Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Dopnamn

Ämne: Personbeteckningar och främmande ord · Rätt, straff och rättsväsen

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 3 (1880), sp. 1386–1387 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Dopnamn. Af Luk. 1: 59 o. f. samt 2: 21 framgår, att judarna plägade gifva sina barn namn vid deras omskärelse. Samtidigt med att barndopet infördes i den kristna kyrkan, uppstod seden att gifva barnet namn vid dopet, om nämligen denna akt följde snart på födelsen. Det finnes inga uppgifter om att i äldsta tider fullvuxna personer ombytte namn i dopet; men efter hand blef en sådan namnvexling ganska vanlig. Valet af dopnamn blef småningom allt mera bestämdt genom det kristliga medvetandet; man undvek namn, som påminte om hedendomen, och valde gerna namnen på apostlarna eller andra bibliska personer, martyrer, änglar o. s. v. Den person, efter hvilken den döpte sålunda blifvit uppkallad, ansågs såsom hans skyddshelgon. Ofta valdes äfven föräldrarnas, faddrarnas eller någon ryktbar persons namn. Det förut blott i enstaka fall förekommande bruket att gifva en person flere namn blef mot slutet af medeltiden allmänt i de bildade samhällsklasserna. Bland allmogen i de skandinaviska landen har bruket att gifva endast ett dopnamn flerstädes bibehållit sig ända till vår tid. Se vidare Namn. E. J. Ö.