Dop l. Döpelse kallas det sakrament, i hvilket menniskan genom begjutning med vatten i Faderns, Sonens och den Helige andes namn träder i gemenskap med Gud samt upptages i den kristna församlingen. Förebilder till dopet funnos redan i Gamla testamentet, nämligen dels omskärelsen -- som var icke allenast en ceremoni, genom hvilken upptagandet i den judiska församlingen skedde, utan ock en symbol af andlig rening --, dels de mångahanda tvagningar, som voro föreskrifna i den mosaiska lagen. I senare tider skedde äfven proselyters upptagande genom ett dop. Man känner ej med visshet när det s. k. proselytdopet kom i bruk, men sannolikt förefans det redan på Jesu tid. Till de nämnda symboliska tvagningarna anslöt sig Johannes Döparens dop, hvilket var en "bättringens döpelse till syndernas förlåtelse" (Luk. 3: 3), för att förbereda tron på den väntade Frälsaren. Ändtligen inrättade Kristus, kort före sin himmelsfärd, det kristliga dopet, genom den till lärjungarna ställda befallning, som innehålles i de s. k. instiftelseorden: "Gån ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem till Faderns, Sonens och den Helige andes namn" (Matt. 28: 19). Dopet är således, betraktadt från sakramental synpunkt, den handling, hvarigenom en menniska göres till Jesu lärjunge. Gud insätter henne derigenom i det sanna gudsförhållandet och upprättar med henne sitt frälsande, i Kristus grundade nådesförbund, så att hon blir delaktig af alla dertill hörande förmåner. Men dopet är ock -- subjektivt -- "nya födelsens bad" (Tit. 3: 5); det innesluter i sig pånyttfödelsen -- väl icke den personliga, till medvetenhet och frihet sig sträckande, men dock den substantiella, väsentliga, början till ett nytt andligt lif. Deraf följer ock, att dopet, betraktadt från sakrificiel synpunkt, innebär en förbindelse för menniskan att till Guds ära skicka sig såsom en rätt medlem af hans troende församling. Det är således ett yttre tecken till en öfver hela lifvet utsträckt förpligtelse att förblifva i Guds sanna gemenskap och göra hans vilja, hvilken förpligtelse menniskan likväl ej kan uppfylla annat än genom en personlig (medveten och fri) utveckling. -- Såsom varande det andliga lifvets utgångspunkt behöfver dopet ske blott en gång; men både den välsignelse det gifver och de pligter det medför hafva afseende på menniskans hela lif. Det genom dopet i menniskans andliga natur nedlagda lifsfröet skall genom sorgfällig vård utvecklas till personlig och lefvande tro. Emedan döpelsen således icke närmast verkar på menniskans förstånd och vilja, utan på hennes andekroppsliga natur, sådan denna är från födelsen, så är vilkoret för delaktighet i dess välsignelse icke personlig tro, ej häller något visst mått af kunskap eller sedlig utveckling, utan fastmer frånvaron af uppsåtligt motstånd mot Guds nåd samt hjertats öppnande för hans Andes verksamhet. Hos fullvuxna måste naturligtvis en sådan sinnesbeskaffenhet framkallas genom en tjenlig förberedelse, hvarför ock i kyrkans äldsta tid och i allmänhet vid missionsverksamhet bland icke kristna folk undervisning måste föregå dopet. Men hvarhälst en kristen församling är grundad, och således, om också icke säkra garantier, åtminstone sannolikhet för en kristlig uppfostran finnes, böra företrädesvis