Don Juan ("herr Johan"), en i spanska sagor förekommande personlighet, som genom demoniskt trots mot alla religionens och sedlighetens lagar störtade sig i evigt förderf. Förebilden till denna gestalt var en spansk ädling, Don Juan Tenorio, hvilken stod i en mycket förtrolig beröring med Pedro den grymme af Kastilien samt genom sin delaktighet i konungens utsväfningar och grymheter blef föremål för en mängd vidunderliga och hemska berättelser. Historien förtäljer intet om hans slut. Sagan deremot, som uppehåller sig särskildt vid hans undergång, berättar derom följande. Don Juan sökte förföra Giralda, dotter till guvernören i Sevilla, och råkade till följd deraf i tvekamp med hennes fader samt dödade honom. Någon tid derefter besökte han den mördade mannens graf, i kyrkan San Francesco, och inbjöd dervid med fräckt trots guvernörens bildstod till supé. "Stengästen" infann sig och bortförde den hädiske tviflaren till helvetet. (Med denna saga förblandades i en senare tid sägnen om Don Juan de Maraña, hvilken förskref sig till djefvulen och begick en mängd skändliga dåd, men räddades genom de mässor hans mor lät föranstalta.)
Don-Juans-sagan har ofta blifvit behandlad för scenen. Som dramatisk typ är Don Juan en personifikation af den skepticism, som härrör från en genom yttre erfarenhet vunnen kännedom om lifvet, och är således ett komplement till Faust, hvars skepticism härrör af spekulation. Den äldsta dramatiska bearbetningen af Don-Juans-sagan är skådespelet "El burlador de Sevilla", af den spanske skalden Gabriel Tellez (1570--1648), som utgaf sina verldsliga dikter under pseudonymen "Tirso de Molina". Från Spanien kom detta skådespel 1620 till Italien. Något senare blef det kändt i Frankrike. Den mest kända bland de franska bearbetningarna är Molières "Don Juan, ou le festin de pierre" (1665), i hvilken den kastilianske vällustingen förlorat en god del af det demoniska i sin karakter och i det hela taget ar framställd som en lättsinnig tok, hvars puts och skälmstycken väcka munterhet. Texten till Mozarts ryktbara opera "Don Juan" (1787) är författad af Lorenzo da Ponte och hvilar på en af Antonio de Zamora gjord bearbetning af Tellez' dram. I den engelska literaturen blef sagan om Don Juan för första gången dramatiskt behandlad i Shadwells "Libertine" (1676). Den episka dikten "Don Juan" af Byron har ingenting annat än namnet gemensamt med den gamla spanska sagan. Åtskilliga franska författare af den romantiska skolan, t. ex. P. Mérimée, A. Dumas d. ä. och F. Malefille, införde Don Juans gestalt i romanen. Bland de moderne spanske författarna har Zorilla y Moral användt ifrågavarande saga till stoff för den utmärkta dramen "Don Juan Tenorio" (1844) och för de båda lyrisk-episka diktcyklerna "El desafio del diabolo" (s. å.) och "Un bestigo de bronce" (s. å.). Tysken Grabbe sökte i tragedien "Don Juan und Faust" (1829) sammansmälta Don Juan- och Faust-sagorna, och den förra har blifvit dramatiskt behandlad af hans landsmän Wiese och Lenau. I Danmark gjordes Don Juans-sagan till föremål för ett drama af Hauch. På grundvalen af sagan om Don Juan de Maraña gaf K. J. L. Almqvist, i den dramatiska dikten "Ramido Marinesco", en framställning af Don Juan (såsom den botgörande). B. F. O.