Domitianus

Domitianus, Titus Flavius, romersk kejsare, andre sonen af Vespasianus och Flavia Domitilla, föddes i Rom d. 24 Okt. 51 e. Kr. Sin första ungdom tillbragte han i ganska små omständigheter och, till följd af moderns tidiga död, utan sträng tillsyn. Sedan fadern blifvit kejsare (69), hölls D. afsigtligt utestängd från all befattning med regeringsärendena. Enligt Tacitus sökte han genom utsväfningar visa sig vara en värdig fursteson och grep, för att döda ledsnaden, till läsning af skönliteratur och öfningar i vitterlek, ehuru dessa sysselsättningar icke voro öfverensstämmande med hans böjelse och begåfning. (Som kejsare var han ingen främjare af vitterheten och uppmuntrade skäligen klent sina hofpoeter, Statius och Martialis.) Efter Vespasiani död, 79 e. Kr., gjorde D. ett misslyckadt försök att tränga sin äldre broder, Titus, från makten. När Titus (d. 13 Sept. 81) afled, blef D. (som, ehuru ej på tillräckliga skäl, antagits hafva vållat hans död) herre i Romerska riket. Hans första regeringsår utmärktes genom åtskilliga goda åtgärder, bl. a. till sedlighetens höjande (t. ex. förbudet mot den då så allmänna kastreringen). Såväl derigenom som genom sitt vackra utseende och de lysande gratis-spel han lät anställa vann han folket for sig. Med senaten stod han deremot på spänd fot. Af inrotad misstänksamhet och fruktan, hvilka underhöllos genom örontasslares angifvelser, lät han rödja ur vägen flere af denna korporations utmärktaste män. Med tiden, då han genom sina byggnadsföretag (bl. a. restaureringen af Capitolium) äfvensom genom dyrbara cirkusföreställningar och stora gåfvor till massan och hären råkade ut för penningbrist, sökte han sina offer bland de rike, och dödsdomar öfver dem blefvo hans bästa inkomstkällor. 83 frestade D., som afundades Agricola hans krigiska framgångar i Britannien, vapenlyckan mot chatterna i Germanien. Han hade ingen framgång, men tog det oaktadt namnet "Germanicus" och höll ett triumftåg, liksom om han hade segrat. 84 återkallade han den segersälle Agricola, och 86 inlät han sig mot dacierna och markomannerna i ett krig, som räckte till 91. De senare tillfogade hans här ett känbart nederlag, och af daciernas konung måste han köpa sig fred genom att lemna en stor krigsgärd och förbinda sig att årligen sända tribut. D., som under kriget stannat bakom arméns rygg, höll dock 91 ett nytt triumftåg. Äfven mot sarmaterna förde han (93) krig utan framgång. Emellertid antog hans regering en allt grymmare karakter, i synnerhet efter ståthållaren Antonii Saturnini misslyckade upprorsförsök i öfre Germanien (93). D. skonade ej ens sin egen slägt: han lät afrätta sitt syskonbarn Flavius Clemens, antagligen för dennes öfvergång till kristendomen, och dref hans hustru, sin egen brorsdotter, i landsflykt. När han slutligen i sitt raseri vände sig mot sina politiskt oskadlige frigifne och tjenare, bildades bland dessa en sammansvärjning, i hvilken bl. a. äfven hans gemål, Domitia, var invigd, och d. 18 Sept. 96 blef D. i sin sängkammare nedstucken af de sammansvurne.