Port-Royal

Port-Royal l. Port-Royal des Champs [pår råaja'l dä sjang], ryktbart cistercienskloster, af hvilket obetydliga lemningar finnas omkr. 13 km. s. v. om Versailles. Det anlades 1204 af Mathilde de Garlande, hustru till Mathieu de Montmorency-Marly, under mannens frånvaro i fjerde korståget och erhöll under sina första år flere privilegier, bl. a. (1223) rätten att vara en tillflyktsort för lekmän, som önskade draga sig tillbaka från verlden för en tid, utan att binda sig med några löften. Frånsedt de ryktbara reformer, som dess abbedissa, Mère Angélique (se Arnauld 3), der 1608 började genomföra, erbjuder klostrets historia föga allmänt intresse förr än omkr. 10 år efter anläggandet (1626) af en filial i förstaden S:t Jacques i Paris, då klostret kom under inflytande af Duvergier de Hauranne (se denne), abbé i S:t Cyran, Jansenius' vän och ledaren af den antijesuitiska rörelsen i Frankrike. Hans religiösa åsigter spridde sig hastigt bland nunnorna i filialen i Paris samt bland familjen Arnaulds slägtingar och vänner, och det var under hans inflytande, som Antoine le Maître (1608--58), en systerson till Mère Arigélique, 1637 beslöt att försaka sina lysande framtidsutsigter som advokat och draga sig tillbaka från verlden. Han tog sin bostad i P.-K., som efter nunnornas flyttning till Paris stått obebodt, och följ. år ditflyttade hans yngre bröder Simon de Sericourt (1611--58) och Louis Isaac (1613--84), bättre känd under sitt antagna namn de Sacy. Åtskilliga andra liktänkande vänner tillkommo, så att antalet af »les solitaires de P.-K.» 1646 stigit till 12, oberäknadt tillfälliga besökande, såsom Pascal o. a. Nästan från början af sin vistelse der sökte le Maitre förverkliga sin fångne mästare Saint-Cyrans idéer och egnade en betydlig del af sin tid åt ungdomens undervisning. Antalet lärjungar och lärare växte, och de s. k. »Petites écoles», såsom de blygsamt kallades, omkring de båda klostren vid Versailles och i Paris, dit adelns förnämsta familjer sände sina barn, spredo en oförgätlig glans öfver P.-K. En lika varaktig minnesvård reste sig dessa »solitaires» i de utmärkta läroböcker, som de ofta i samarbete utgåfvo, och som knappast blifvit ofverträffade: Logique (egentl. Art de penser), Méthode latine, Méthode grecque, Racines grecques, Essais de morale, Histoire ecclésiastique samt en öfversättning af bibeln (kallad Bible de Sacy) m. fl. De mest framstående bland lärarna voro Antoine Arnauld (se Arnauld 2), Claude Lancelot (1615--95) och Pierre Nicole (se denne), och bland lärjungarna är nog att nämna Racine, Lenaint de Tillemont och Achille de Harlay. 1648 återvände Mère Angélique med några nunnor från Paris till P.-K., som under tiden blifvit betydligt tillbygdt och gjorts sundare genom torrläggningsarbeten af »les solitaires», hvilka då flyttade till les Granges, en utgård under klostret. S. å. kom Antoine Arnauld dit, och från den tiden var klostret nära förbundet med jansenismen (se Jansenius). Den öppna strid, som började 1653 med utfärdandet af Innocentius X:s bulla mot jansenisterna, kom till en olycklig kris 1656, när Ant. Arnauld aflägsnades från Sorbonne och måste jämte Sacy, Nicole m. fl. hålla sig undan för jesuiterna. »Les solitaires» erhöllo befallning att lemna klostret, men den hotande stormen fördröjdes genom det förmenta undret med en tagg af Kristi törnekrona, som botade en tårfistel på Pascals systerdotter, Margareta Perier. Detta tyddes som Guds synbara mellankomst till klostrets förmån, och Arnauld m. fl. kunde återvända till klostret. Med konung Ludvigs regeringstillträde förändrades förhållandena. 1660 förbjödos »les petites écoles», och i April 1661 måste de båda klostren afskeda sina pensionärer, postulantinnor och noviser. Klostren lades 1664 under interdikt, som upphäfdes först 1669, sedan nunnorna underskrifvit en till ärkebiskopen af Paris ställd böneskrift, i hvilken de fördömde fem af jansenisternas lärosatser. Port-Royal de Paris skildes från moderklostret, och det senare erhöll endast 2/3 af klosterförmögenheten, ehuru denna väsentligen härrörde från familjen Arnauld. Under de följande lugnare åren återvände flere af »les solitaires» till P.-K., många af samhällets förnämsta män och qvinnor slogo sig åter ned der, och nunnorna fingo mottaga elever, men icke upptaga några noviser, hvarför nunnorna blefvo allt färre. Klemens XI:s mot jansenisterna riktade bulla af 1705 bragte dödsstöten åt klostret: förbudet att upptaga noviser skärptes, ingen ny abbedissa fick väljas, och klostret måste betala en skatt af 6,000 livres till klostret i Paris. 1709 förklarades klostret upphäfdt, dess förmögenhet öfverlemnades åt Parisklostret, och nunnorna utvisades. Klostret och kyrkan nedrefvos 1710, och t. o. m. de döde i kyrkogården uppgräfdes med barbarisk råhet och bortfördes till andra platser. P.-R. i Paris förde en obemärkt tillvaro till 1790, då det upphäfdes. Literaturen rörande P.-K. är utomordentligt rik. Det förnämsta arbetet är Sainte-Beuves »Port-Royal» (5 bd, 1840--60).