Jansenius, Cornelius (egentl. Cornelis Jansen), nederländsk teolog, föddes d. 28 Okt. 1585 i byn Acquoi, grefskapet Leerdam, i nederländska prov. Nordholland. Vid Louvains universitet (i Belgien) studerade han teologi, vistades derefter en tid hos sin studentkamrat Jean Duvergier de Hauranne i Bayonne, återvände till Louvain och blef 1617 lärare vid universitetet, der han började flitigt studera kyrkofadern Augustinus' skrifter och tillegnade sig hans uppfattning af synd och nåd. 1621 uppgjorde han med den ofvannämnde Duvergier, som då besökte honom i Louvain, en plan att reformera den katolska kyrkan. J. skulle arbeta på lärans förbättring, Duvergier på författningens och lifvets. Nederländerna lydde denna tid under Spanien, och J. reste till Madrid i universitetets angelägenheter. Jesuiterna sökte hos inqvisitionen derstädes göra honom misstänkt för hans augustinska idéer, men han undgick faran, som kunnat uppkomma deraf, och utnämndes 1630 till professor i den hel. skrift vid Louvains universitet. De båda vännerna sökte intressera kardinal Richelieu för sina reformplaner, men det mellan Frankrike och Spanien 1635 utbrytande kriget lade hinder i vägen derför. I en politisk broschyr angrep J. den franska politiken och kardinal Richelieus förbindelse med de protestantiske kättarna, hvilket hade till följd att han (1636) upphöjdes på Yperns biskopsstol. J. dog i Ypern d. 6 Maj 1638. Vid sin död testamenterade han åt sina vänner utgifvandet af sina i augustinsk anda författade skrifter, och 1640 utgaf hans vän Libertus Fromond hans samlade arbeten under titeln Augustinus, seu doctrina S. Augustini de humanae naturae sanitate, aegritudine, medicina adc. Pelagianos et Massilienses (3 bd). Emot skolastiken skiljes i detta arbete strängt på filosofi och teologi. Filosofien har tänkandet till sin grund, teologien uppenbarelsen, d. v. s. skriften och traditionen. Menniskan, så lärde J., skapades ursprungligen god såsom änglarna, men i kraft af sin frihet kunde hon älska sig sjelf för sin fullkomlighets skull. Deri låg fallets möjlighet. Efter fallet är hennes natur ond; arfsynden är en sig fortplantande ond onatur. Menniskan kan visserligen i frihet bestämma sig emot en enstaka ond handling, men hon kan icke hindra, att alla hennes ger-ningar äro syndbesmittade och derför onda. Några verkliga dygder finnas derför icke hos en oomvänd, endast skendygder. Menniskans affall från hennes ursprungliga gudsnatur innesluter i sig osaligheten, som till sitt väsende just består i den syndiga onaturen. (J. fattade således hvarken arfsynden eller osaligheten på ett yttre sätt såsom en af Gud tillräknad skuld eller ett ådömdt straff, utan på ett inre sätt såsom en själens sjukdom och död, hvilken menniskan sjelf genom sitt fall ådragit sig.) I öfverensstämmelse med uppfattningen af synden fattade han nåden såsom ett läkemedel och frälsaren såsom frälsaren-läkaren. Rättfärdiggörelsen är enligt honom icke ett nådens tillräknande, utan ett kraftigt nådens inneboende (emot protestanterna). Men blott ett ringare antal menniskor, de, som Gud i sin viljas fria val dertill bestämmer, blir delaktigt af denna nådens läkedom; de öfriga bestämmer han till fördömelse (predestinationsläran). Fördömelsen är visserligen icke något godt för den fördömde, men i och för sig är den dock något godt, ty den är rättvis. Gud älskar fördömelsen lika väl som saligheten, ty han älskar rättvisan. Syndafallets fria handling gör fördömelsen rättvis och Guds fria val till en rättvisa (J. är en s. k. infralapsarius). "Augustinus" uppväckte en häftig storm bland jesuiterna. En bulla (In eminenti) af Urban VIII fördömde 1642 J:s bok såsom kättersk; men många hyllade hans åsigter, och särskildt i Frankrike bildade sig ett starkt jansenistiskt parti, som efter Duvergiers död (1643) fick till sin hufvudman Antoine Arnauld d. y. (se Arnauld 2), och hvars strid mot jesuiterna hade sin egentliga härd i klostret Port Royal (nära Versailles), der Antoines syster Angelica var abbedissa. Till det jansenistiska partiet slöt sig också den bekante tänkaren och matematikern Blaise Pascal, som i "Lettres provinciales" (1656-57) gaf dödsstöten åt jesuiternas rykte genom att blotta den afskyvärda moralen i deras grundsatser. Jesuiterna hade emellertid utverkat en bulla (1653) af Innocentius X, i hvilken fem
