Öde

Öde, det ur samverkan af naturel och yttre omständigheter jämte återverkningar från egna handlingar och personliga förhållanden framgångna gestaltandet af en menniskas lefnadslopp, hvilket alltefter bildningsgrad och åskådningssätt ställes i ett mer eller mindre väsentligt samband med föreställningen om det outgrundliga och oundvikligt förutbestämda. Föreställningen om ödet såsom en på hemlighetsfullt vis öfver menniskan rådande, dunkel makt är urgammal och tränger sig dess oemotståndligare på menniskotanken, ju mindre denna förmår genomskåda sammanhanget mellan orsak och verkan och ju oriktigare den uppfattar detta. För forntidens greker var ödet någonting abstrakt, det gestaltoch bestämningslösa, nödvändigheten såsom sådan, för hvilken såväl gudar som menniskor dukade under, när de ensidigt ville göra sin individuella kraft gällande (jfr Moira). Men i det att grekerna uppfattade ödet såsom nödvändighet och den vedergällande Nemesis som en yttring deraf, spelar tillika föreställningen om ett orsakssammanhang såväl som idén om en sedlig verldsordning in i deras ödesbegrepp. Så var ofta äfven fallet med romarnas (se Fatum). Den fornnordiska gudalärans ödesgudinnor, nornorna, förete en nära öfverensstämmelse med antikens moirer l. parcer. Kristendomen med sin tro på en allvetande, rättvis och barmhertig gud förkastar föreställningen om ett blindt öde, om ock denna smugit sig in i predestinationsläran. En med denna likartad lära om förutbestämmelsen vann öfverhand hos de ortodoxe muhammedanerna (jfr Islam), för hvilka Allahs vilja är den makt, som noga bestämmer en hvars lifslott (kismet) utan någon möjlighet för menniskan att genom egen sträfvan afvända eller ändra densamma. Spörsmålet huru vidt menniskan är ansvarig för sitt öde låter icke allmängiltigt besvara sig, men i hvarje fall måste tillvaron af ett sådant ansvar erkännas. Å andra sidan ega arten och makten af de yttre förhållandena en betydande andel i gestaltandet af ödet. När den enskilde har med vaknande sjelfmedvetande börjat att sjelfbestämmande gripa in i sitt lefnadslopp, finner denna fria inverkan dock sina ganska trångt dragna gränser i hans medfödda och genom uppfostran förvärfvade temperamentsegenskaper, böjelser och fallenheter. Och hvad som eger rum hos individerna upprepar sig i stort hos folken. Jfr Determinism och Fatalism. — Om ödestragik se Tragisk, sp. 602 och 605.