Determinism (Med. Lat. determinismus, af Lat. determinare, begränsa, bestämma), den åsigt, enligt hvilken den menskliga viljan saknar frihet, i betydelsen af en förmåga af val mellan olika möjliga bestämningsgrunder (motiv), samt i alla möjliga fall är med teoretisk (ofri) nödvändighet förutbestämd till att i sin verksamhet fortgå i en viss riktning. Denna nödvändighet kan fattas antingen såsom beroende på viljans gifna motiv, och i sådan måtto såsom en inre, eller ock såsom af motiven oberoende, och således en yttre. Den förra åsigten kallas determinism i inskränkt bemärkelse, den senare fatalism (se d. o.). Af determinism i inskränkt bemärkelse gifves det olika former, hvilkas uppkomst beror derpå att man gjort sig olika föreställningar om det motiv, till hvars val viljan är med nödvändighet bestämd. Enligt några (Plato, Leibniz m. fl.) utgöres detta motiv af den klara begreppsinsigten, så att den, som vet det rätta, också gör det rätta, hvaremot ett oriktigt handlingssätt visar brist i insigten. Erfarenhetens obestridliga vittnesbörd om den makt, som drifterna och begären hafva öfver menniskan, derigenom att de ega en större rikedom på innehåll än det abstrakta begreppet, har emellertid, särdeles i nyare tider, fört andra till den läran att det är det i allmänhet starkaste och med viljans egen natur mest öfverensstämmande motivet, det må framträda såsom medveten grundsats eller såsom begär, till hvars val viljan är med nödvändighet bestämd. Denna art af determinism kan visserligen tillerkänna viljan en viss sjelfständighet i förhållande till de för henne gifna motiven, så till vida som beslutet icke uteslutande beror på dessa, utan jämväl på viljans egen individuella beskaffenhet, så att olika viljor, om de utsättas för sollicitation af samma motiv, kunna fatta olika beslut. Karakteren bestämmes då af det större eller mindre värde de olika motiven hafva för viljan. Något egentligt val mellan dessa motiv antages dock icke, endast en utredning af hvilket bland de gifna motiven, som för tillfället mest öfverensstämmer med naturen hos viljan. Kände man, mena denna åsigts anhängare, en menniskas medfödda anlag och tendenser samt de för henne i hvarje tidsmoment gifna motiven, så kunde man på förhand beräkna hennes handlingssätt under hela lifvet.
Sina anledningar eger determinismen dels i en låg uppfattning af menniskan och hennes vilja, dels i vissa förutsättningar om den verld, inom hvilken den menskliga viljans verksamhet faller. I förra afseendet stannar man vid determinism, så länge man föreställer sig menniskan såsom en mekaniskt verkande maskin e. d. eller endast såsom en naturvarelse, låt vara en organisk sådan. Den antropologiska förutsättningen för fasthållandet af den menskliga viljans frihet måste ligga deri att menniskan uppfattas såsom till sjelfva sitt väsende någonting mer än naturvarelse. Vidkommande den verld, inom hvilken viljans fria verksamhet faller, måste friheten konseqvent förnekas af panteismen. Den sjelfständighet, som är nödvändig för att en menniska skall kunna sjelf bestämma gången af sin utveckling, kan ej tillerkännas menniskan, under
den förutsättningen att hon såsom ändligt väsende är en försvinnande modifikation af det absoluta. (Jfr Panteism.) Men äfven under antagande af en individuel och personlig gud stannar man vid determinism, om man föreställer sig förhållandet mellan gud och menniskan såsom ett yttre, mekaniskt förhållande. Denna determinism, den i egentlig mening religiösa, anser gud vara den verkande orsaken till den menskliga viljans bestämmelser. Den eger sitt berättigande såsom ett omedelbart uttryck för en religiös känsla, sådan den uttalar sig t. ex. hos Luther i "De servo arbitrio" (Om den bundna viljan) eller i Schleiermachers "känsla af absolut beroende af Gud". Men den kan ock antaga en dogmatisk form, såsom i Augustini och Calvins predestinationslära, hvilken är determinismens starkaste uttryck inom den kristna kyrkan. Ju mera mekaniskt denna Guds inverkan på menniskan fattas, dess närmare kommer man fatalismen, hvilken renast framträder i muhammedanismen, men äfven i kristenheten ofta påträftas såsom folktro. Den äkta kristendomen löser konflikten mellan den gudomliga och den menskliga viljan derigenom att den fattar förhållandet mellan Gud och menniskan såsom ett personligt, bestämdt af kärlekens makt. Enligt denna åsigt är menniskan i högsta mening fri, när hon helt hängifver sig åt den gudomliga nådens inverkan. -- Aflägsnar man alla panteistiska förutsättningar och jämväl hvarje antagande af ett mekaniskt förhållande mellan Gud och menniskan, så äro de teologiska och de metafysiska förutsättningarna gifna för fasthållandet af den menskliga viljans frihet i betydelsen af en valförmåga.