jansenistiska satser afgjordt fördömdes som kätterska. Jansenisterna förklarade sig väl vilja underordna sig påfvens dom i dogmatiska frågor, men påstodo, att de fördömda satserna ej hade den mening påfven inlade i dem. Till följd deraf utspann sig en strid om påfvens rätt att fördöma en lära (droit) och om hvad som faktiskt lärdes (fait). Påfvarna Innocentius X och Alexander VII fordrade (i bullor 1654, 1656 och 1665) obetingad underkastelse vid kyrkliga ämbetens och värdigheters förlust, men många biskopar förklarade sig ej vilja gå längre än till en "respectueux silence" (vördnadsfull tystnad). Frankrikes konung, Ludvig XIV, ställde sig 1660 på påfvens sida. Flere andlige blefvo utsatta för förföljelser på grund af sin vägran att lyda påfven och konungen. Omsider måste, dock påfven Klemens IX 1668 förklara sig nöjd med en "respectueux silence". Denna "paix de Clément IX" betecknar jansenismens seger öfver påfliga kurian och jesuiterna. En i klostret Port Royal af flere jansenistiske lärde utarbetad bibelöfversättning förbjöds visserligen af påfven: men när Innocentius XI (1679) utgaf en bulla, som fördömde 65 jesuitiska moralgrundsatser, hade jansenismen vunnit en ännu mer afgörande seger. I en bulla af år 1705 upptog emellertid jesuitvännen Klemens XI striden mot jansenisterna. Port Royal stängdes (1709) och förstördes (1710), och i bullan "Unigenitus" (1713) fördömde påfven 101 satser i en af jansenistpresten Pasquier Quesnel utarbetad bibelkommentar ("Reflexions morales sur le nouveau testament"). Jansenisterna protesterade mot bullan eller, såsom den också kallades, "konstitutionen" samt vädjade (appellerade) till ett allmänt kyrkomöte, hvaraf de erhöllo partinamnet appellanter, medan de, som antoge (accepterade) bullan, fingo namnet acceptanter. 1718 bannlyste Klemens XI alla motspänstige. Detta hade i början inga märkliga följder; men när franska regeringen, under kardinal Fleury, afgjordt slöt sig till Rom, blefvo appellanterna förföljde, och 1730 inregistrerades "Unigenitus" som rikslag. Såsom ofta är fallet med förföljda religiösa partier, slog jansenismen nu öfver till svärmeri, fanatism och excesser. Sträng asketism, syner, uppenbarelser, underverk och profetior om yttersta domen utmärkte jansenismen i dess senare stadium. Särskildt bekant är en ung jansenist, Frans af Paris (d. 1727), genom sitt sjelfpinande. Han blef af Jansenisterna ansedd som helgon. Påfven Benedikt XIV sökte genom ett mildt herdabref 1756 göra slut på den långvariga striden; fullständigt lyckades det dock icke. -- 1763 bildades i Nederländerna en jansenistisk-katolsk separatkyrka, som ännu eger bestånd, den s. k. Utrechtkyrkan, styrd af en ärkebiskop i Utrecht samt biskoparna i Haarlem och Deventer. Hvarje biskopsval underställes påfven, som brukar svara med bannlysning. Ty det må anmärkas, att trots likheterna mellan protestantismens och jansenismens reformatoriska rörelser, den senare var en katolsk rörelse, som i den förra såg ett okyrkligt kätteri. Under upplysningstidehvarfvet (senare hälften af 1700- talet) missbrukades namnet jansenister som benämning på politiska och religiösa revolutionärer. Vid franska revolutionen uppträdde jansenister emellertid kraftigt mot excesserna. De s. k. gammalkatolikerna (se d. o.), hvilkas parti bildades 1870 såsom protest mot läran om påfvens ofelbarhet, stå det jansenistiska partiet nära. J. P.