Trajanus, Marcus Ulpius, romersk kejsare, föddes år 53 e. Kr. i Italica i Hispania Baetica. Liksom sin fader, hvilken genom krigisk duglighet stigit till konsulat och patriciat, gjorde sig jämväl T. känd såsom en skicklig krigare och blef 91 konsul samt 97 af den gamle kejsar Nerva adopterad och tagen till medregent. Efter Nervas död (Jan. 98) uppsteg T., som dä förde befäl i Germanien, på tronen. Det blef den nye kejsarens förnämsta omsorg att stärka riket utåt och trygga gränserna, framförallt mellan Rhen och Donau. Det är icke med säkerhet kändt huru stor del af den vall (limes), som, stödjande sig på berg och floder, skyddade det romerska, då sannolikt utvidgade, området och afhöll derutom boende germaner från plundringar och anfallståg, blifvit utförd under T. Visst är, att han bäst förstod hvad som behöfde göras och satte det i verket. Äfven eröfringen af Dacien (101--107) hade till syftemål gränsernas reglering och beredande af trygghet mot de orolige grannarna genom landets romanisering. T. lät under kriget bygga en stenbro öfver Donau vid nuv. staden Turnu-Severinu. Sina bedrifter i detta krig förhärligade han mindre genom de triumfer han firade än genom den marmorpelare, Trajanuskolonnen (se Columna Trajana), som, upprest på det af honom anlagda Forum Trajani, innehöll framställningar i relief af hans och härens bragder. Under de sista åren af sin regering egnade han sin verksamhet åt ordnandet af förhållandena i Orienten. Han gjorde der Armenien till provins, intog Mesopotamien samt riktade ett väldigt anfall mot det partiska riket. Hvad han dermed åsyftade må lemnas derhän; möjligen sträckte sig hans planer ej längre än till ett försök att oskadliggöra det partiska grannriket och skaffa bålverk mot detsamma i nya provinser, hvilka småningom borde kunna romaniseras. Kanske tänkte han ock på ett Alexandersrike i öster. Den framgång, som i början följde hans vapen, blef dock ej beståndande. De besegrade parterna började röra på sig. Judarna gjorde uppror, och äfven på andra håll, jämväl utom Asien, reste sig folken. Kejsaren måste då återtaga för att träffa anstalter till att nedslå de upproriske, men under återtåget träffade honom döden i Selinus, i Cilicien, Aug. 117. Efter döden beskärdes honom triumfens ära och tillnamnet Parthicits. Hans aska hvilar under Trajanuskolonnen.
I afseende på den inre förvaltningen uppträdde T. med en viss hofsamhet och måtta. Han skonade senaten från den kejserliga kriminallagskipningen, lät den taga befattning med vissa -- i det hela mindre betydande -- angelägenheter och behandlade dess medlemmar vänligt. Men i sak fullföljde han med bestämdhet Vespasianus' och Domitianus' politik. Senaten blef i sjelfva verket ej stort annat än ett råd, utnämndt af kejsaren, hvilken ej ens aktade nödigt att göra sig till censor. Det augustiska principatets tid var förbi, och den förste icke i Italien födde herskaren kunde, ostörd af motstånd och missnöje, regera med fast hand, medan han i det yttre i viss mån gaf erkännandet åt de republikanska traditionerna. I allmänhet utöfvade T. en gagnelig verksamhet. Finanserna upphjelptes, så att till och med skattepålagorna minskades. Det underhaltigt blifna myntet inlöstes, hvaremot det nya vid präglingen fick något mindre värde. Öfver hufvud sköttes hushållningen väl, utom i fråga om utdelningar af spanmål och penningar åt menigheten. Välgörenheten främjades särskildt genom en stiftelse för fattiga barns underhåll. Landtbruket uti Italien befordrades genom flere åtgärder. I familjerätten vidtogos nyttiga reformer, och i förhållandet mellan husbönder och slafvar infördes ändringar, om ock ej i allo prisvärda. Mot angifvareväsendet och majestätsprocesserna vidtogos helsosamma mått och steg. Hamnar, broar (t. ex. vid Alcantara i Spanien), vattenledningar, termer m. m. anlades. I fråga om provinserna synes T. hafva låtit ståthållarna utöfva en ganska stark makt efter förebilden af militärbefälhafvarnas befogenhet; sjelf ingrep han endast i särskilda fall -- såsom i Bitynien --, men blandade sig då äfven i det minsta. För öfrigt lät han genom kejserliga kommissarier kontrollera stadskommunernas förvaltning, böjd som han var att öfver hufvud ringakta den kommunala sjelfstyrelsen. Öfver hufvud taget häfdade han med fasthet och kraft statens ställning och intressen; häraf förklaras ock hans uppträdande mot hemliga föreningar och sällskap, särskildt de kristne. På en anmälan af Plinius, som var ståthållare i Bitynien, svarade han, att de kristne icke borde uppsökas, men väl straffas, då man mot dem hade klara bevis, derest de icke omvände sig och tillbådo statens gudar.
T. var en kejsare af stor duglighet och kraft. Han egde ett skarpt omdöme och ett sundt praktiskt förstånd, med hvars hjelp han fattade hvad som kräfdes och genom hvilka medel målet bäst skulle vinnas. Till sitt väsende krigare, uppehöll han i hären sträng manstukt och ordning. Han hade dock, såsom framgår af hvad vi ofvan anfört, sinne äfven för de inre angelägenheterna, egde god bildning och viste, att ej blott uppskatta, utan ock uppmuntra vetenskap och konst. Hans svagheter voro böjelse för materiella njutningar och en i ögonen fallande fåfänga, som han tillfredsställde genom att låta sitt namn skyldra i anläggningar, stiftelser och annat. Det prunkande tillnamnet Optimus (den bäste) har han dock i det hela gjort sig förtjent af genom sin menniskovänliga regering. R. Tdh.