Historiskt har determinismen äfven framträdt i anledning af gifna felaktiga uppfattningar af den menskliga viljans frihet, dess omfattning och betydelse. En sådan oriktig uppfattning är t. ex. den åsigt, som utsträcker friheten äfven till de områden, hvilka befinna sig nedom menniskans egentliga viljelif, till hennes drifter och begär. Då en sådan åsigt får sin vederläggning af erfarenheten, kan den lätt leda till sin motsats, frihetens fullständiga förnekande. Så har man t. ex. mot friheten åberopat vissa statistiska fakta, som tyckas lägga i dagen en viss konstans i menniskornas görande och låtande på detta område. Men dels ådagalägga dessa fakta endast, att menniskor under liknande förhållanden göra ungefär samma bruk af sin frihet, dels tillhöra de det område af lifvet, inom hvilket man ej kan säga menniskan vara fri i egentlig mening. -- En annan lära om friheten är den att friheten ej är ett val mellan gifna motiv, utan ett val, som är oberoende af alla motiv, hvarigenom sjelfva motiven skulle liksom skapas eller frambringas. Friheten vore då, såsom en creatio ex nihilo, ett någots uppkomst ur intet, alldeles orimlig. Man måste tvärtom fasthålla, att det fria valet ej är någonting annat än en aktualisationsprocess af ett innehåll, som redan förut under en lägre aktualitetsgrad, ehuru på ett i viss mån medvetet sätt, blifvit till för menniskan och ur någon synpunkt för henne presenterar sig såsom ett godt. Såsom en reaktion mot dessa ensidiga uppfattningssätt af friheten har determinismen onekligen sin betydelse, om den också förbiser, att de berättigade invändningar, som mot dem kunna göras, ej träffa läran om friheten i allmänhet, utan endast vissa historiska ensidigheter i densamma. Särskildt har den religiösa determinismen en förtjenst derutinnan att den mot den sistnämnda af de båda ensidigheterna, hvilken på det religiösa området fick sitt uttryck i pelagianismen, skarpt framhåller det religiösa lifvet såsom allt igenom ett verk af Guds nåd. Men dess mekaniska uppfattning af förhållandet mellan menniskan och Gud har vållat, att den ej kunnat fatta denna nåd såsom förenlig med menniskans frihet. -- Det positiva skälet för antagandet af friheten är, att menniskan vet sig vara fri. Detta frihetsmedvetande hos henne röjer sig, redan inom det sinliga lifvet, deri att hon öfverlägger och under öfverläggningen vet, att hennes egen vilja är den makt, som bestämmer beslutet, hvilket således ej med ofri nödvändighet framgår ur gifna motiv. Deterministen Spinoza anmärkte, att detta beror på en illusion, jämförlig med den, i hvilken man skulle befinna sig, om man t. ex. trodde, att den för vinden svajande flaggan rör sig fritt, oaktadt den i sjelfva verket drifves af den omgifvande luftens rörelser. Denna liknelse är dock så till vida haltande, som viljans beslut obestridligen är en medveten akt, hvaremot flaggans rörelser äro för densamma sjelf omedvetna och endast af en utanför stående betraktare göras till föremål för reflexion. -- Det förnämsta beviset för viljans frihet måste dock hemtas från menniskans medvetande om pligt, om någonting, som hon ovilkorligen bör göra; ty en dylik fordran kan endast ställas på den, som både kan uppfylla den och underlåta att uppfylla den. Detta pligtmedvetande, och med detta äfven allt moraliskt ansvar, allt tillräknande af en handling till skuld eller förtjenst i moralisk mening, blir på determinismens ståndpunkt oförklarligt. L. H. Å. E. J. Ö.