Predestination

Predestination, Lat. praedestinatio universalis (allmän förutbestämning), nådaval, teol., är i vidsträckt betydelse Guds allmänna, hela menskligheten omfattande frälsningsrådslut. Detta rådsluts universalitet är dock så tillvida begränsad, att det först och främst är fattadt i Kristus och med hänsyn till Kristus samt vidare för sitt förverkligande bundet vid ett vilkor å menniskans sida, näml. tron. För att göra uppfyllandet af sagda vilkor möjligt för menniskan erbjuder Gud åt alla sin nåd. Men detta erbjudande af nåd måste begynna på en enskild punkt i tiden och rummet; och då tillika icke alla äro samtidigt lika mottagliga för nåden, antager frälsningsrådslutet karakteren af en historisk utveckling, så att i afseende på tiden några folk kunna sägas vara tillbakasatta, andra föredragna. Detta är nådavalets timliga betydelse. Men enär vidare erbjudande af nåd icke upphäfver menniskans sjelfbestämmelse, i det att hon kan undandraga sig eller afvisa nåden och, äfven om hon af den är fattad, sedermera affalla, blir nådavalets förverkligande med hänsyn till evigheten beroende af hennes tro och således hon sjelf äfven orsaken till sin förtappelse. Ur det allmänna nådavalet framgår derför dels nådavalet i inskränkt mening, eller utkorelsen (praedestinatio l. electio), d. v. s. Guds beslut att gifva den eviga saligheten åt alla dem, som tro på Kristus och i denna tro framhärda intill änden, dels förkasteisen (reprobatio), d. v. s. Guds beslut att i den eviga osaligheten lemna dem, som icke tro. -- Lärostriderna om denna fråga begynte egentligen först med Augustinus (d. 430), ty före hans tid hade kyrkan i allmänhet ansett, att den enskildes predestination till salighet vore beroende af Guds förutvetande (praescientia), och att, beträffande det onda, Gud väl vore upphofsman till straffet derför, men icke till skulden. Augustinus åter lärde, att Gud genom ett ovilkorligt rådslut bestämt att ur massan af den förtappade menskligheten frälsa några, på hvilka nåden derför verkade oemotståndligt (gratia irresistibilis) och ej häller kunde förloras, enär Gud gaf de utkorade ihärdighetens gåfva (donum perseverantiae). De, som icke voro utkorade, lemnades åt det förtjenta förderfvet. Pelagianismen deremot grundade predestinationen på Guds förutvetande om menniskans fria sjelfbestämmelse, semipelagianismen på Guds förutvetande om menniskornas sedliga beskaffenhet. På synoderna i Orange och Valence 529 segrade en modifierad augustinism, som inskränkte predestinationen i afseende på de förkastade till ett blott förutvetande samt med tystnad förbigick Augustinus' lära om den oemotståndliga nåden och nådavalets partikularism. I 9:de årh. förnyades striden genom Gottschalk, som antog en dubbel predestination: en till salighet och en till fördömelse. Då den tidens teologer hade mycket delade åsigter om denna utbildning af Augustinus' lära, uppsköts på riksförsamlingen i Savonnières 859 afgörandet till en senare tid. Medeltidens teologi bibehöll i allmänhet det augustinska systemets förutsättningar, men modifierade det genom pelagianska och semipelagianska element, hvaremot bl. a. Bradwardina och Wicliff återupptogo den stränga augustinismen, som äfven i början hyllades af alla reformatorerna. Luther gaf kraftigt uttryck deråt i sin 1525 författade skrift »Om den bundna viljan» (»De servo arbitrio») och Melanchthon i den första upplagan af sin dogmatik (»Loci communes ») af 1521. Men 1535 utbytte han denna redan 1527 ändrade ståndpunkt mot en synergistisk, och äfven Luther bragtes -- till följd af den djupa betydelse han tillade nådemedlen -- alltmer från sin förra åskådning. Konkordieformeln sökte lösa frågan genom att skilja mellan en allmän, fastän vilkorlig, predestination till salighet, som endast genom menniskans motstånd öfvergår till fördömelse, och ett blott förutvetande i afseende på de förkastade. Zwingli och i synnerhet Calvin gjorde den konseqvent utbildade augustinismen (dubbel predestination) till kännemärke för den reformerta kyrkan, som likväl delade sig i två partier beträffande frågan huruvida det gudomliga rådslutet vore fattadt före eller efter syndafallet (se Infralapsarier). Den senare åsigten segrade på synoden i Dordrecht 1618. Den tysk-reformerta kyrkan förblef tämligen oberörd af hela denna lära, och amyraldismen samt pajonismen (se Amyraut och Pajon) sökte en förmedling mellan nådens allmänhet och nådavalets partikularism. En egendomlig form af predestination framställdes i nyare tid af Schleiermacher, som antog en allmän predestination till salighet, så att slutligen alla skola gripas af nåden och saliggöras. I den romersk-katolska kyrkan återupptog jansenismen (se Jansenius) Augustinus' lära, men blef fördömd som kättersk. -- De olika teorierna angående predestinationen äro således augustinismen, som lägger uteslutande vigt på den gudomliga faktorn, och pelagianismen, som lägger lika uteslutande vigt på den menskliga, samt, såsom förmedlare mellan dessa bägge ytterligheter, semipelagianismen och synergismen, hvilka lägga tyngdpunkten på den menskliga sidan, och den evangelisk-lutherska kyrkan, som lägger tyngdpunkten på den gudomliga. Att lösningen af frågan hittills endast tillnärmelsevis lyckats, beror på att, såsom någon sagt, predestinationslärans lösning är lösningen af det religiösa problemet öfver hufvud. Jfr Determinism och Nåd. K. H.