhet och värme i framställningen är det mest betydande dogmatiska arbetet under ifrågavarande tidehvarf och har satt en calvinsk prägel på hela den reformerta dogmatiken. Idén om Guds absoluta vilja är utgångspunkten för Calvins dogmatiska system, som når sin spets i den skarpt utpräglade predestinationsläran. Grundtankarna uppställdes således i 16:de årh. och fingo sin konfessionella utprägling i bestämda satser. I 17:de årh. -- ortodoxiens period -- blefvo de ytterligare utvecklade och i de minsta enskildheter utarbetade. Utrustade med en omfattande lärdom och framför allt med en utomordentlig färdighet i logikens användning, gåfvo denna tids teologer trosläran en strängt vetenskaplig form och värnade henne på det sorgfälligaste mot hvarje intrång, men förbisågo alltför mycket hennes tillämpning i lifvet, så att kristendomen hotade att urarta till tom formalism. De voro slafviskt bundna vid symbolerna och lade ej tillräcklig vigt på den historiska utvecklingen. De förnämste bland dem voro Hutterus, Gerhard, Hunnius, Musäus, Calovius, Quenstedt och Hollazius. Calixtus, synkretismens upphofsman, införde i dogmatiken den analytiska metoden, i st. f. den förut brukliga syntetiska, och skilde etiken såsom en sjelfständig vetenskap från dogmatiken. Inom den reformerta kyrkan verkade, i samma anda som de ofvan nämnde, Alstedius, Wendelin och Voëtius samt, i biblisk riktning, Coccejus m. fl. Brytningen med ortodoxien inleddes förnämligast genom pietismen (se d. o.), hvars förnämste målsman var Spener. På dogmatikens område hafva de egentlige pietisterna emellertid föga uträttat -- hvilket förhållande har sin grund i den ringaktning, som åtminstone de senare bland dem visade för lärans renhet. Andra orsaker, som äfvenledes medverkade till ortodoxiens upplösning, voro utvecklingen af det exegetiska studiet, förnämligast genom Bengel, vidare en historisk-kritisk riktning, till hvars målsmän hörde den ofvan nämnde Buddaeus, Pfaff, Mosheim m. fl. och hvilken stundom äfven gjorde den heliga skrift till föremål för kritik (t. ex. Ernesti, Michaelis och i synnerhet Semler, genom sin s. k.
ackommodationsteori), samt slutligen den genom den engelska deismen och Wolffs filosofi förberedda s. k. upplysningsperioden. Denna rationaliserande riktning, hvilken uppträdde under olika former i olika land (såsom materialism i Frankrike, såsom popularfilosofi och utilism i Tyskland), nådde slutligen sin höjdpunkt i Kant, hvilken af kristendomen behöll såsom väsentligt endast de moraliska sanningarna och de på dem grundade idéerna om Gud och odödlighet. Till Kant anslöt sig den s. k. vulgära rationalismen, hvars hufvudsyfte var att ur kristendomen borttaga allt öfvernaturligt och hvars förnämste dogmatiker var Wegscheider. I motsats till denna riktning sökte de s. k. supranaturalisterna (Reinhard, Köppen, Storr m. fl.) fasthålla nödvändigheten af en öfvernaturlig uppenbarelse; men äfven de läto sig ledas af tidens anda och uppgåfvo mer eller mindre af det positivt kristliga trosinnehållet. -- I början af 19:de årh. -- restaurationens tidehvarf -- inträdde en allmän förnyelse af den religiösa tron och lifvet. På tvänne vägar återvände man till en mera positivt kristlig tro: på det filosofiska tänkandets och på känsloriktningens. Filosofien hade från Kants kriticism öfvergått till Fichtes idealism och Schellings naturpanteism, hvilka visserligen ännu mycket skilde sig från den kristna åskådningen, men likväl blottade tomheten af upplysningsteologiens förståndsabstraktioner. Hegel, hvilken utgick från en panteistisk immanenslära, var det oaktadt en ännu kraftigare försvarare af de kristna dogmerna (om treenigheten, Guds sons menniskoblifvande m. fl.) och menade sig hafva åvägabragt en försoning mellan kristendomen och filosofien. Filosofiens utvecklingsgång under denna tid återspeglar sig hos de dogmatiske författarna, bland hvilka Daub och Marheineke voro de mest framstående. Ohållbarheten af den hegelska ståndpunkten uppvisades af Strauss, som ansåg de bibliska framställningarna endast såsom mytiska uttryck för idén om det gudomligas och det menskligas enhet och enligt hvilken teologien ej har någon annan framtid än att uppgå i filosofien. Ännu längre "åt venster" gingo Bauer och Feuerbach. En annan ur hegelianismen framgående riktning är den af Baur stiftade s. k. Tübingenskolan, känd för det vågsamma i sin bibelkritik. -- Genom Schleiermacher gafs en ny lyftning åt hela den protestantiska teologien. Enligt hans åsigt är känslan religionens väsentliga organ; känslan af absolut beroende af Gud är det religiösa lifvets sanna väsende, och dogmatikens uppgift är endast att framlägga den kristliga troserfarenhetens innehåll. Till Schleiermacher slöto sig närmast Nitzsch och Twesten. Derefter följde den s. k. förmedlingsteologien, hvilken söker utjämna motsatserna mellan den rationella och den positiva riktningen, mellan den filosofiska riktningen och känsloriktningen. Af de dithörande dogmatici närma sig några mera rationalismen (Hase, Rothe och Lange m. fl.), andra deremot kyrkoläran (Ullmann, Plitt, Reiff och den på reformert ståndpunkt stående Ebrard). Hos många af de sista årtiondenas dogmatici har en afgjord återgång till den kyrkliga bekännelsen gjort sig gällande (såsom hos Martensen, Thomasius, Philippi och Luthardt). Hoffmann har förnyat den bengelska riktningen, och Beck har sökt ur den heliga skrift härleda ett dogmatiskt system utan förmedling af den kyrkliga bekännelsen. Namnet dogmatik (theologia dogmatica) uppkom i 17:de årh. och har efter Buddaeus (professor i Jena, d. 1729) blifvit allmänt. E. J. Ö.