Porträtt

Porträtt (Fr. portrait, af Lat. protractum, »något, som blifvit bragt i dagen»), afbildning af en viss menniska, antingen i en plastisk framställning (porträttbyst, porträttstaty) eller i en målning. (Man kan dock äfven tala om »djurporträtt» och »porträttlandskap».) Af ett godt porträtt fordrar man, att det skall icke endast troget återgifva den afbildade personens (originalets) yttre drag, utan äfven genom dessa på ett konstnärligt sätt af spegla det andliga uttrycket, den inre karakteren. Forntidens porträttkonst känna vi hufvudsakligen genom de skulpterade byster och statyer, som i stort antal bevarats till våra dagar. Vi hafva all anledning förmoda, att det forntida måleriet på detta område värdigt täflat med sin systerkonst, men af lätt förklarliga skäl hafva dessa målningar gått förlorade. -- Inom medeltidens konst intager porträttet ej någon synnerligen framstående plats. Det är först mot denna periods slut, då intresset för naturen och individen vaknar, som porträttkonsten i ordets egentliga och moderna mening börjar blomstra upp. Italien, Flandern och under 1500-talet jämväl Tyskland kunna uppvisa en mängd framstående porträttmålare (porträttörer): Antonello da Messina, Lionardo da Vinci, Rafael, Tizian, H. och J. v. Eyck, L. Cranach, Holbein d. y. och Dürer, för att nämna endast några af de förnämste. En ny blomstringstid vidtager i början af 1600-talet med Rubens och v. Dyck inom den flamska skolan, Frans Hals och Rembrandt inom den holländska konsten (som för öfrigt i hela sin verksamhet och på alla områden visar sig som en porträtteringskonst), slutligen inom den spanska, der Velasquez framstår som en af alla tiders förnämsta porträttkonstnärer. Mot århundradets slut öfvertager Frankrikes konst ledningen på detta, liksom på andra områden, och detta fortsattes under 1700-talet (Mignard, Rigaud, Larguillière m. fl.). Efter midten af 1700-talet uppträder äfven England med en rad framstående porträttmålare (Reynolds, Gainsborough, Lawrence). Under förra hälften af 1800-talet är porträttmåleriet åter i sjunkande. Man intresserar sig mer för de typiska, abstrakta skönhetsidealen, än för den enskilda karakteristiska företeelsen. Förhållandena hafva sedan dess förändrats, och de bästa samtida porträtten kunna i fråga om iakttagelsens skärpa och teknikens säkerhet helt visst ställas i jämnbredd med de mest framstående arbeten från tidigare blomstringsperioder. -- Inom Sveriges konsthistoria utgör porträttmålningen ända till långt in på 1800-talet den mest intressanta konstarten. Under 1500-talet öfvades den sparsamt af inkallade utländingar af nederländsk eller tysk härkomst (Verwilt m. fl.). Bland de invandrade »konterfejarna» under 1600-talets förra hälft intog David Beck, v. Dycks lärjunge och drottning Kristinas hofmålare, den mest framstående platsen. Med tysken Ehrenstrahl grundas sedermera en inhemsk porträtteringskonst af utpräglad barockstilshållning. Efter 1700-talets midt gör det franska inflytandet sig gällande, och Sverige kan i G. Lundberg, Roslin, Pilo, L. Pasch d. y., P. Krafft d. ä., Wertmüller och K. F. v. Breda uppvisa en samling af synnerligen framstående konstnärer. Från 1800-talet må nämnas Sandberg, Södermark d. ä. och Troili, hvarjämte denna konstart med intresse omfattas af de nu lefvande konstnärerna. -- Porträttmålningen har jämte sitt konstnärliga värde ett stort kulturhistoriskt intresse. Den gör oss bekanta med kostymer, smycken, vapen o. s. v. under olika tider och i olika land, men den visar oss derjämte den skilnad i fysionomier, i minspel, i psykologisk hållning, som karakteriserar de olika tidehvarfven. En stor porträttsamling, såsom t. ex. den på Gripsholm, erbjuder i detta afseende ett rikt fält för iakttagelser. För öfrigt har porträtteringskonsten äfven under tider af förfall och förkonstling i det hela hållit sig märkvärdigt väl uppe, och detta just på grund af nödvändigheten för konstnären att här ständigt arbeta öga mot öga med naturen. Om skilnaden mellan porträttmålning och andra arter af målning, som återgifva menniskan, se Genre. Upk.