de späda barnen döpas. "Hvarje dop är till sitt begrepp ett barndop". I denna mening säger ock Kristus, ej allenast att "himmelriket hörer barnen till" (Matt. 19: 14), utan ock att de fullvuxne måste omvända sig och varda såsom barn för att komma dit in (Matt. 18: 3). Såsom födda med arfsynd behöfva barnen ett nytt andligt lif för att kunna blifva detta rikes medlemmar, och ett sådant lif meddelas dem i döpelsen under den enda form, hvari de kunna emottaga det. Om också i den heliga skrift ingen uttrycklig befallning om barndop
gifves, så finnas dock antydningar derom redan på apostlarnas tid, t. ex. uppgifter att "hela hus" blifvit döpta (Apostlag. 16: 15, 33; 18: 8; 1 Kor. 1: 16) och de apostoliska förmaningarna till barnen att vara föräldrarna lydiga "i Herren" (Ef. 6: 1) o. s. v. Äfven omskärelsen, som hade samma andliga betydelse som döpelsen, skulle ske i den spädaste åldern. Jämväl yttranden af kyrkofäder från 2:dra och 3:dje årh. bevisa, att barndopet redan tidigt var i bruk. Så nämnes det t. ex. af Irenaeus, Cyprianus och Origenes samt Tertullianus, hvilken sistnämnde är den ende kyrkofader, som uttalar sig deremot. Från 3:dje årh. var barndopet ganska allmänt, ehuru äfven från den närmast följande tiden många exempel finnas på att dopet uppsköts till en senare ålder, ja till dödsbädden, emedan man ansåg det svårare att få förlåtelse för synder, som begåtts efter dopet. Efter Augustinus, hvilken, i sammanhang med sin lära om arfsynden, dogmatiskt rättfärdigade barndopet, har det varit allmänt herskande sed inom kyrkan.
För att det åt barnen gifna dopet skall blifva till varaktig välsignelse, måste på detsamma följa en kristlig uppfostran. Att vaka öfver denna tillkommer i främsta rummet föräldrarna, dernäst faddrarna eller dopvittnena och slutligen den kristna församlingen sjelf.
Det synliga elementet i döpelsen är den yttre dophandlingen: begjutningen med vatten i Faderns, Sonens och den Helige andes namn. Den osynliga nådegåfvan är den gemenskap med Gud, hvari den döpte försättes. Sambandet mellan dessa två element, hvarigenom det förra blifver ett medel för det senare, beror, såsom i sakramenten öfver hufvud, allenast på kraften af Kristi ord och instiftelse. Att dopet förrättas i öfverensstämmelse med denna instiftelse är vilkoret för dess verksamhet eller kraft; dess verkan åter beror på den sinnesbeskaffenhet, hvari det af menniskan emottages. -- I enlighet med Kristi ord (Joh. ev. 3: 5) förklarar kyrkan dopet vara nödvändigt till saligheten, och denna dess nödvändighet har sin grund i arfsynden. Kyrkan, för sin del, känner ingen annan begynnelse till saligheten än dopet och är derför bunden vid Herrens förordning att begagna det. Men deraf följer hvarken att hedningarna eller de barn, som dö odöpta, ovilkorligen blifva fördömda: Gud är icke så bunden vid den yttre handlingen, att han icke äfven utan denna kan, på ett oss obekant sätt, gifva saken, eller den välsignelse, som dopet medför. Derom gäller den gamla satsen non privatio, sed contemtus sacramenti damnat (icke saknaden af sakramentet, utan föraktet för detsamma är fördömligt) samt necessitas sacramentorum non est absoluta, sed ordinata (sakramentens nödvändighet är icke absolut, utan grundar sig på Kristi befallning).
Angående sjelfva dophandlingen har Kristus icke gifvit några särskilda föreskrifter, utan allenast förordnat, att dopet skall ske till Faderns, Sonens och den Helige andes namn (Matt. 28: 19). Då den döpte dermed förbindes till tron på den treenige Guden, bör dopet alltid vara förenadt med en bekännelse af denna tro, och det kyrkligt förklarande uttrycket af densamma är den apostoliska trosbekännelsen. De, som i kyrkans äldre tid bereddes till dopet, kallades katekumener. Dopet föregicks af abrenuntiationen och exorcismen (se d. o. äfvensom Primsigning). Sjelfva dophandlingen förrättades genom nedsänkning (vanligen tre gånger; i Spanien allenast en gång, på arianernas yrkande, hvilket den romerska kyrkan godkände) och endast på sjuka genom begjutning med vatten. Småningom började sistnämnda sätt användas äfven på friska. Giltigheten af detta slags dop betviflades dock länge; ej förr än i 13:de årh. blef begjutningen fullt erkänd och allmänt begagnad i den romerska kyrkan, hvaremot den grekiska ännu behåller nedsänkningen. Hvilketdera sättet som användes är likgiltigt, ty hufvudsaken dervid är icke de synliga elementens qvantitet, utan deras qvalitet. Efter dopet följde smörjelse med olja, Såsom en symbol af den döptes andliga prestadöme, samt handpåläggningen, såsom en symbol af den Helige andes meddelande. Äfven andra ceremonier förekommo, bl. a. korsteckning, att man lät den döpte smaka mjölk och honing eller salt, klädde honom i hvita kläder o. s. v. Dessa bruk hafva till största delen bibehållit sig i den katolska kyrkan, hvaremot de inom den lutherska och ännu mera inom den reformerta kyrkan till större delen efter hand bortfallit. -- I början förrättades dopet i det fria, i floder eller sjöar. Senare inrättades stora dopcisterner, i hvilka man nedsteg på en trappa, och stundom uppbyggdes särskilda dopkapell, baptisterier (se d. o.; jfr Dopfunt). I äldsta tider förrättades dopet företrädesvis vid de stora dopterminerna: epifanias, påsk och pingst. Det gamla bruket att läsa en invigningsbön öfver dopvattnet finnes ännu qvar i den engelska kyrkan, och i den grekiska plägar man på epifanias-dagen med mycken högtidlighet inviga de floder och källor, från hvilka dopvatten hemtas. -- Angående giltigheten af det s. k. kättaredopet, d. v. s. ett sådant dop, som förrättats inom någon kättersk sekt, uppstod i 3:dje årh. en tvist mellan biskoparna Stefanus i Rom och Cyprianus i Kartago. På det första ekumeniska mötet, i Nicaea år 325, godkändes den förres åsigt att ett sådant dop är giltigt och att upptagandet i den rättrogna kyrkan endast bör ske medelst handpåläggning. -- Ett vidskepligt bruk var dopet "för de döde" (1 Kor. 15: 29), ett dop, hvilket någon undergick i st. f. en anhörig eller vän, som dött, innan han hunnit döpas. Detta bruk synes dock ej hafva varit synnerligen allmänt eller länge egt bestånd inom kyrkan, men deremot bibehållit sig hos vissa sekter, t. ex. marcioniterna. I nyare tider har det upptagits af mormonerna. -- Under medeltiden herskade en genom flere synoders (t. ex. i Köln 1281 och Bamberg 1491) beslut godkänd och stadgad sed att döpa ofödda, för hvilkas lif man fruktade. Frågan om lämpligheten af denna sed har emellertid aldrig blifvit afgjord inom den katolska kyrkan. Enligt den romersk-katolska kyrkans åsigt utplånar dopet icke allenast arfsyndens skuld, utan arfsynden sjelf, men är deremot icke af någon nytta för den döptes följande lif; de synder han begår efter dopet måste utplånas genom ett
annat sakrament, boten. Vid barndop anses faddrarnas eller till och med kyrkans tro ersätta tron hos barnet. -- Zwingli ansåg dopet, liksom sakramenten öfver hufvud, vara endast en bekännelsehandling utan högre betydelse. Enligt Calvins af den reformerta kyrkan i allmänhet antagna åsigt afbildar och beseglar dopet för de utvalde den nåd, som meddelas af den Helige ande oberoende af alla yttre tecken. Dopet förkastas helt och hållet af qväkare och socinianer, barndopet af baptister, anabaptister och mormoner. Mer eller mindre afvikande åsigter om dopet hysas af arminianer, svedenborgare m. fl. Se vidare Dopnamn, Dopvittne, Döpelseförbund och Nöddop.
Stundom användas orden "dop" och "döpa" i oegentlig mening, såsom då man talar om att "döpa med den Helige ande" och då Kristus kallar sitt lidande ett dop o. s. v. E. J. Ö.